:: Annors Development *** Europe of Regions - A World of Regions ::

Skånska Dagbladet Friday 3 June 2005

Politikerna hade bråttom när de bestämde sig för att göra den 6 juni till helgdag. “Svenska folket” ska ha tid att gå ut och fira sin nationella stolthet, minsann. Riksdagsledamöter och ministrar ville visa handlingsförmåga, men avslöjar i stället sin inkompetens.

Demokrati. Ouaah! Det börjar lukta räligt… Och stanken kommer från mer än ett ställe. Den 6 juni har gjorts till nationaldag p g a en despotisk mans - Gustav Vasa - val till diktator motsvarande dag år 1523. Han regerade över ett Svea Rike som var något helt annat än det Sverige som existerar i dag. Finland var en del av riket, samtidigt som stora områden - bl a Skåneland - inte lydde under svearna.

Fram till år 1953 firades midsommar på sin riktiga dag men sedan dess sker det alltid en fredag. Om jag förstått saken rätt så var argumentet för den justeringen att näringslivet skulle slippa en helgdag som vissa år avbryter produktionen mitt i veckan. Jaha, så nu har vi plötsligt råd att hålla helg mitt i veckan igen? Det blir ju konsekvensen av att ha den 6 juni som helgdag. Valåret 2006 infaller “nationaldagen” på en tisdag… Annandag Pingst är dagen innan, måndag den 5 juni. Vilken dag föredrar du att vara ledig? Det kan vara ett intressant ämne att ta upp med alla de politiker som röstade för den nya ordningen.

Men varför görs den 6 juni till helgdag just nu? Jo, de viktiga besluten fattas allt oftare på de internationella arenorna, samtidigt som regionerna - t ex Skåne - också vill få mer att säga till om. Regering och riksdag tappar i legitimitet, men tar i till det yttersta för att kompensera sig. Plakat- och nonsenspolitik baserad på nationalism kommer då väl till pass.

I debatten har framförts att Sverige skulle vara en av få stater där nationaldagen inte är helgdag. Men i Danmark firas Grundlovsdag, Tyskland firar enandet, Finland och USA celebrerar självständighetsdagar. Vadå “nationaldag”…?

“Nationaldag” signalerar att alla i Sverige skulle vara av samma nationalitet - men så är det inte! Numera har staten till och med erkänt fem s k nationella minoriteter. Nationalitet är ett begrepp som hänger i hop med identitet, och vilka identiteter Bengt i Skurup, Juha i Kalix eller Muhammed i Sjöbo håller sig med - det är inte statens business.

Men finns det något som skulle kunna förena människorna i staten Sverige då? Jo, demokratin är en sådan sak - och det finns faktiskt en och annan ledande politiker som orkat tänka längre än Göran Perssons näsa räcker - exempelvis Karin Pilsäter, riksdagsledamot för folkpartiet och Lena Ek, numera Europaparlamentariker för centerpartiet. Här några citat från deras motion 2003/04:K339:

“Riksbyggaren, bokbålsarrangören, tyrannen och klosterbrännaren Vasa skapade nationen Sverige.” Om nationalsången skriver Pilsäter/Ek: “- - - en hyllning till den tid då Sverige var en imperialistisk krigsnation.” Sedan avslutar de: “I stället vill vi slå ett slag för att den 24 maj - gärna närmaste söndag - firas för att årligen högtidlighålla införandet av den allmänna rösträtten och för att ta vara på tillfället att åtminstone en gång per år hylla de demokratiska värdena.”

Ja, de enklaste lösningarna är ofta de bästa. En “demokratidag” som alltid firas på en söndag, i stället för en artificiell “nationaldag” i syfte att högtidlighålla en tyrann den 6 juni. Vilka delar i detta geniala förslag, grundat i demokratiska, liberala och kommunitära värden, är det som Eks och Pilsäters kollegor har så svårt att förstå?

Frågan om den s k nationaldagen bör nu väckas inom den s k grundlagsutredningen. De kanske hittar något som verkligen är värt att högtidlighålla. I väntan på det kommer jag med stort intresse att följa vilka som väljer att hedra Gustav Vasa, inte minst i Skåne, och vilka som har förstånd att låta bli. Samtidigt kan vi i alla fall glädja oss över att skolbarnen slipper påtvingas nationaldagshyckleri i skolan - nu får de ledigt och kan göra något roligt tillsammans med familjen. Kanske gå på tivoli i København?

Anders L Hansson

***

Summary in English: Rather democracy than Gustav Vasa

Politicians were in a hurry when they decided to make the Swedish so-called National Day a public holiday. The “Swedish People” is supposed to go out and celebrate their national pride, oh yeah. MP’s and ministers intended to demonstrate strength, but instead they unveil their incompetence.

Regional network. Regions of Europe are gaining power! Twelve members of parliament from Denmark and Sweden have announced a crossborder-crosspolitical network for MP:s with an interest in the development of the Öresund Region - the crossborder region of Scania in Sweden and Sealand in Denmark.

I believe this is an excellent initiative, and an extremely necessary one, since the governmental structures of Sweden and Denmark continously show their immense political passivity and lack of seriousness in adapting themselves to the new realities. How excellent if the new network would be followed by further initiatives to strengthen Scania’s and the Öresund Region’s positions in business, culture and politics! My humble suggestions: another think-tank with a wider approach than existing ones and a grass-roots organization that would be able to involve more people in different areas of interest.

