:: Annors Development *** Europe of Regions – A World of Regions ::

Helsingborgs Dagblad Friday 24 June 2005

Debatt

Goda kunskaper i danska ger mera pengar i plånboken – för den enskilde och Öresundsregionen. Men flertalet skåningar har inte tillräckliga kunskaper i danska för att kunna dra nytta av Själlands stora och spännande arbetsmarknad. Om Skåne ska komma i kapp Köpenhamn och Stockholm i fråga om disponibel inkomst per capita så måste vi erbjuda danskundervisning i alla skånska grundskolor.

Sedan några år ser vi hur allt fler själlänningar väljer att bosätta sig i Skåne. Här får de lägre boendekostnader samtidigt som de genom att sundspendla kan behålla sina relativt välavlönade jobb på Själland. Samtidigt fortsätter skåningar att flytta till Stockholm. Även om det är så mycket närmre till Köpenhamn är det fortfarande mycket naturligare att söka och få jobb i Stockholm. Därigenom går Skåne och Öresundsregionen miste om kunskaper – och skatteintäkter.

Köpenhamn och Stockholm är rikare än Skåne. Historiskt sett är detta ingen naturlag. Skåne har många konkurrensfördelar, och på sikt måste målet vara att vår region åter ska räknas till en av Nordens rikaste.

Ett stort antal initiativ av olika slag har tagits för att skynda på Öresundsintegrationen. Emellertid saknas en samlad offensiv i en av de grundläggande frågorna – språket. Ofta har det hetat att vi gör oss så väl förstådda med varandra över Sundet, att vi klarar oss med våra respektive språk. Öresundskommittén och Öresundsregionens arbetsmarknadspolitiska råd (ÖAR) presenterade i höstas en vällovlig rapport om den gränsregionala arbetsmarknaden. Men trots två års arbete lyckades man inte i någon del dra slutsatser om de språkliga barriärerna. Är frågan kanske kontroversiell för dessa sundsdiplomater?

Det skrivna språket är i dag en avgörande faktor i en mycket stor andel av de kvalificerade och högavlönade jobben. Då räcker det inte med att tala skandinaviska i största allmänhet för att få ett kvalificerat jobb i Danmark. Eftersom Själland har en betydligt större och mera diversifierad arbetsmarknad än Skåne, borde skåningarna i ren självbevarelsedrift vara måna om att lära sig danska. Allt fler ungdomar har insett detta, och vissa skolor har svarat på den nya verkligheten genom att sätta danska som tillval på schemat.

För Skåne och Öresundsregionen är danska i skolan en avgörande fråga. Ska vi fullt ut kunna tillvarata de fördelar som närheten mellan Skåne och Själland ger, måste vi se till att de som vill bo och arbeta här också har de verktyg som behövs. Danska ska inte vara förbehållet dem som på egen hand lyckats komma till insikt om detta språks värde på arbetsmarknaden runt Öresund.

Vissa kunskaper i den nordiska språkgemenskapen förekommer sedan länge i skolans svenskundervisning. För Skånes del är detta otillräckligt. Vi menar att alla elever här bör ges viss obligatorisk grundkunskap i danska redan i tidig ålder. På högstadiet bör det vara obligatoriskt och på gymnasiet ska det finnas goda möjligheter till danskundervisning som tillval.

Flerspråkighet är vanligt förekommande i många regioner runtom i Europa och världen. Katalonien, Sydtyrolen och Schlesien är bara några exempel. Skåne har sin naturliga plats som en flerspråkig region i det Regionernas Europa som nu växer fram. Närheten till Själland skulle ge danskundervisningen en styrka som andra språkämnen saknar.

Tyngst vilar ansvaret nu på Sveriges regering och dess skolminister Ibrahim Baylan. Han har därför fått frågan om vilka åtgärder han tänker vidta. Men om regeringen menar allvar med Öresundsintegrationen och talet om att få fler i arbete, borde arbetsmarknads- och näringsministrarna också ta sig an saken.

