:: Annors Development *** Europe of Regions – A World of Regions ::

Skånska Dagbladet Tuesday 19 April 2005

Baskerna är trötta på att vara underordnade centralmakten. Med demokratiska medel utmanas de europeiska s k nationalstaterna nu på allvar. Parallellerna till Skåne och Öresundsintegrationen är uppenbara.

Regionalt självstyre. Även om regeringskoalitionen tappade några mandat i söndagens baskiska parlamentsval är stödet för utvidgat regionalt självstyre fortsatt mycket starkt. Baskien styrs av en koalition där Baskiens Nationalistparti (PNV) är största parti. PNV:s Juan José Ibarretxe är regeringschef – “lehendakari” – i Baskien.

Med Sverige som referensram kan “Baskiens Nationalistparti” möjligtvis höras suspekt. Men i praktiken är PNV ett systerparti till Centerpartiet och Folkpartiet – alla tre huserar i samma Europaparlamentsgruppering, Liberalers och Demokraters Allians för Europa (ALDE).

Valet i Baskien har utlösts av den omarbetning av den s k statuten som pågått under några år. Statuten reglerar det regionala självstyrets omfattning och relationerna med centralmakten i Madrid. I december 2004 röstade drygt hälften av de 75 ledamöterna i det baskiska parlamentet för ett förslag till ny statut, mera känd som “Ibarretxe-planen” (www.nuevoestatutodeeuskadi.net).

Statuten måste godkännas av det spanska parlamentet, men Spaniens socialdemokratiska regering vill förhandla om Baskiens självstyre på egna villkor. Ibarretxe utlyste därför nyval i syfte att få stöd för en kommande folkomröstning om statuten.

Vad är det då som gör att ett parlamentsval i Baskien får vissa politiker i Madrid – speciellt på högerkanten – att koka över i frustration och varför bryr sig medier runtom i Europa om vad som händer i en liten del av norra Spanien? Jo, den baskiska regeringen har med demokratiska medel på allvar börjat utmana den spanska, i grunden centralistiska, statskonstruktionen. Och därmed utmanas – med folkligt stöd – idén om den s k nationalstaten i sin helhet, vilket torde oroa mer än en centralist i vår del av världen.

Baskerna vill inte längre nöja sig med att den spanska staten bara erkänner Baskien som en kulturellt distinkt del av staten, förvisso med begränsad rätt till självstyre. Relationen Baskien – Madrid ska grundas på respekt och ömsesidigt erkännande. Baskerna vill inte vara underställda centralmakten – de vill stå på jämbördig nivå. Om den spanska regeringen kan samregera med 24 EU-stater – varför skulle man då inte kunna samregera med Baskien och andra regioner inom Spanien?

Baskerna önskar fredlig samexistens inom ramen för ett mångnationellt, asymmetriskt organiserat Spanien – ett Spanien där baskerna inte är beroende av centralmaktens samtycke för att ta beslut i egna angelägenheter. En annan kärnpunkt är att baskerna vill ha en egen röst i Europa och världen, och slippa att ständigt få sin röst filtrerad via Madrid.

I praktiken innebär detta att baskerna vill utvidga självstyret till att omfatta också rättssystemet. Vidare vill man ha rätt att samarbeta med den baskiska provins – Navarra – som i dag inte ingår i “Region Baskien”, och Iparralde, d v s den del av Baskien som ligger i Frankrike. På sikt hoppas baskerna kunna etablera politiska strukturer som omfattar hela Baskien. I övrigt skall Baskien vara en valkrets vid EU-val, och baskerna måste också vara med vid bordet när Spanien skriver på internationella avtal som berör regionens ansvarsområden.

Sist men inte minst vill man ha garantier för att den spanska staten inte ensidigt kan ändra självstyrets omfattning. Detta skall ske bl a genom speciella arrangemang inom ramen för Spaniens författningsdomstol.

Det baskiska parlamentets krav är varken extrema eller märkvärdiga. Likheterna är slående mellan det baskerna vill uppnå, och de principer som det federala Tyskland bygger på, liksom den regionalisering som pågår i Storbritannien. I ett demokratiskt samhälle är närhetsprincipen synnerligen naturlig. Och varför skulle då resten av Spanien få styra och ställa i Baskien? Och varför skulle de spanska och franska staterna få hindra de baskiska provinserna från politisk integration?