The purpose of the network that now was founded has been set to “do somehing concrete about barrier and development issues, intenting to create future oriented initiatives and change legislation that is causing problems. — The Öresund Region is Denmarks and Sweden’s common chance to create an international heavy weight metropolis”. Another 15 MP:s have declared their intention to participate in the network. Further MP:s from Sweden and Denmark, including those who are members of the European Parliament, will be welcomed with open arms.

Gitte Lillelund Bech, a Danish MP, hosted the first network meeting on May 23, in cooperation with the independent Øresund Institute.

The network will meet twice a year. Peter Danielsson, MP from Helsingborg in Scania will be one of the organizers for the next meeting to be held during fall. Mr Danielsson comments: “This initiative should have been taken many years ago. We depend on each other in the Öresund Region, but politically we know far too little about what’s happening on the other side of the state border”.

Anders L. Hansson

By pure co-incidence, new United Nations chief auditor and former chief auditor of Sweden, Inga-Britt Ahlenius, attacks Swedish corruption and nepotism on the very same day that I write on this topic - and present a solution - in a newspaper column, also published on this blog.

Ms Ahlenius, in an interview by Sydsvenska Dagbladet, critisizes the Swedish governmental administration for losing competence, big-time, by appointing government executives on a basis of political loyalty instead of true competence. Worst of all, Ms Ahlenius says, is that General Directors of government agencies are being appointed in a non-transparent procedure.

The decay has been going on for the past two or three decades, she says, and has turned Sweden into a soft state that no longer manages to take care of its own citizens. From her EU experience she especially remembers that the Swedish interpreters didn’t know how to translate “accountability” into Swedish!

- It’s said that there’s no corruption in Sweden. That’s not true, Ms Ahlenius sums up.

Anders L. Hansson

Read about the solution to the problem with governmental corruption right here.

Skånska Dagbladet Friday 20 May 2005

Den centraliserade makten i Sverige skapar med automatik ett korrupt samhälle som endast Stockholms elitklass gynnas av. Medicinen heter regionalt självstyre och styckning av statliga företag.

Storfamiljsbyråkrati. Sverige är en i alla avseenden oerhört centraliserad stat. Att handels- och säkerhetspolitik förläggs till de statliga och överstatliga nivåerna - Sverige, EU och FN är inte så svårt att förstå. Men varför sköts vägar, universitet och naturresurser från kontor i Stockholm?

Från en krigarkungs perspektiv var det säkert rationellt med en stark, centralstyrd byråkrati. Men i ett öppet, fredligt och globaliserat Europa undrar jag vem som kan vara betjänt av att flertalet viktiga beslut i Sverige fattas i Stockholm. Svaret är lika kort som enkelt, och det stavas M - A - K - T - E - N. Och makten i detta fall är den elit i Stockholm som bara växer sig större och fetare för varje år som går.

I en allt mera komplicerad verklighet kan politikerna antingen välja att prioritera. Eller så kan de bygga ut statsapparaten för att desperat försöka kontrollera situationen. Besparingar och avskedanden är inte roliga att hantera, och nästa val riskerar förloras. Hellre då ta några kronor extra ur din och min plånbok för att anställa ett par generaldirektörer till, inrätta ett par nya myndigheter och, ja kort sagt, visa “handlingskraft”.

Men att låta byråkratin växa är inte bara enklare, det rymmer också uppenbara fördelar för släkt, vänner och bekanta. En växande stat ger fina titlar och höga löner till personer som sedan blir lojala tjänare åt makten. Särskilt attraktivt blir detta komplexa storfamiljssystem för dem som sitter länge vid köttgrytorna. Den svenska socialdemokratin är ett belysande exempel.

Stockholm är inte någon stor stad, och maktens män och kvinnor är, om inte gifta med varandra, så i alla fall väldigt goda vänner. Till den politiska makten kan emellanåt också ledande personer inom media räknas, vilket säkerligen förklarar att svågerpolitiken inom statens förvaltning, inte minst med avseende på personalpolitik, så sällan utsätts för kritisk granskning.

Ekonomin i Sverige är förvisso till stora delar i privata händer. Icke desto mindre är den hårt centraliserad. Kapitalet är beroende av politiska beslut och näringslivets makthavare väljer därför att förlägga sina huvudkontor till Stockholm. Efterhand som statsbyråkratin vuxit har följdriktigt centraliseringen inom näringslivet tilltagit.

När regering och riksdag nu genom olika utredningar ser över statens organisation och rikets grundlagar, vore det då inte passande att göra upp med en samhällsstruktur som inte längre tjänar något uttalat syfte, utan som finns bara för att storfamiljen i Stockholm ska kunna fortsätta leva gott? Är det inte tid för människorna i rikets provinser att ta till orda och kräva sin rätt till makt och pengar?

Efter alla skandaler och affärer som Stockholmseliten ställt till med, hur mycket förtroende finns det kvar att förbruka? Och är det någon som på allvar tror att det i längden skulle bli så mycket bättre med en borgerlig Stockholmselit i stället för en socialistisk?

Om den borgerliga oppositionen menar allvar med att bryta socialdemokraternas maktmonopol, då måste de också vidta mått och steg för att förändra de strukturer som gör denna dominans möjlig. Ett grundlagsskyddat regionalt självstyre med rejält tilltagna kompetensområden torde därför framstå som självklart. Vidare kan företag som Vattenfall och Sveaskog styckas upp och läggas i händerna på de nya regionala parlamenten. Privatisera eller inte - det är en fråga för väljarna i respektive region.