De skånska politikerna – i riksdag, regionfullmäktige och kommuner – måste alla driva på och se till att en samlad språkstrategi utarbetas för att ge Skånes ungdomar möjlighet att om några år kunna vara med och slåss om de bästa jobben. Konkurrenskraftiga kunskaper i danska borde vara ett av de första och mest självklara stegen.

Johan Linander (c)
Lund, riksdagsledamot

Anders L. Hansson
Barcelona, internationell analytiker
och konsult

***

Läs Johan Linanders fråga till skolminister Ibrahim Baylan samt dennes svar.

Givetvis är det ett innehållslöst nonsenssvar.

***

Summary in English: More Danish gives higher income

Good knowledge of Danish gives more money in the wallet – for the individual and for the Øresund Region. But most people in Scania – i.e. the part of this transborder Euroregion that is situated in Sweden – do not possess sufficient knowledge of Danish in order to prosper from Sealand’s (Denmark) extensive and exciting labor market. If Scania is going to catch up with Copenhagen and Stockholm in terms of income per capita, Danish has to be taught in all Scanian schools.

Johan Linander (The Center Party)
Lund, Member of Parliament

Anders L. Hansson
Barcelona, International Analyst and Consultant

***

Member of Parliament Mr Johan Linander asked the Minister for Schools on this topic and got a nonsense answer with no substance what-so-ever. You can see it all here (in Swedish).

Skånska Dagbladet Tuesday 28 June 2005

Kommuner och regioner skall enligt EU-fördraget vara representerade i den s k Regionkommittén. Men regeringen och riksdagspartierna i Sverige har tystat regionerna genom att utse ledamöterna i slutna rum – långt i från medborgarna. Partihänsyn är viktigare än demokrati.

Manipulerad representation. På Kommun- och Landstingsförbundens hemsida sägs att Regionkommitténs ledamöter “är folkvalda politiker från kommuner och regioner i Europeiska unionen”. Jo tack – det är en sanning med modifikation. Särskilt påtaglig är modifikationen i Sveriges fall. Ordet “folkvald” klingar här synnerligen illa.

EU:s Regionkommitté bildades 1994 som ett “rådgivande organ” med uppgift att bedöma EU:s lagstiftning och politik ur ett lokalt och regionalt perspektiv. Subsidiaritet – d v s att effektiva beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt – är ledstjärnan för Regionkommitténs arbete. Enligt förslaget till EU-författning skall kommittén i syfte att försvara subsidiaritetsprincipen också kunna väcka talan i EU-domstolen.

Kommittén består av 317 ledamöter som sammanträder fem gånger om året. Därutover möts ledamöterna i ett antal utskott. Mandatet löper på fyra år, men skall enligt förslaget till EU-författning harmoniseras med EU-parlamentetets femårsperiod.

Ledamöterna utses av EU:s ministerråd på förslag av medlemsstaterna. Men urvalsförfarandet inom respektive medlemsstat varierar kraftigt. I Österrike föreslår var och en av de nio delstaterna en ledamot. Resterande tre nomineras av kommunförbundet. Tysklands 24 ledamöter fördelas i första hand enligt principen minst en ledamot från var och en av de 16 delstaterna. De 17 regionerna i Spanien har rätt till vardera en ledamot, och resterande fyra utses av kommunförbundet.

Sveriges tolv ledamöter fördelas enligt principen åtta från kommunerna och fyra från landstingen. Kommun- och landstingsförbunden föreslår ledamöterna, varefter regeringen fattar beslut om nominering. Jämfört med Österrike, Tyskland och Spanien, är den svenska urvalsmodellen en parodi på demokrati. Anledningen till att exempelvis Skånes invånare inte anförtros att själva välja sina ledamöter till Regionkommittén är ett korrupt äktenskap mellan en centralistisk elit i Stockholms maktkorridorer å ena sidan, och de etablerade politiska partierna å den andra:

1. Det är logiskt att ett politiskt parti som i stort sett regerat oavbrutet sedan 1930-talet faller in i traditionen och blir den främste försvararen av centralismen. Socialdemokraterna har integrerats i statsapparaten – och staten har blivit en del av partiet. Kritik mot centralismen blir med automatik en kritik mot partiets ledning. Men centralister finns det gott om också i de borgerliga partierna, även om deras maktelit är mycket mindre. Den inre kärnan inskränker sig till partikanslier och partinära företag och organisationer.