Parallellerna till Skåne och Öresundsintegrationen är uppenbara. Den nya ram för regionalt självstyre som Baskien vill ha skulle mycket väl kunna användas som modell för Region Skånes självstyre. Kanske federalistiska Centerpartiet visar vägen?

Anders L. Hansson

***

Full version in English: The Basques Challenge Centralism

The Basques are tired of being subordinated to the central power. With democratic means the European so-called nation states are now seriouslys being challenged. The parallels to Scania and the Öresund integration [the process of integrating Scania with the Copenhagen/Sealand area of Denmark] are obvious.

Regional autonomy. Even though the government coalition lost a few seats in last Sunday’s Basque parliamentary elections, the support for extended regional autonomy is still very strong. The Basque Country is being governed by a coalition where the Basque Nationalist Party (PNV) is the largest party. Juan José Ibarretxe of PNV is “lehendakari”, i.e. president of the Basque government.

Having Sweden as a frame of reference, “The Basque Nationalist Party” may sound suspect. But PNV is practically a sister party of Sweden’s Center Party and the Liberal Party – all three at home in The Alliance of Liberals and Democrats for Europe (ALDE).

The elections in the Basque Country were provoked by the reformation of the so-called statute. The statute regulates the extension of the regional autonomy and the relations to the central government in Madrid. In December of 2004 a little over half of the 75 members of the Basque parliament voted in favor of a suggested new statute, widely known as “The Ibarretxe plan”
(www.nuevoestatutodeeuskadi.net).

The statute needs approval by the Spanish parliament, but Spain’s socialist government wants to negotiate the Basque autonomy on its own terms. For that reason Ibarretxe decided to hold elections with the purpose of gaining support for a referendum on the statute.

So what is it then that makes some politicians in Madrid – especially on the right wing – flip out in frustration, and why does media throughout Europe care about what’s happening in a small part of northern Spain? The answer is, that the Basque government by democratic means seriously has started to challenge the Spanish construction – being centralist in its fundaments. And hence – with popular support – the idea of the so-called nation state is being challenged as a whole, something that for sure is worrying more than one centralist in our part of the world.

The Basques do no longer want to keep up with a Spanish state that recognizes The Basque Country only as a culturally distinct part of the state, even though with a limited right of autonomy. The relation between The Basque Country and Madrid has to be based on respect and mutual recognition. The Basques do not want to be subordinate to the central power – they want a level playing field. If the Spanish government can co-govern with 24 EU states – why wouldn’t it be able to co-govern with The Basque Country and other regions of Spain?

The Basques wish peaceful co-existence within the frame of a multicultural, assymetrically organized Spain – a Spain where the Basques not are dependent on the agreement of the central power in order to make decisions on domestic issues. Another core topic is the Basque desire for a voice in Europe and the world, avoiding the current filter of Madrid.

In practice this means that the Basques want to extend the autonomy also to the judiciary system. Further, there’s a demand for the right to cooperate with the Basque province of Navarra, which today does not form part of The Basque Country, and with Iparralde, i.e. the Basque provinces that are situated in France. In the long run the Basques hope to establish political structures that cover all Basque provinces. Furthermore, the Basques call for having The Basque Country turned into one electoral district when voting for The European parliament, and the Basques also ask for a place at the table when Spain sign international treaties that touch upon the responsibilities of the autonomy.

Last but not least, there’s a call for safeguards against unilateral changes to the extension of the regional autonomy. It’s suggested that this can be done through special arrangements within the framwork of Spain’s constitutional court.

The demands of the Basque parliament are neither extreme nor strange. The similarities are striking when comparing what the Basques would like to achieve, with the principles on which the federal Germany is being based, as well as the regionalization that is taking place in The United Kingdom. In a democratic society the principle of subsidiarity is most natural. And why would then the rest of Spain be aloud to decide on internal issues of The Basque Country? And why would the Spanish and French states be aloud to hinder the Basque provinces from political integration?