Genom regionalt självstyre reduceras gräddfilen för högbetalda tjänstemän i Stockholm. Rundgången av pengar - Vattenfalls vinster till regeringen som sedan delar ut allmosor till glesbygden - kan minimeras när statens troféer från koloniseringseran - vattenkraft, gruvor och skog - återbördas. Politiken kommer närmare människorna, och därmed blir det också mindre intressant för företagen att flytta de fina jobben till Stockholm.

Kan någon rimligen vara emot mina förslag? Jo, Stockholmseliten kommer att bekämpa dem med näbbar och klor. Även om borgarna tar makten.

Andes L. Hansson

***

Summary in English: Special treat for Stockholm elite

The centralized power in Sweden automatically creates a corrupt society that only favors the elite class in Stockholm. The medicine is regional autonomy and splitting of government owned companies.

Skånska Dagbladet Saturday 7 May 2005

De politiska partierna i Skåne är i praktiken “utomjordiska” - artfrämmande element som är på plats för att ro hem röster i riksdagen och därmed säkra Stockholm som maktcentrum. Skåne behöver ett pragmatiskt, politiskt parti som hösten 2010 kan ta ett stort antal mandat i region och riksdag.

Regionaliserad politik. För en dryg vecka sedan firades det i en idrottshall intill Camp Nou i Barcelona. Nä, det var inte FC Barcelona som stod för kalaset, utan Kataloniens största parti, Konvergens och Union (CiU). Runt 6000 anhängare hade denna soliga eftermiddag samlats för att fira 25 år av återupprättat regionalt självstyre. När får vi se de politiska partierna i Skåne samla ens hälften så många för att fira det skånska självstyret?

Det är 25 år sedan som Kataloniens första regering, efter Franco-diktaturens slut, kunde tillträda. CiU kom under nästan ett kvarts sekel att inta en ledande roll i arbetet med att bygga det regionala självstyret. Hösten 2003 tog socialisterna över regionens regering i en vänsterkoalition, vilken också den driver en politik för utökat regionalt självstyre.

Parallellerna mellan Katalonien och Skåne är många. Den goda maten och jordbrukets betydelse som industriell bas är ett exempel. En historia fylld av dragkamp mellan region och ett avlägset maktcentrum en annan. Skåne har mycket att lära av Katalonien, inte minst vad gäller regionalt självstyre.

Skåne har ett blygsamt regionförsök t o m år 2010, och politikerna söker försynt påkalla regeringens och de stockholmsbaserade partiernas uppmärksamhet för sin sak. Detta medan Kataloniens regionala självstyre bygger på en särskild rättsakt, statut, och skrivningar i den spanska författningen. Kataloniens politiker debatterar högljutt hur självstyret bör reformeras och för med jämna mellanrum upp frågan även på det spanska parlamentets dagordning.

Var finns då debatten om det regionala självstyret i Skåne? Jo, i den mån den förekommer så är det i huvudsak på particentralerna i Stockholm samt i några hemlighetsfulla utredningar som Persson & Nuder sitter och fjärrstyr.

De partier som finns i Sveriges riksdag är - utan undantag - oerhört centraliserade. Den s k partipiskan är hård. Partiet är viktigare än väljarna. Partiet är viktigare än Skåne. Riksdagsledamöternas politiska sekreterare anställs inte av ledamöterna, utan av kansliet.

Och när en enkel medlem i t ex Skåne motionerar om regionalt självstyre till sitt partis distriktsstämma, kan det mycket väl vara så att det är politruker i Stockholm som sagt vad distriktsstyrelsen ska tycka. Partidistrikten är filter som ska fånga upp kritik innan den når riksnivån, i stället för att självständigt driva politiken framåt.

De politiska partierna i Skåne är i praktiken “utomjordiska” - artfrämmande element som är på plats för att ro hem röster i riksdagen och därmed säkra Stockholm som maktcentrum.

Eller inte? Den kommande mandatperioden står de skånska politikerna inför ett vägval. Ansvarskommitténs och grundlagsutredningens arbete ska omsättas i politik, och Skånes regionala självstyre måste antingen permanentas eller avskaffas. Kommer regionfullmäktige att våga höja sin röst? Och kommer skånska politiker att stå upp för Skånes sak inom sina respektive partier? Kommer vi att få se en debatt i riksdagen där Skånes riksdagsledamöter träder fram i enad front? Hoppas kan man ju, men tvivlen hopar sig.

Någongång framåt 2008-2009, i god tid inför region- och riksdagsvalen 2010 bör vi kunna summera de skånska politikernas insatser. Politikerna måste då kunna påvisa rejäla attitydförändringar och konkreta framgångar inom regering, riksdag och sina respektive partier i frågor som rör Skånes särskilda behov vad gäller regionalt självstyre.

Om inte, så är det sannolikt läge för Skånes mera framsynta och progressiva politiker att följa katalanerna i spåren och påbörja en ny etapp i regionaliseringen: tacka för sin tid som aktörer i den politiska marionetteatern, inse att regionala skiljelinjer är viktigare än ideologiska skillnader, och lägga grunden för ett seriöst regionalt alternativ i politiken. Med andra ord, ett pragmatiskt, politiskt parti som hösten 2010 kan ta ett stort antal mandat i såväl regionfullmäktige som riksdag.

Anders L. Hansson

***

Full version in English: Political Puppet Theatre in Scania?

The political parties in Scania are in practice extra-terrestrial. Strange species, elements which are there only to collect votes in the parliamentary elections, thereby securing Stockholm as a power center. Scania needs a pragmatic, political party that in the fall of 2010 can win a great number of seats in the region and the parliament of Sweden.