2. Flertalet politiska partier i Sverige har det gemensamt att de är små. Om Skånes invånare anförtros att direkt, eller indirekt genom regionfullmäktige, välja en representant till Regionkommittén, blir det tung uppförsbacke för flertalet partier.

Detta är orsakerna till den oheliga allians som gör att Regionkommittéledamöter från Sverige inte har demokratisk legitimitet, och därför knappast kan förväntas försvara exempelvis Skånes regionala intressen. Ett statiskt försvar av partisystemet, i stället för nytänkande i frågor kring medborgarrepresentation, är politikernas främsta riktmärke.

Men i Skåne och Västra Götaland finns redan utmärkta möjligheter att låta medborgarna eller dess regionfullmäktigen utse sina representanter till Regionkommittén. Ett framtida Sverige kommer kanske att ha åtta regioner. Varje region kan då få minst en regionkommittéledamot, och resterande kan utses av kommunförbundet.

Tanken bakom Regionkommitténs tillkomst är god. Men med den typ av antidemokratiska procedurer som Sveriges politiker valt att tillämpa för att tillsätta ledamöterna ser vi ännu en förklaring till medborgarnas misstro mot EU.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Elections in closed sessions

According to the EU-treaty, municipalities and regions are to be represented in the so-called Committee of Regions. But the government and political parties in Sweden have muted the regions by appointing committe members in closed sessions – far away from citizens. Considerate treatment of the political parties seems more important than democracy.

Peaceful wars? Sweden’s most influential newspaper, Dagens Nyheter (DN), writes in an editorial Sunday 5 June about the so-called “National Day” in Sweden. In 2005 this day – 6 June – for the first time will be a public holiday.

DN argues that 6 June, for a number of reasons, is a badly chosen date. I fully agree – see here and here. But what is this:

“To describe Sweden as a community of destiny feels exaggerated, considering the peaceful history of the country”. Peaceful?!! Did the editorial writer ever hear of Sweden’s participation in the 30-years war, its occupation of 1/3 of Denmark, the brutal re-nationalization process in Scania… I could make the list much longer!

With DN’s Stockholm-centered, chauvinistic analyses it’s no wonder Sweden has problems adapting itself to new times. What’s next, Dagens Nyheter? Consequent denial of the liberal values you claim to defend?

Anders L. Hansson

Warm welcome. Johan Linander is one of very few Members of Parliament that has realized why it’s wrong to celebrate a Swedish National Day on 6 June. The reason behind the date is Gustav Vasa (article in Swedish), that was crowned as King of Sweden on that very day in 1523. But as Mr Linander points out, Vasa was nothing but a cruel tyrant. Linander suggests that Sweden rather ought to celebrate democracy. Excellent! (read my article on this subject here).

Now, on 18 thru 20 June the Center Party will have its Party Congress, and this time it will take place in Stockholm. On 19 June all leading politicians of the party will celebrate an elegant dinner at Nordiska muséet, a museum founded a little more than 100 years ago by a Swedish nationalist.

Guests will be welcomed by a huge statue of Gustav Vasa inside the building, and another huge statue of king Karl X Gustav in front of the building. The latter is responsible for Sweden’s conquest of Scania in 1645-58. Scania happens to be MP Linander’s ancestrous home…

Could the Center Party have chosen a worse place to celebrate at?

Anders L. Hansson

Skånska Dagbladet Friday 3 June 2005

Politikerna hade bråttom när de bestämde sig för att göra den 6 juni till helgdag. “Svenska folket” ska ha tid att gå ut och fira sin nationella stolthet, minsann. Riksdagsledamöter och ministrar ville visa handlingsförmåga, men avslöjar i stället sin inkompetens.