The parallels to Scania and the Öresund integration are obvious. The new frame for the regional autonomy that The Basque Country wishes could also be used as a modell for Scania’s autonomy. Maybe the federalist Center Party will show the way?

Skånska Dagbladet Monday 4 April 2005

Historien kan vara till hjälp för att se vilka nya stater och självstyrande regioner som framtiden kommer att föra med sig. I dag finns mellan 6 000 och 9 000 nationer – fördelade på knappt 200 stater.

Politisk geografi. Efter andra världskriget har antalet stater i världen ökat med långt över ett hundra. FN har i dag 191 medlemmar. Vilka nya stater kan vi förvänta oss framöver? Och var kan vi få se regionala självstyren ta form?

Inom ramen för det akademiska ämne som kallas politisk geografi har Dr Richard A. Griggs m fl tagit historien till hjälp. Griggs konstaterar att statsnationalismen slår bakut mer ofta än sällan, och att Europa efter mer än två sekler av statsbyggande återvänt till geopolitisk decentralisering.

Här måste för övrigt ett förtydligande göras. “Nation” är en tvetydig term men bör användas nästan synonymt med “folk”. Nation och folk är i huvudsak kulturella begrepp. “Stat” däremot, är ett legalt begrepp. I Sverige sker konsekvent en sammanblandning och förvanskning av dessa begrepp. Men att vara svensk medborgare behover inte innebära att man är av svensk nationalitet.

Griggs har tagit fasta på de kulturella förkastningslinjer som genomkorsar kontinenterna. När en stat upplöses så sker det ofta utmed gamla nationsgränser. Och när självstyrande regioner bildas sker ofta också det utefter de kulturella förkastningslinjerna. Förklaringen är att nationer som ockuperats inte nödvändigtvis erövrats andligen, än mindre assimilerats. Många nya stater är nationer som återtagit sin plats på den internatio-nella arenan.

En “fjärde världen-nation” är en nation utan egen stat. Det finns mellan 6 000 och 9 000 nationer eller folk – fördelade på knappt 200 internationellt erkända stater. Det innebär att nästan alla nutida stater är multinationella.

“Nationalstat” har länge använts som beteckning för stater som domineras av ett folk, ofta med en outtalad monokulturell strategi i syfte att strömlinjeforma befolkningen. Sverige och Frankrike är, med sina starkt centralistiska statsapparater kanske de mest belysande exemplen i Europa.

Enligt Griggs är de egentliga nationalstaterna färre än 20 till antalet – i hela världen. Island är den enda nationalstaten i Norden. Malta är en av få inom EU.

Världen står inför en geopolitisk utmaning. Större medvetenhet gör kraven på demokrati allt starkare. Mänskliga rättigheter är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Men mänskliga rättigheter handlar inte bara om individuella rättigheter. De kulturella mänskliga rättigheter som allt livligare diskuteras inom FN och Europarådet är till sin natur i stor utsträckning kollektiva.

Under 1900-talets senare hälft var det kolonierna i Afrika och Asien som krävde självständighet. Vid 2000-talets början höjer alltfler nationer i fjärde världen sin röst. Skillnaden mellan en koloni i gammal tappning och en fjärde världen-nation är ofta hårfin, eller obefintlig. Den avgörande skillnaden är för det mesta att kolonier låg på andra sidan havet, medan fjärde världens “kolonier” ligger i direkt anslutning till den härskande regeringens kärnterritorium.

Om Skåne i dag är en fjärde världen-nation skall jag låta vara osagt. De första femtio åren eller mer efter Sveriges erövring 1658 var Skåne med säkerhet ett typiskt exempel på fjärde världen-nation. Vad vi i alla fall kan sluta oss till är att Skåne är en perifer region med regional identitet inom ramen för en centralistisk multinationell stat, där maktens epicentrum – Stockholm – på imperietypiskt manér förser sig med kulturdominans och en bruttoregionalprodukt en bra bit över snittet för Skåne och övriga riket.