Regionalized politics. A little over a week ago there was a celebration in a sports’ arena next to Camp Nou in Barcelona. No, it wasn’t FC Barcelona throwing a party, but Catalunya’s biggest political party, Convergence and Union (CiU). Some 6 000 followers had gathered this sunny afternoon, to celebrate 25 years of re-established regional autonomy. When will we see political parties in Scania gather even half as many people to celebrate the Scanian autonomy?

It’s been 25 years since Catalunya’s first government could assume its work, after the end of the Franco dictatorship. CiU was to take on a leading roll for almost a quarter of a century, building the regional autonomy. In the fall of 2003, socialists took on the work of ruling the region in a coalition, which also works in favor of extended regional autonomy.

Parallels between Catalunya and Scania are many. The delicious food and the importance of agriculture as an industrial base is one example. A history filled of struggle between the region and a distant power center another. Scania has a lot to learn from Catalunya, not the least when it comes to regional autonomy.

Scania has a modest regional autonomy trial until 2010, and with exaggerated consideration politicians are trying to catch the government’s and the Stockholm-based parties’ attention for the cause. Meanwhile, Catalunya has a regional autonomy based on a special legal act, statute, and formulations in the Spanish constitution. Catalunya’s politicians are loudly debating how to reform autonomy and brings up the issue in the Spanish parliament at regular intervals.

So where is the debate on regional autonomy in Scania? Well, to the extent it exists, it is mainly at party headquarters in Stockholm and in a few secretive commissions, remote-controlled by Persson & Nuder [the Prime Minister and his favorite crown prince].

The political parties in the Parliament of Sweden are - without exception - extremely centralized. The so-called party whip is rough. The party is more important than the voters. The party is more important than Scania. The political secretaries of the Members of Parliament are not being employed by MPs themselves, but by the party’s parliamentary office.

And when an ordinary party member in for example Scania is handing in a motion on regional autonomy to her or his party district congress, it may very well be that political bureaucrats in Stockholm have told the district board what to say. The party districts are filters meant to catch criticism before that it reaches the national level, instead of independently driving politics ahead.

The political parties in Scania are in practice “extra-terrestrial” - strange species, elements which are there only to collect votes in the parliamentary elections, thereby securing Stockholm as a power center.

Or not? Next legislature period [2006-2010] Scanian politicians will have to decide. The outcome of the work performed by the Parliamentary Commission on the Distribution of Responsibilities as well as the Parliamentary Commission on the Constitution then has to translate into practice, and Scania’s regional autonomy will either have to be made permanent or abolished. Will the regional parliament raise its voice? And will Scanian politicians stand up for the cause of Scania within their respective parties? Will we witness a debate in the parliament where Scanian MPs step forward unitedly? Let’s hope so, but doubts are plentyful.

Somewhere around 2008-2009, well ahead of regional and parliamentary elections in 2010 we ought to be able summarize Scanian politicians’ achievements. Politicians must then show real change of attitude and concrete results in government, parliament, and their respective parties, concerning Scania’s special needs in relation to regional autonomy.

If not, it will probably be time for Scania’s more visionary and progressive politicians to follow suit with Catalans and start a new stage in regionalization: say good-bye to their era as actors in the political puppet theatre, realize that regional differences are more important than ideologies, and lay out the foundation for a regional alternative in politics. In other words, a pragmatic, political party that in the fall of 2010 will be able win a great number of seats in the region and the parliament of Sweden.

Nomenklatura. At the website of The County Administration of Södermanland and in an interview of Södermanlands Nyheter, we can read that Södermanlands County Chief Bo Holmberg will quit his job in this just-south-of-Stockholm-province by the end of June.

Prime Minister Göran Persson has created a special position for him - Director General in the Swedish Government Offices (Ministry of Finance). There Mr Holmberg will be responsible for the development of cooperation between the five counties, and its municipalities, surrounding Lake Mälaren, i.e. Stockholm and Mälardalen.

- Stockholm-Mälardalen is the only region in the country that can produce growth for all of Sweden, says Mr Holmgren, also a former minister and MP.

Hey, Mr Holmgren did you ever hear of Scania??? Or the Öresund integration of Scania and the Copenhagen area? Or Europe of Regions?

If this guy seriously thinks that Stockholm-Mälardalen is the only region in Sweden that can produce growth strong enough to give results also outside its own territory, he is obviously the wrong person for any top level position. And if this region is so strong, why is there a need for a special Director General inside the government offices? What about regional democracy? Or should we conclude that the Swedish government actually IS the true body of regional democracy in the Stockholm area?

The conclusion for Scania is clear: the government cannot be trusted and Scania is in desperate need for true regional autonomy in order to escape the Stockholm nomenklatura.

Anders L. Hansson

Skånska Dagbladet Tuesday 19 April 2005

Baskerna är trötta på att vara underordnade centralmakten. Med demokratiska medel utmanas de europeiska s k nationalstaterna nu på allvar. Parallellerna till Skåne och Öresundsintegrationen är uppenbara.

Regionalt självstyre. Även om regeringskoalitionen tappade några mandat i söndagens baskiska parlamentsval är stödet för utvidgat regionalt självstyre fortsatt mycket starkt. Baskien styrs av en koalition där Baskiens Nationalistparti (PNV) är största parti. PNV:s Juan José Ibarretxe är regeringschef - “lehendakari” - i Baskien.

Med Sverige som referensram kan “Baskiens Nationalistparti” möjligtvis höras suspekt. Men i praktiken är PNV ett systerparti till Centerpartiet och Folkpartiet - alla tre huserar i samma Europaparlamentsgruppering, Liberalers och Demokraters Allians för Europa (ALDE).