Demokrati. Ouaah! Det börjar lukta räligt… Och stanken kommer från mer än ett ställe. Den 6 juni har gjorts till nationaldag p g a en despotisk mans – Gustav Vasa – val till diktator motsvarande dag år 1523. Han regerade över ett Svea Rike som var något helt annat än det Sverige som existerar i dag. Finland var en del av riket, samtidigt som stora områden – bl a Skåneland – inte lydde under svearna.

Fram till år 1953 firades midsommar på sin riktiga dag men sedan dess sker det alltid en fredag. Om jag förstått saken rätt så var argumentet för den justeringen att näringslivet skulle slippa en helgdag som vissa år avbryter produktionen mitt i veckan. Jaha, så nu har vi plötsligt råd att hålla helg mitt i veckan igen? Det blir ju konsekvensen av att ha den 6 juni som helgdag. Valåret 2006 infaller “nationaldagen” på en tisdag… Annandag Pingst är dagen innan, måndag den 5 juni. Vilken dag föredrar du att vara ledig? Det kan vara ett intressant ämne att ta upp med alla de politiker som röstade för den nya ordningen.

Men varför görs den 6 juni till helgdag just nu? Jo, de viktiga besluten fattas allt oftare på de internationella arenorna, samtidigt som regionerna – t ex Skåne – också vill få mer att säga till om. Regering och riksdag tappar i legitimitet, men tar i till det yttersta för att kompensera sig. Plakat- och nonsenspolitik baserad på nationalism kommer då väl till pass.

I debatten har framförts att Sverige skulle vara en av få stater där nationaldagen inte är helgdag. Men i Danmark firas Grundlovsdag, Tyskland firar enandet, Finland och USA celebrerar självständighetsdagar. Vadå “nationaldag”…?

“Nationaldag” signalerar att alla i Sverige skulle vara av samma nationalitet – men så är det inte! Numera har staten till och med erkänt fem s k nationella minoriteter. Nationalitet är ett begrepp som hänger i hop med identitet, och vilka identiteter Bengt i Skurup, Juha i Kalix eller Muhammed i Sjöbo håller sig med – det är inte statens business.

Men finns det något som skulle kunna förena människorna i staten Sverige då? Jo, demokratin är en sådan sak – och det finns faktiskt en och annan ledande politiker som orkat tänka längre än Göran Perssons näsa räcker – exempelvis Karin Pilsäter, riksdagsledamot för folkpartiet och Lena Ek, numera Europaparlamentariker för centerpartiet. Här några citat från deras motion 2003/04:K339:

“Riksbyggaren, bokbålsarrangören, tyrannen och klosterbrännaren Vasa skapade nationen Sverige.” Om nationalsången skriver Pilsäter/Ek: “- – - en hyllning till den tid då Sverige var en imperialistisk krigsnation.” Sedan avslutar de: “I stället vill vi slå ett slag för att den 24 maj – gärna närmaste söndag – firas för att årligen högtidlighålla införandet av den allmänna rösträtten och för att ta vara på tillfället att åtminstone en gång per år hylla de demokratiska värdena.”

Ja, de enklaste lösningarna är ofta de bästa. En “demokratidag” som alltid firas på en söndag, i stället för en artificiell “nationaldag” i syfte att högtidlighålla en tyrann den 6 juni. Vilka delar i detta geniala förslag, grundat i demokratiska, liberala och kommunitära värden, är det som Eks och Pilsäters kollegor har så svårt att förstå?

Frågan om den s k nationaldagen bör nu väckas inom den s k grundlagsutredningen. De kanske hittar något som verkligen är värt att högtidlighålla. I väntan på det kommer jag med stort intresse att följa vilka som väljer att hedra Gustav Vasa, inte minst i Skåne, och vilka som har förstånd att låta bli. Samtidigt kan vi i alla fall glädja oss över att skolbarnen slipper påtvingas nationaldagshyckleri i skolan – nu får de ledigt och kan göra något roligt tillsammans med familjen. Kanske gå på tivoli i København?

Anders L Hansson

***

Summary in English: Rather democracy than Gustav Vasa

Politicians were in a hurry when they decided to make the Swedish so-called National Day a public holiday. The “Swedish People” is supposed to go out and celebrate their national pride, oh yeah. MP’s and ministers intended to demonstrate strength, but instead they unveil their incompetence.