Regionernas Europa leder sannolikt inte till att de 120 fjärde världen-nationer som Griggs identifierat på vår kontinent blir egna stater. Men en förutsättning för att sådana krav inte skall börja resas, är att kollektiva, kulturella mänskliga rättigheter respekteras, att principen om självbestämmande tillgodoses och att regionalt självstyre tillämpas i ökande omfattning.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: The Fourth World

History can be of help to foresee what new states and autonomous regions the future will bring, according to findings by Dr Richard A. Griggs and other researchers within political geography. Today there are between 6.000 and 9.000 nations – distributed on less than 200 states.

Skånska Dagbladet Friday 18 March 2005

Halland, Blekinge, Bornholm och Skåne utgör en naturlig region med gemensam bakgrund och stor framtidspotential. Fyra provinsfullmäktigen med ett gemensamt regionalt parlament är vad vår europeiska kulturregion behöver.

Regionernas Europa. Halland, Blekinge och Bornholm är i ett europeiskt regionperspektiv för små för att klara sig på egen hand. De kan då gå ihop med Västra Götaland, Småland respektive Själland. Eller så kan de bejaka geografiska och ekologiska förutsättningar liksom sin historia, kultur och regionala identitet. Men Skånes politiker har ingen anledning att mopsa sig. En rumphuggen kvasiregion med dryga miljonen invånare är inte heller mycket att komma dragandes med.

Känslan av att höra ihop ger en trygghet som värdeneutralitetens vakuum inte kan erbjuda. En stabil demokrati behöver därför en stark identitetsbas att stå på.

Att börja från noll och hutta historiskt formade identiteter på sophögen skulle vara att förakta våra förfäders genom sekler vunna erfarenheter. När vi nu bygger den regionala demokratin i Skåne och Europa gör vi därför klokt i att utgå från de regionala identiteter och kulturer som redan finns i vårt dagliga liv.

Den regionala kulturen och identiteten är knuten till de specifika förutsättningar det regionala rummet ger genom geografi, historia och ekologiska begränsningar. In- och utflyttning till och från regionen vitaliserar kultur och ekonomi. Den regionala identiteten är inte exakt samma i morgon som den var i går. Men den finns alltid som en stark faktor.

Alla gemenskaper begränsas av vad geografin tillåter. Berg, skogar, öknar och vatten sätter gränser. I stor utsträckning kan människan i dag övervinna geografin. Men i den mån det inte sker via tele/IT så blir det ofta på naturens bekostnad. Där inte geografin sätter gränser, där sätter ekologin stopp.

Det som på äldre kartor benämns Terra Scania, i bland översatt till “Skåneland”, kan för enkelhetens skull kallas Scania. Denna region, som innefattar Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm, är ett tydligt exempel på ett område som genom naturen givits en tydlig identitetsram. Sedan tidernas begynnelse var det småländska höglandet och de täta skogarna i gränstrakterna mellan Scania och Småland en naturlig barriär och logisk gräns mellan de danska och svenska rikena. Efterhand lyckades svenskarna dock övervinna denna barriär och kunde sedan integrera Scania med resten av imperiet.

De ekonomiska banden mellan Scania och rest-Danmark kapades brutalt och regionens handel tvingades in i ett Stockholmsberoende som kom att bli till men för både välstånd och natur. I stället för den korta resan över Öresund reser tiotusentals människor till Stockholm, och förbindelser över sundet har alltid behandlats styvmoderligt av svenska staten. Men med EU-medlemskapet och den påbörjade Öresundsintegrationen har den logiska geografin åter kommit i främsta rummet. Vägen över sundet är mera rationell än omvägen till Mälardalen.

Scanias gränser är förvisso inte helt självklara i ett geografiskt och ekologiskt perspektiv. Men regiongränser som lades fast redan på vikingatiden och sedan kom att utgöra ramen för en stark kulturell och ekonomisk tillväxt har efterhand vuxit samman med den regionala identifikationen.

Diskussionen leder oss fram till fyra kriterier som vår region måste bygga vidare på:

- den logiska geografin
- historia
- kultur och identitet
- ekologi

Dagens så kallade Region Skåne är i det perspektivet bara en provins i den egentliga regionen Scania. Halland, Skåne, Blekinge, och i en framtid även Bornholm, är fyra provinser som tillsammans utgör en naturlig region med gemensam bakgrund och gemensam framtid.