Valet i Baskien har utlösts av den omarbetning av den s k statuten som pågått under några år. Statuten reglerar det regionala självstyrets omfattning och relationerna med centralmakten i Madrid. I december 2004 röstade drygt hälften av de 75 ledamöterna i det baskiska parlamentet för ett förslag till ny statut, mera känd som “Ibarretxe-planen” (www.nuevoestatutodeeuskadi.net).

Statuten måste godkännas av det spanska parlamentet, men Spaniens socialdemokratiska regering vill förhandla om Baskiens självstyre på egna villkor. Ibarretxe utlyste därför nyval i syfte att få stöd för en kommande folkomröstning om statuten.

Vad är det då som gör att ett parlamentsval i Baskien får vissa politiker i Madrid - speciellt på högerkanten - att koka över i frustration och varför bryr sig medier runtom i Europa om vad som händer i en liten del av norra Spanien? Jo, den baskiska regeringen har med demokratiska medel på allvar börjat utmana den spanska, i grunden centralistiska, statskonstruktionen. Och därmed utmanas - med folkligt stöd - idén om den s k nationalstaten i sin helhet, vilket torde oroa mer än en centralist i vår del av världen.

Baskerna vill inte längre nöja sig med att den spanska staten bara erkänner Baskien som en kulturellt distinkt del av staten, förvisso med begränsad rätt till självstyre. Relationen Baskien - Madrid ska grundas på respekt och ömsesidigt erkännande. Baskerna vill inte vara underställda centralmakten - de vill stå på jämbördig nivå. Om den spanska regeringen kan samregera med 24 EU-stater - varför skulle man då inte kunna samregera med Baskien och andra regioner inom Spanien?

Baskerna önskar fredlig samexistens inom ramen för ett mångnationellt, asymmetriskt organiserat Spanien - ett Spanien där baskerna inte är beroende av centralmaktens samtycke för att ta beslut i egna angelägenheter. En annan kärnpunkt är att baskerna vill ha en egen röst i Europa och världen, och slippa att ständigt få sin röst filtrerad via Madrid.

I praktiken innebär detta att baskerna vill utvidga självstyret till att omfatta också rättssystemet. Vidare vill man ha rätt att samarbeta med den baskiska provins - Navarra - som i dag inte ingår i “Region Baskien”, och Iparralde, d v s den del av Baskien som ligger i Frankrike. På sikt hoppas baskerna kunna etablera politiska strukturer som omfattar hela Baskien. I övrigt skall Baskien vara en valkrets vid EU-val, och baskerna måste också vara med vid bordet när Spanien skriver på internationella avtal som berör regionens ansvarsområden.

Sist men inte minst vill man ha garantier för att den spanska staten inte ensidigt kan ändra självstyrets omfattning. Detta skall ske bl a genom speciella arrangemang inom ramen för Spaniens författningsdomstol.

Det baskiska parlamentets krav är varken extrema eller märkvärdiga. Likheterna är slående mellan det baskerna vill uppnå, och de principer som det federala Tyskland bygger på, liksom den regionalisering som pågår i Storbritannien. I ett demokratiskt samhälle är närhetsprincipen synnerligen naturlig. Och varför skulle då resten av Spanien få styra och ställa i Baskien? Och varför skulle de spanska och franska staterna få hindra de baskiska provinserna från politisk integration?

Parallellerna till Skåne och Öresundsintegrationen är uppenbara. Den nya ram för regionalt självstyre som Baskien vill ha skulle mycket väl kunna användas som modell för Region Skånes självstyre. Kanske federalistiska Centerpartiet visar vägen?

Anders L. Hansson

***

Full version in English: The Basques Challenge Centralism

The Basques are tired of being subordinated to the central power. With democratic means the European so-called nation states are now seriouslys being challenged. The parallels to Scania and the Öresund integration [the process of integrating Scania with the Copenhagen/Sealand area of Denmark] are obvious.

Regional autonomy. Even though the government coalition lost a few seats in last Sunday’s Basque parliamentary elections, the support for extended regional autonomy is still very strong. The Basque Country is being governed by a coalition where the Basque Nationalist Party (PNV) is the largest party. Juan José Ibarretxe of PNV is “lehendakari”, i.e. president of the Basque government.

Having Sweden as a frame of reference, “The Basque Nationalist Party” may sound suspect. But PNV is practically a sister party of Sweden’s Center Party and the Liberal Party - all three at home in The Alliance of Liberals and Democrats for Europe (ALDE).

The elections in the Basque Country were provoked by the reformation of the so-called statute. The statute regulates the extension of the regional autonomy and the relations to the central government in Madrid. In December of 2004 a little over half of the 75 members of the Basque parliament voted in favor of a suggested new statute, widely known as “The Ibarretxe plan”
(www.nuevoestatutodeeuskadi.net).

The statute needs approval by the Spanish parliament, but Spain’s socialist government wants to negotiate the Basque autonomy on its own terms. For that reason Ibarretxe decided to hold elections with the purpose of gaining support for a referendum on the statute.

So what is it then that makes some politicians in Madrid - especially on the right wing - flip out in frustration, and why does media throughout Europe care about what’s happening in a small part of northern Spain? The answer is, that the Basque government by democratic means seriously has started to challenge the Spanish construction - being centralist in its fundaments. And hence - with popular support - the idea of the so-called nation state is being challenged as a whole, something that for sure is worrying more than one centralist in our part of the world.