Regional network. Regions of Europe are gaining power! Twelve members of parliament from Denmark and Sweden have announced a crossborder-crosspolitical network for MP:s with an interest in the development of the Öresund Region – the crossborder region of Scania in Sweden and Sealand in Denmark.

I believe this is an excellent initiative, and an extremely necessary one, since the governmental structures of Sweden and Denmark continously show their immense political passivity and lack of seriousness in adapting themselves to the new realities. How excellent if the new network would be followed by further initiatives to strengthen Scania’s and the Öresund Region’s positions in business, culture and politics! My humble suggestions: another think-tank with a wider approach than existing ones and a grass-roots organization that would be able to involve more people in different areas of interest.

The purpose of the network that now was founded has been set to “do somehing concrete about barrier and development issues, intenting to create future oriented initiatives and change legislation that is causing problems. — The Öresund Region is Denmarks and Sweden’s common chance to create an international heavy weight metropolis”. Another 15 MP:s have declared their intention to participate in the network. Further MP:s from Sweden and Denmark, including those who are members of the European Parliament, will be welcomed with open arms.

Gitte Lillelund Bech, a Danish MP, hosted the first network meeting on May 23, in cooperation with the independent Øresund Institute.

The network will meet twice a year. Peter Danielsson, MP from Helsingborg in Scania will be one of the organizers for the next meeting to be held during fall. Mr Danielsson comments: “This initiative should have been taken many years ago. We depend on each other in the Öresund Region, but politically we know far too little about what’s happening on the other side of the state border”.

Anders L. Hansson

By pure co-incidence, new United Nations chief auditor and former chief auditor of Sweden, Inga-Britt Ahlenius, attacks Swedish corruption and nepotism on the very same day that I write on this topic – and present a solution – in a newspaper column, also published on this blog.

Ms Ahlenius, in an interview by Sydsvenska Dagbladet, critisizes the Swedish governmental administration for losing competence, big-time, by appointing government executives on a basis of political loyalty instead of true competence. Worst of all, Ms Ahlenius says, is that General Directors of government agencies are being appointed in a non-transparent procedure.

The decay has been going on for the past two or three decades, she says, and has turned Sweden into a soft state that no longer manages to take care of its own citizens. From her EU experience she especially remembers that the Swedish interpreters didn’t know how to translate “accountability” into Swedish!

- It’s said that there’s no corruption in Sweden. That’s not true, Ms Ahlenius sums up.

Anders L. Hansson

Read about the solution to the problem with governmental corruption right here.

Skånska Dagbladet Friday 20 May 2005

Den centraliserade makten i Sverige skapar med automatik ett korrupt samhälle som endast Stockholms elitklass gynnas av. Medicinen heter regionalt självstyre och styckning av statliga företag.

Storfamiljsbyråkrati. Sverige är en i alla avseenden oerhört centraliserad stat. Att handels- och säkerhetspolitik förläggs till de statliga och överstatliga nivåerna – Sverige, EU och FN är inte så svårt att förstå. Men varför sköts vägar, universitet och naturresurser från kontor i Stockholm?

Från en krigarkungs perspektiv var det säkert rationellt med en stark, centralstyrd byråkrati. Men i ett öppet, fredligt och globaliserat Europa undrar jag vem som kan vara betjänt av att flertalet viktiga beslut i Sverige fattas i Stockholm. Svaret är lika kort som enkelt, och det stavas M – A – K – T – E – N. Och makten i detta fall är den elit i Stockholm som bara växer sig större och fetare för varje år som går.

I en allt mera komplicerad verklighet kan politikerna antingen välja att prioritera. Eller så kan de bygga ut statsapparaten för att desperat försöka kontrollera situationen. Besparingar och avskedanden är inte roliga att hantera, och nästa val riskerar förloras. Hellre då ta några kronor extra ur din och min plånbok för att anställa ett par generaldirektörer till, inrätta ett par nya myndigheter och, ja kort sagt, visa “handlingskraft”.