I Regionernas Europa behöver vi en region som är tillräckligt stark för att ta över befogenheter från staten och för att hävda sig kulturellt och ekonomiskt i en dynamisk värld.

Scania är en europeisk kulturregion med framtiden för sig. Men det kräver att politiker i samtliga fyra provinser kommer till insikt och med ömsesidig respekt kan bygga en gemensam framtid. Fyra provinsfullmäktigen med ett gemensamt regionalt parlament, gärna av tvåkammartyp för att bättre värna de mindre provinserna, vore en rimlig väg att gå.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Skåne – An Amputated Fake-region

Halland, Blekinge, Bornholm and Skåne together form a natural region – Scania – with a common background and a great potential. Four provincial assemblies with a common regional parliament is what our European culture region needs.

Skånska Dagbladet Friday 4 March 2005

Efterhand synes Skånes ytterst beskedliga, men ändå viktiga steg framåt vad gäller det regionala självstyret, ha förbytts i en alltmer defensiv inställning. Det stora flertalet av regionpolitikerna har medvetet eller omedvetet valt att begrava sig i sjukvårdsproblematiken i stället för att se de stora sambanden.

Jo, visst sysslar Region Skåne även med andra frågor än sjukvård. Exempelvis har man tagit fram ett regionalt utvecklingsprogram som är en önskelista på vad man skulle göra om man hade befogenhet, till exempel skapa tillväxt genom att bygga ut högskolan. Och så har man haft en demokratiberedning med uppdrag att öka medborgarnas engagemang och inflytande.

Detta samtidigt som politikerna redan i början av sitt arbete fastslog att uppgiftsfördelningen stat – region inte ingår i demokratiberedningens arbete!

När man besöker Region Skånes hemsida (www.skane.se) är det lätt att drunkna i dokument om än den ena strategin, än den andra. Det är lätt att gripas av dystopier när man ser hur mycket som skrivs om det lilla man har. Men det är väl inte så konstigt egentligen. Som bekant så bits ju hästarna när krubban e tom. Ska det vara så här så är Skåne nog utan framtid.

I praktiken är lobbying det enda Region Skåne kan ägna sig åt utan att först fråga om lov från regeringen i Stockholm. Det är därför anmärkningsvärt att regionfullmäktige efter alla dessa år inte etablerat en skånsk “ambassad” i Stockholm – där den verkliga makten finns. Detta samtidigt som Skåne genom hybriden Sydsam (www.sydsam.se) varit på plats i den andra huvudstaden – Bryssel – i mer än tio år! Men det som är normalt i till exempel Tyskland verkar vara tabu i Sverige.

Vad gäller grundfrågan om det regionala självstyret har Region Skåne inte mycket mer än fromma förhoppningar om att åtminstone tills vidare få behålla självstyret på försök. Någon vision eller strategi för Skånes framtida rättsliga status har regionen inte, och det har sannolikt inte heller de politiska partierna.

Hur tänker sig de ansvariga politikerna att regionen ser ut om 10 år, om 25 år? Vilka ansvarsområden vilar då på regionen? Har regionen optimal storlek i EU-sammanhang? Har Halland, Blekinge och Skåne bildat en större region? Har regionfullmäktige blivit ett parlament med legislativ makt inom till exempel kultur- och utbildningspolitik?

Som en perifer region i Sverige, men en central region i Skandinavien och Europa, så är Skåne mer än någon annan region i Sverige i behov av ett starkt regionalt självstyre. Ett starkt regionalt självstyre grundas på regional identitet och självmedvetande i kombination med tydliga och konstitutionellt skyddade beslutskompetenser inom avgörande politiska områden. Region Skåne behöver en tydlig vision och strategi för hur detta ska uppnås.

Europarådets olika konventioner kan vara till stöd i detta arbete (www.coe.int). I synnerhet utkastet till konvention om regionalt självstyre (Europarådets kongress för lokala och regionala organ – Resolution 186/2004) och den redan gällande konventionen om lokalt självstyre – som äger giltighet även på den regionala nivån.