The Basques do no longer want to keep up with a Spanish state that recognizes The Basque Country only as a culturally distinct part of the state, even though with a limited right of autonomy. The relation between The Basque Country and Madrid has to be based on respect and mutual recognition. The Basques do not want to be subordinate to the central power - they want a level playing field. If the Spanish government can co-govern with 24 EU states - why wouldn’t it be able to co-govern with The Basque Country and other regions of Spain?

The Basques wish peaceful co-existence within the frame of a multicultural, assymetrically organized Spain - a Spain where the Basques not are dependent on the agreement of the central power in order to make decisions on domestic issues. Another core topic is the Basque desire for a voice in Europe and the world, avoiding the current filter of Madrid.

In practice this means that the Basques want to extend the autonomy also to the judiciary system. Further, there’s a demand for the right to cooperate with the Basque province of Navarra, which today does not form part of The Basque Country, and with Iparralde, i.e. the Basque provinces that are situated in France. In the long run the Basques hope to establish political structures that cover all Basque provinces. Furthermore, the Basques call for having The Basque Country turned into one electoral district when voting for The European parliament, and the Basques also ask for a place at the table when Spain sign international treaties that touch upon the responsibilities of the autonomy.

Last but not least, there’s a call for safeguards against unilateral changes to the extension of the regional autonomy. It’s suggested that this can be done through special arrangements within the framwork of Spain’s constitutional court.

The demands of the Basque parliament are neither extreme nor strange. The similarities are striking when comparing what the Basques would like to achieve, with the principles on which the federal Germany is being based, as well as the regionalization that is taking place in The United Kingdom. In a democratic society the principle of subsidiarity is most natural. And why would then the rest of Spain be aloud to decide on internal issues of The Basque Country? And why would the Spanish and French states be aloud to hinder the Basque provinces from political integration?

The parallels to Scania and the Öresund integration are obvious. The new frame for the regional autonomy that The Basque Country wishes could also be used as a modell for Scania’s autonomy. Maybe the federalist Center Party will show the way?

Skånska Dagbladet Monday 4 April 2005

Historien kan vara till hjälp för att se vilka nya stater och självstyrande regioner som framtiden kommer att föra med sig. I dag finns mellan 6 000 och 9 000 nationer - fördelade på knappt 200 stater.

Politisk geografi. Efter andra världskriget har antalet stater i världen ökat med långt över ett hundra. FN har i dag 191 medlemmar. Vilka nya stater kan vi förvänta oss framöver? Och var kan vi få se regionala självstyren ta form?

Inom ramen för det akademiska ämne som kallas politisk geografi har Dr Richard A. Griggs m fl tagit historien till hjälp. Griggs konstaterar att statsnationalismen slår bakut mer ofta än sällan, och att Europa efter mer än två sekler av statsbyggande återvänt till geopolitisk decentralisering.

Här måste för övrigt ett förtydligande göras. “Nation” är en tvetydig term men bör användas nästan synonymt med “folk”. Nation och folk är i huvudsak kulturella begrepp. “Stat” däremot, är ett legalt begrepp. I Sverige sker konsekvent en sammanblandning och förvanskning av dessa begrepp. Men att vara svensk medborgare behover inte innebära att man är av svensk nationalitet.

Griggs har tagit fasta på de kulturella förkastningslinjer som genomkorsar kontinenterna. När en stat upplöses så sker det ofta utmed gamla nationsgränser. Och när självstyrande regioner bildas sker ofta också det utefter de kulturella förkastningslinjerna. Förklaringen är att nationer som ockuperats inte nödvändigtvis erövrats andligen, än mindre assimilerats. Många nya stater är nationer som återtagit sin plats på den internatio-nella arenan.

En “fjärde världen-nation” är en nation utan egen stat. Det finns mellan 6 000 och 9 000 nationer eller folk - fördelade på knappt 200 internationellt erkända stater. Det innebär att nästan alla nutida stater är multinationella.

“Nationalstat” har länge använts som beteckning för stater som domineras av ett folk, ofta med en outtalad monokulturell strategi i syfte att strömlinjeforma befolkningen. Sverige och Frankrike är, med sina starkt centralistiska statsapparater kanske de mest belysande exemplen i Europa.

Enligt Griggs är de egentliga nationalstaterna färre än 20 till antalet - i hela världen. Island är den enda nationalstaten i Norden. Malta är en av få inom EU.

Världen står inför en geopolitisk utmaning. Större medvetenhet gör kraven på demokrati allt starkare. Mänskliga rättigheter är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Men mänskliga rättigheter handlar inte bara om individuella rättigheter. De kulturella mänskliga rättigheter som allt livligare diskuteras inom FN och Europarådet är till sin natur i stor utsträckning kollektiva.

Under 1900-talets senare hälft var det kolonierna i Afrika och Asien som krävde självständighet. Vid 2000-talets början höjer alltfler nationer i fjärde världen sin röst. Skillnaden mellan en koloni i gammal tappning och en fjärde världen-nation är ofta hårfin, eller obefintlig. Den avgörande skillnaden är för det mesta att kolonier låg på andra sidan havet, medan fjärde världens “kolonier” ligger i direkt anslutning till den härskande regeringens kärnterritorium.

Om Skåne i dag är en fjärde världen-nation skall jag låta vara osagt. De första femtio åren eller mer efter Sveriges erövring 1658 var Skåne med säkerhet ett typiskt exempel på fjärde världen-nation. Vad vi i alla fall kan sluta oss till är att Skåne är en perifer region med regional identitet inom ramen för en centralistisk multinationell stat, där maktens epicentrum - Stockholm - på imperietypiskt manér förser sig med kulturdominans och en bruttoregionalprodukt en bra bit över snittet för Skåne och övriga riket.