Men att låta byråkratin växa är inte bara enklare, det rymmer också uppenbara fördelar för släkt, vänner och bekanta. En växande stat ger fina titlar och höga löner till personer som sedan blir lojala tjänare åt makten. Särskilt attraktivt blir detta komplexa storfamiljssystem för dem som sitter länge vid köttgrytorna. Den svenska socialdemokratin är ett belysande exempel.

Stockholm är inte någon stor stad, och maktens män och kvinnor är, om inte gifta med varandra, så i alla fall väldigt goda vänner. Till den politiska makten kan emellanåt också ledande personer inom media räknas, vilket säkerligen förklarar att svågerpolitiken inom statens förvaltning, inte minst med avseende på personalpolitik, så sällan utsätts för kritisk granskning.

Ekonomin i Sverige är förvisso till stora delar i privata händer. Icke desto mindre är den hårt centraliserad. Kapitalet är beroende av politiska beslut och näringslivets makthavare väljer därför att förlägga sina huvudkontor till Stockholm. Efterhand som statsbyråkratin vuxit har följdriktigt centraliseringen inom näringslivet tilltagit.

När regering och riksdag nu genom olika utredningar ser över statens organisation och rikets grundlagar, vore det då inte passande att göra upp med en samhällsstruktur som inte längre tjänar något uttalat syfte, utan som finns bara för att storfamiljen i Stockholm ska kunna fortsätta leva gott? Är det inte tid för människorna i rikets provinser att ta till orda och kräva sin rätt till makt och pengar?

Efter alla skandaler och affärer som Stockholmseliten ställt till med, hur mycket förtroende finns det kvar att förbruka? Och är det någon som på allvar tror att det i längden skulle bli så mycket bättre med en borgerlig Stockholmselit i stället för en socialistisk?

Om den borgerliga oppositionen menar allvar med att bryta socialdemokraternas maktmonopol, då måste de också vidta mått och steg för att förändra de strukturer som gör denna dominans möjlig. Ett grundlagsskyddat regionalt självstyre med rejält tilltagna kompetensområden torde därför framstå som självklart. Vidare kan företag som Vattenfall och Sveaskog styckas upp och läggas i händerna på de nya regionala parlamenten. Privatisera eller inte – det är en fråga för väljarna i respektive region.

Genom regionalt självstyre reduceras gräddfilen för högbetalda tjänstemän i Stockholm. Rundgången av pengar – Vattenfalls vinster till regeringen som sedan delar ut allmosor till glesbygden – kan minimeras när statens troféer från koloniseringseran – vattenkraft, gruvor och skog – återbördas. Politiken kommer närmare människorna, och därmed blir det också mindre intressant för företagen att flytta de fina jobben till Stockholm.

Kan någon rimligen vara emot mina förslag? Jo, Stockholmseliten kommer att bekämpa dem med näbbar och klor. Även om borgarna tar makten.

Andes L. Hansson

***

Summary in English: Special treat for Stockholm elite

The centralized power in Sweden automatically creates a corrupt society that only favors the elite class in Stockholm. The medicine is regional autonomy and splitting of government owned companies.

Skånska Dagbladet Saturday 7 May 2005

De politiska partierna i Skåne är i praktiken “utomjordiska” – artfrämmande element som är på plats för att ro hem röster i riksdagen och därmed säkra Stockholm som maktcentrum. Skåne behöver ett pragmatiskt, politiskt parti som hösten 2010 kan ta ett stort antal mandat i region och riksdag.

Regionaliserad politik. För en dryg vecka sedan firades det i en idrottshall intill Camp Nou i Barcelona. Nä, det var inte FC Barcelona som stod för kalaset, utan Kataloniens största parti, Konvergens och Union (CiU). Runt 6000 anhängare hade denna soliga eftermiddag samlats för att fira 25 år av återupprättat regionalt självstyre. När får vi se de politiska partierna i Skåne samla ens hälften så många för att fira det skånska självstyret?