När politikerna väl skapat sig en bild av vad de vill med Skånes framtid kommer de också att ha ett kraftfullt redskap för sin argumentation i förhållande till staten och EU och alla de utredningar som kan påverka regionens framtid. Utan en sådan grund att stå på blir det heller ingen stabilitet i Skånes remissvar, särskilt beträffande författning, närings-, kultur- och utbildningspolitik.

Eftersom vision och strategi ännu saknas kan man dessvärre inte hysa några förhoppningar om att Region Skånes representant i Europarådets regionkammare, Uno Aldegren, framför några tydliga skånska synpunkter till exempel i arbetet kring konventionen om regionalt självstyre.

I en tid då alltfler regioner både i Sverige och Europa inser vikten av regional styrka för att klara sig i en dynamisk värld, är det hög tid för Skånes politiker att fatta mod, ta bladet från munnen och äntligen tala klarspråk med storebror i Stockholm.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Scania Without Future?

The modest but important steps forward for the autonomy of Scania seem to convert into continously more reluctant positions. Politicians have written a regional program for development that is a wish list on things that they would like to do – if they had the power. And there has also been a committee on democracy issues – but already from the start it was decided that the distribution of competences between region and state was not to be an issue!

When visiting the webpage of the autonomy body of Scania (www.skane.se) it’s easy to drown in strategy documents. Seeing how much there’s written about the little there is to write about is a terrifying experience. Is it going to be like this, then Scania is likely to have no future.

Practically, lobbying is the only thing there is to do for Scania without asking for permission from the government in Stockholm. Hence, it’s rare that the regional autonomy body hasn’t established a Scanian “embassy” in Stockholm – where the real power is. Even more so, considering that Scania – thru the Sydsam-organization (www.sydsam.se) has been on-site in the other capital – Brussels – for more than ten years! But, what’s normal in for example Germany seems to be taboo in Sweden.

Concerning the fundamental issue about the regional autonomy, the regional autonomy body of Scania doesn’t have much more than scarce hope to keep the current trial autonomy. There’s no official vision or strategy for the future legal status of the region, and probably the political parties themselves don’t have anything like it either.

As a peripheric region in Sweden, but a central region in Scandinavia and Europe, Scania is more than any other region in Sweden in need of a strong regional autonomy. A strong regional autonomy is based on regional identity and self-consciousness in combination with distinct and constitutionally protected political competences. Scania needs a clear vision and strategy for how to achieve this.

Various conventions of the Council of Europe (www.coe.int) can be of help. Especially the draft Convention on Regional Autonomy and the Convention on Local autonomy – applicable also at the regional level.

In an era when steadily more regions both in Sweden and Europe realize the importance of regional strength to prevail in a dynamic world, it’s about time that Scania’s politicians find the courage to speak up against big brother in Stockholm.

Skånska Dagbladet Friday 18 February 2005

Europarådets kritik mot svenska statens kultur- och språkpolitik i Skåne har säkert gått de flesta omärkt förbi. När kommer skånska politiker, professorer och medier att ta sitt ansvar gentemot väljare, vetenskap och läsare efter allvarlig internationell kritik mot grundläggande kulturella mänskliga rättigheter i vår region? Har centralisering av politik och ekonomi till maktens korridorer i Stockholm gått så långt att man finner det säkrast att hålla tyst när den vedertagna men falska bilden av det svenska Sverige utmanas?

Under 2003 kom två tunga rapporter från Europarådets expertgrupper inom områdena regionala språk/minoritetsspråk respektive nationella minoriteter. I språkrapporten finns starka formuleringar till stöd för regionala språk. Ett helt avsnitt i texten ägnas det skånska språket och Europarådets experter är medvetna om debatten kring det skånska språkets status. Man konstaterar att oavsett officiella definitioner så får det skånska idiomet inte försummas eller i övrigt behandlas fördomsfullt.

I rapporten om nationella minoriteter noterar Europarådets experter att representanter från Skåne och Gotland sökt regeringens erkännande av och stöd för speciella språkliga och andra förhållanden i de båda regionerna. Samtidigt konstateras att sådana krav inte tillmötesgåtts eftersom myndigheterna anser att det i Skåne och Gotland endast talas dialekter av det svenska språket.