Regionernas Europa leder sannolikt inte till att de 120 fjärde världen-nationer som Griggs identifierat på vår kontinent blir egna stater. Men en förutsättning för att sådana krav inte skall börja resas, är att kollektiva, kulturella mänskliga rättigheter respekteras, att principen om självbestämmande tillgodoses och att regionalt självstyre tillämpas i ökande omfattning.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: The Fourth World

History can be of help to foresee what new states and autonomous regions the future will bring, according to findings by Dr Richard A. Griggs and other researchers within political geography. Today there are between 6.000 and 9.000 nations - distributed on less than 200 states.

Skånska Dagbladet Friday 18 March 2005

Halland, Blekinge, Bornholm och Skåne utgör en naturlig region med gemensam bakgrund och stor framtidspotential. Fyra provinsfullmäktigen med ett gemensamt regionalt parlament är vad vår europeiska kulturregion behöver.

Regionernas Europa. Halland, Blekinge och Bornholm är i ett europeiskt regionperspektiv för små för att klara sig på egen hand. De kan då gå ihop med Västra Götaland, Småland respektive Själland. Eller så kan de bejaka geografiska och ekologiska förutsättningar liksom sin historia, kultur och regionala identitet. Men Skånes politiker har ingen anledning att mopsa sig. En rumphuggen kvasiregion med dryga miljonen invånare är inte heller mycket att komma dragandes med.

Känslan av att höra ihop ger en trygghet som värdeneutralitetens vakuum inte kan erbjuda. En stabil demokrati behöver därför en stark identitetsbas att stå på.

Att börja från noll och hutta historiskt formade identiteter på sophögen skulle vara att förakta våra förfäders genom sekler vunna erfarenheter. När vi nu bygger den regionala demokratin i Skåne och Europa gör vi därför klokt i att utgå från de regionala identiteter och kulturer som redan finns i vårt dagliga liv.

Den regionala kulturen och identiteten är knuten till de specifika förutsättningar det regionala rummet ger genom geografi, historia och ekologiska begränsningar. In- och utflyttning till och från regionen vitaliserar kultur och ekonomi. Den regionala identiteten är inte exakt samma i morgon som den var i går. Men den finns alltid som en stark faktor.

Alla gemenskaper begränsas av vad geografin tillåter. Berg, skogar, öknar och vatten sätter gränser. I stor utsträckning kan människan i dag övervinna geografin. Men i den mån det inte sker via tele/IT så blir det ofta på naturens bekostnad. Där inte geografin sätter gränser, där sätter ekologin stopp.

Det som på äldre kartor benämns Terra Scania, i bland översatt till “Skåneland”, kan för enkelhetens skull kallas Scania. Denna region, som innefattar Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm, är ett tydligt exempel på ett område som genom naturen givits en tydlig identitetsram. Sedan tidernas begynnelse var det småländska höglandet och de täta skogarna i gränstrakterna mellan Scania och Småland en naturlig barriär och logisk gräns mellan de danska och svenska rikena. Efterhand lyckades svenskarna dock övervinna denna barriär och kunde sedan integrera Scania med resten av imperiet.

De ekonomiska banden mellan Scania och rest-Danmark kapades brutalt och regionens handel tvingades in i ett Stockholmsberoende som kom att bli till men för både välstånd och natur. I stället för den korta resan över Öresund reser tiotusentals människor till Stockholm, och förbindelser över sundet har alltid behandlats styvmoderligt av svenska staten. Men med EU-medlemskapet och den påbörjade Öresundsintegrationen har den logiska geografin åter kommit i främsta rummet. Vägen över sundet är mera rationell än omvägen till Mälardalen.

Scanias gränser är förvisso inte helt självklara i ett geografiskt och ekologiskt perspektiv. Men regiongränser som lades fast redan på vikingatiden och sedan kom att utgöra ramen för en stark kulturell och ekonomisk tillväxt har efterhand vuxit samman med den regionala identifikationen.

Diskussionen leder oss fram till fyra kriterier som vår region måste bygga vidare på:

- den logiska geografin
- historia
- kultur och identitet
- ekologi

Dagens så kallade Region Skåne är i det perspektivet bara en provins i den egentliga regionen Scania. Halland, Skåne, Blekinge, och i en framtid även Bornholm, är fyra provinser som tillsammans utgör en naturlig region med gemensam bakgrund och gemensam framtid.

I Regionernas Europa behöver vi en region som är tillräckligt stark för att ta över befogenheter från staten och för att hävda sig kulturellt och ekonomiskt i en dynamisk värld.

Scania är en europeisk kulturregion med framtiden för sig. Men det kräver att politiker i samtliga fyra provinser kommer till insikt och med ömsesidig respekt kan bygga en gemensam framtid. Fyra provinsfullmäktigen med ett gemensamt regionalt parlament, gärna av tvåkammartyp för att bättre värna de mindre provinserna, vore en rimlig väg att gå.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Skåne - An Amputated Fake-region

Halland, Blekinge, Bornholm and Skåne together form a natural region - Scania - with a common background and a great potential. Four provincial assemblies with a common regional parliament is what our European culture region needs.

Skånska Dagbladet Friday 4 March 2005

Efterhand synes Skånes ytterst beskedliga, men ändå viktiga steg framåt vad gäller det regionala självstyret, ha förbytts i en alltmer defensiv inställning. Det stora flertalet av regionpolitikerna har medvetet eller omedvetet valt att begrava sig i sjukvårdsproblematiken i stället för att se de stora sambanden.

Jo, visst sysslar Region Skåne även med andra frågor än sjukvård. Exempelvis har man tagit fram ett regionalt utvecklingsprogram som är en önskelista på vad man skulle göra om man hade befogenhet, till exempel skapa tillväxt genom att bygga ut högskolan. Och så har man haft en demokratiberedning med uppdrag att öka medborgarnas engagemang och inflytande.

Detta samtidigt som politikerna redan i början av sitt arbete fastslog att uppgiftsfördelningen stat - region inte ingår i demokratiberedningens arbete!

När man besöker Region Skånes hemsida (www.skane.se) är det lätt att drunkna i dokument om än den ena strategin, än den andra. Det är lätt att gripas av dystopier när man ser hur mycket som skrivs om det lilla man har. Men det är väl inte så konstigt egentligen. Som bekant så bits ju hästarna när krubban e tom. Ska det vara så här så är Skåne nog utan framtid.

I praktiken är lobbying det enda Region Skåne kan ägna sig åt utan att först fråga om lov från regeringen i Stockholm. Det är därför anmärkningsvärt att regionfullmäktige efter alla dessa år inte etablerat en skånsk “ambassad” i Stockholm - där den verkliga makten finns. Detta samtidigt som Skåne genom hybriden Sydsam (www.sydsam.se) varit på plats i den andra huvudstaden - Bryssel - i mer än tio år! Men det som är normalt i till exempel Tyskland verkar vara tabu i Sverige.

Vad gäller grundfrågan om det regionala självstyret har Region Skåne inte mycket mer än fromma förhoppningar om att åtminstone tills vidare få behålla självstyret på försök. Någon vision eller strategi för Skånes framtida rättsliga status har regionen inte, och det har sannolikt inte heller de politiska partierna.

Hur tänker sig de ansvariga politikerna att regionen ser ut om 10 år, om 25 år? Vilka ansvarsområden vilar då på regionen? Har regionen optimal storlek i EU-sammanhang? Har Halland, Blekinge och Skåne bildat en större region? Har regionfullmäktige blivit ett parlament med legislativ makt inom till exempel kultur- och utbildningspolitik?

Som en perifer region i Sverige, men en central region i Skandinavien och Europa, så är Skåne mer än någon annan region i Sverige i behov av ett starkt regionalt självstyre. Ett starkt regionalt självstyre grundas på regional identitet och självmedvetande i kombination med tydliga och konstitutionellt skyddade beslutskompetenser inom avgörande politiska områden. Region Skåne behöver en tydlig vision och strategi för hur detta ska uppnås.

Europarådets olika konventioner kan vara till stöd i detta arbete (www.coe.int). I synnerhet utkastet till konvention om regionalt självstyre (Europarådets kongress för lokala och regionala organ - Resolution 186/2004) och den redan gällande konventionen om lokalt självstyre - som äger giltighet även på den regionala nivån.

När politikerna väl skapat sig en bild av vad de vill med Skånes framtid kommer de också att ha ett kraftfullt redskap för sin argumentation i förhållande till staten och EU och alla de utredningar som kan påverka regionens framtid. Utan en sådan grund att stå på blir det heller ingen stabilitet i Skånes remissvar, särskilt beträffande författning, närings-, kultur- och utbildningspolitik.

Eftersom vision och strategi ännu saknas kan man dessvärre inte hysa några förhoppningar om att Region Skånes representant i Europarådets regionkammare, Uno Aldegren, framför några tydliga skånska synpunkter till exempel i arbetet kring konventionen om regionalt självstyre.

I en tid då alltfler regioner både i Sverige och Europa inser vikten av regional styrka för att klara sig i en dynamisk värld, är det hög tid för Skånes politiker att fatta mod, ta bladet från munnen och äntligen tala klarspråk med storebror i Stockholm.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Scania Without Future?

The modest but important steps forward for the autonomy of Scania seem to convert into continously more reluctant positions. Politicians have written a regional program for development that is a wish list on things that they would like to do - if they had the power. And there has also been a committee on democracy issues - but already from the start it was decided that the distribution of competences between region and state was not to be an issue!

When visiting the webpage of the autonomy body of Scania (www.skane.se) it’s easy to drown in strategy documents. Seeing how much there’s written about the little there is to write about is a terrifying experience. Is it going to be like this, then Scania is likely to have no future.

Practically, lobbying is the only thing there is to do for Scania without asking for permission from the government in Stockholm. Hence, it’s rare that the regional autonomy body hasn’t established a Scanian “embassy” in Stockholm - where the real power is. Even more so, considering that Scania - thru the Sydsam-organization (www.sydsam.se) has been on-site in the other capital - Brussels - for more than ten years! But, what’s normal in for example Germany seems to be taboo in Sweden.

Concerning the fundamental issue about the regional autonomy, the regional autonomy body of Scania doesn’t have much more than scarce hope to keep the current trial autonomy. There’s no official vision or strategy for the future legal status of the region, and probably the political parties themselves don’t have anything like it either.

As a peripheric region in Sweden, but a central region in Scandinavia and Europe, Scania is more than any other region in Sweden in need of a strong regional autonomy. A strong regional autonomy is based on regional identity and self-consciousness in combination with distinct and constitutionally protected political competences. Scania needs a clear vision and strategy for how to achieve this.

Various conventions of the Council of Europe (www.coe.int) can be of help. Especially the draft Convention on Regional Autonomy and the Convention on Local autonomy - applicable also at the regional level.

In an era when steadily more regions both in Sweden and Europe realize the importance of regional strength to prevail in a dynamic world, it’s about time that Scania’s politicians find the courage to speak up against big brother in Stockholm.