Allmänt pekas på att det i Sverige finns ett stort antal etniska och språkliga grupper som enligt svenska staten inte faller under Europakonventionen om skydd för nationella minoriteter. Erkännandet av fem minoriteter 1999 – samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar – betraktas som otillräckligt. Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter skulle kunna ges större omfattning i Sverige, menar experterna.

På diplomatiskt fikonspråk säger alltså det organ som är satt att vakta de mänskliga rättigheterna i Europa att svenska staten inte ger de regionala kulturerna det skydd och de möjligheter till utveckling som de har rätt till. Europarådet föreslår rent konkret att frågan om Skånes och Gotlands status bland annat i språkligt hänseende tas upp för dialog mellan de berörda och myndigheterna.

Likaså uppmanas de svenska myndigheterna att överväga skydd för fleragrupper än de i dag erkända, och att diskutera detta med de berörda.

Om du som läser det här har matats med nyheter från SVT och SR i hela ditt liv, så tror du kanske inte att det jag skriver är sant. Skulle genomdemokratiska, supertoleranta Sverige verkligen göra något så förment som att underlåta skydd för språklig och kulturell mångfald – och dessutom så till den grad att det föranleder Europarådet att uppmana svenska staten till dialog med skåningar och gotlänningar? JO, det är sant. Du kan själv läsa dokumenten i fulltext genom att besöka Europarådets hemsida på www.coe.int (“mänskliga rättigheter” och “legala affärer – lokal och regional demokrati”).

Det är nu ett och ett halvt år sedan Europarådets rapporter publicerades. Vad har hänt? Har Sveriges regering initierat någon dialog med “de berörda”? Har Region Skånes kulturavdelning mottagit en förfrågan om hur den regionala kulturen skulle kunna ges konventionsskydd? Eller har de organisationer som gav Europarådet insikter om Skåne hört något från regeringen?

Nej knappast. Svenska staten har hittills haft som princip att över huvud taget inte befatta sig med något så “idiotiskt” som att det skulle kunna finnas en regional kultur i Skåne, än mindre att det skulle finnas ett regionalt skånskt språk. Nästa granskningsrunda från Europarådet är på gång, och regeringen avser med säkerhet att ignorera kritiken från 2003.

Att regeringen och dess förvaltning, med tillhörande statstelevision, inte lyfter ett finger för Skånes regionala kultur ligger i linje med rådande neanderthal-nationalism i övrigt. Men frågan kvarstår: var finns Skånes politiker, akademiker och medier när grundläggande regionala värden står på spel?

Anders L. Hansson

***

Summary in English: The Council of Europe Supports Scania

Probably only the fewest have taken any notice of the criticism that the The Council of Europe is directing toward the Swedish government’s cultural and language policies in Scania. When will university professors, politicians and media take on their responsibility when there’s serious international criticism concerning fundamental cultural human rights in our region? Has centralization in Sweden gone so far that they find it safer to keep quiet when the generally promoted – but false – picture of the Swedish Sweden is being challenged?

Read the documents by visiting the webpage of The Council of Europe at www.coe.int (“human rights” and “legal affairs – local and regional democracy”).

Skånska Dagbladet Friday 21 January 2005

Nyligen kunde vi läsa hur chefer inom Metro-koncernen förlustat sig med rasistiska skämt vid firmafester. Olyckligtvis, för dessa svenska toppchefer – inbillat världsvana, men ack så trångsynta – var även finkänsligare amerikanska kollegor på plats. En incident på grund av sjuk företagskultur? Jo. Men främlingsrädsla och rasism är utbrett i Sverige.

Neanderthalnationalism. Politikerna är så oroade att de till och med inrättat en särskild myndighet, Integrationsverket, för att klara omställningen till ett mångkulturellt samhälle. Den senaste åtgärden för att få alla i riket att känna sig integrerade var att göra nationaldagen till helgdag. Så gott som alla riksdagsledamöter, med undantag för vänsterpartiet och miljöpartiet, ställde okritiskt upp på Göran Perssons neanderthalnationalism.

Det kan nämnas att Johan Linander, centerpartiet, var den ende borgaren från Skåne som hade den intellektuella kraften att förstå varför det inte finns någon anledning att fira att Gustav Vasa grep makten – i ett fördemokratiskt samhälle som endast omfattade delar av nuvarande Sverige.

Någonting är grundläggande fel med den så kallade integrationspolitiken. Finns det någon annan stat där det investeras så mycket och sker så lite på detta område? Att det över huvud taget finns en integrationspolitik visar hur snett det gått. Grundproblemet ligger långt bak i historien. Till exempel vid sekelskiftet 1800/1900, då nationalismen blomstrar och Mälardalens kulturdominans börjar anta sina nuvarande, absurda proportioner. Skansen i Stockholm grundas för att smälta samman riket till en nation med ett språk och en historia. Den svenska flaggan får sin moderna utformning. Senare gör radion sitt intåg, och på 50-talet kommer tv. Under decennier strömmar bara Mälardalsröster ur högtalarna. Efterhand startas regionala filialer som på nåder ger oss lite provinsiella perspektiv på tillvaron. Numera tillåts till och med något slags halvskånska röster läsa uppnyheterna, dock ofta med Stockholmsmodifierad betoning.

Mälardalens kulturdominans har fått människorna i en av Europas längsta stater att tro att de tillhör samma, enhetliga kultur. Men vårt eget Skåne har mycket gemensamt med den själländska kulturen. Samerna i norr är hemma i ett land som sträcker sig över fyra stater, och jämtarna tittar gärna mot sina gamla vänner i Norge.

Vad vi ser är ett Sverige som i grunden är ett imperium byggt på erövringar och kolonisering. Ett Sverige som i grunden är och alltid har varit ett mångkulturellt samhälle.

Snacka om rundgång i politiken!!! Å ena sidan har vi en regering och riksdag – oavsett vem som har majoriteten – med en kulturpolitik som syftar till att göra oss alla till svenskar stöpta i samma form. Å andra sidan har vi en integrationspolitik som syftar till att klara omställningen till ett mångkulturellt samhälle! Håll med om att det är absurt. För det första undrar man varför vi ska betala skatt och tv-licens till att undergräva våra regionala kulturer. För det andra så undrar man hur politikerna tänkt sig att klara “omställningen till ett mångkulturellt samhälle” samtidigt som det ska vara monokulturellt…

Hade det inte varit lättare att bara låta oss vara som vi är? Låt skåningar vara skåningar, låt gutar vara gutar och låt kurder i Malmö vara både kurder och skåningar, ja kanske svenskar på ett hörn också. Befria Sveriges Television från det, som det verkar, alltför betungande uppdrag som aldrig givits: att förse Skåne med en enda liten tv-kanal. Lägg ner kulturdepartementet så att skåningarna får råd att ta tåget och gå på opera i Köbenhavn. Och lägg ner Integrationsverket så att invandrare slipper antastas av en stat som vill göra oss alla till mälardalingar.

Om statsmakten kunde göra upp med den falska bild som byggts upp av Sverige som en enhetlig så kallad nationalstat med ett folk och en kultur, så skulle många främlingsfientliga argument falla som dominobrickor. Då skulle fler missöden av den typ som Metro-cheferna ställde till med kunna undvikas.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Xenophobic Nationalism

Racist jokes in large Swedish companies is not a co-incidence. Politicians are so worried that they even set up a special Integration Authority to manage the convertion into a multi-cultural society. Only the fewest MPs in the Parliament of Sweden had the intellectual power to understand why there is no reason to turn the so called national day into a public holiday.

The cultural dominance of the Stockholm area has made people in one of the longest states of Europe believe that they belong to the same unitary culture. But Sweden is an empire based on conquests and colonization. Sweden has always been a multicultural society. Hence, on one hand a cultural policy that aims at turning us all into Swedes, on the other hand an integration policy that aims at turning Sweden into a multi-cultural society!

Wouldn’t it be easier to let us be what we are? If the government just could realize that the picture of Sweden as a mono-culture never was true, a lot of the xenophobia would disappear.