Det är 25 år sedan som Kataloniens första regering, efter Franco-diktaturens slut, kunde tillträda. CiU kom under nästan ett kvarts sekel att inta en ledande roll i arbetet med att bygga det regionala självstyret. Hösten 2003 tog socialisterna över regionens regering i en vänsterkoalition, vilken också den driver en politik för utökat regionalt självstyre.

Parallellerna mellan Katalonien och Skåne är många. Den goda maten och jordbrukets betydelse som industriell bas är ett exempel. En historia fylld av dragkamp mellan region och ett avlägset maktcentrum en annan. Skåne har mycket att lära av Katalonien, inte minst vad gäller regionalt självstyre.

Skåne har ett blygsamt regionförsök t o m år 2010, och politikerna söker försynt påkalla regeringens och de stockholmsbaserade partiernas uppmärksamhet för sin sak. Detta medan Kataloniens regionala självstyre bygger på en särskild rättsakt, statut, och skrivningar i den spanska författningen. Kataloniens politiker debatterar högljutt hur självstyret bör reformeras och för med jämna mellanrum upp frågan även på det spanska parlamentets dagordning.

Var finns då debatten om det regionala självstyret i Skåne? Jo, i den mån den förekommer så är det i huvudsak på particentralerna i Stockholm samt i några hemlighetsfulla utredningar som Persson & Nuder sitter och fjärrstyr.

De partier som finns i Sveriges riksdag är – utan undantag – oerhört centraliserade. Den s k partipiskan är hård. Partiet är viktigare än väljarna. Partiet är viktigare än Skåne. Riksdagsledamöternas politiska sekreterare anställs inte av ledamöterna, utan av kansliet.

Och när en enkel medlem i t ex Skåne motionerar om regionalt självstyre till sitt partis distriktsstämma, kan det mycket väl vara så att det är politruker i Stockholm som sagt vad distriktsstyrelsen ska tycka. Partidistrikten är filter som ska fånga upp kritik innan den når riksnivån, i stället för att självständigt driva politiken framåt.

De politiska partierna i Skåne är i praktiken “utomjordiska” – artfrämmande element som är på plats för att ro hem röster i riksdagen och därmed säkra Stockholm som maktcentrum.

Eller inte? Den kommande mandatperioden står de skånska politikerna inför ett vägval. Ansvarskommitténs och grundlagsutredningens arbete ska omsättas i politik, och Skånes regionala självstyre måste antingen permanentas eller avskaffas. Kommer regionfullmäktige att våga höja sin röst? Och kommer skånska politiker att stå upp för Skånes sak inom sina respektive partier? Kommer vi att få se en debatt i riksdagen där Skånes riksdagsledamöter träder fram i enad front? Hoppas kan man ju, men tvivlen hopar sig.

Någongång framåt 2008-2009, i god tid inför region- och riksdagsvalen 2010 bör vi kunna summera de skånska politikernas insatser. Politikerna måste då kunna påvisa rejäla attitydförändringar och konkreta framgångar inom regering, riksdag och sina respektive partier i frågor som rör Skånes särskilda behov vad gäller regionalt självstyre.

Om inte, så är det sannolikt läge för Skånes mera framsynta och progressiva politiker att följa katalanerna i spåren och påbörja en ny etapp i regionaliseringen: tacka för sin tid som aktörer i den politiska marionetteatern, inse att regionala skiljelinjer är viktigare än ideologiska skillnader, och lägga grunden för ett seriöst regionalt alternativ i politiken. Med andra ord, ett pragmatiskt, politiskt parti som hösten 2010 kan ta ett stort antal mandat i såväl regionfullmäktige som riksdag.

Anders L. Hansson

***

Full version in English: Political Puppet Theatre in Scania?

The political parties in Scania are in practice extra-terrestrial. Strange species, elements which are there only to collect votes in the parliamentary elections, thereby securing Stockholm as a power center. Scania needs a pragmatic, political party that in the fall of 2010 can win a great number of seats in the region and the parliament of Sweden.

Regionalized politics. A little over a week ago there was a celebration in a sports’ arena next to Camp Nou in Barcelona. No, it wasn’t FC Barcelona throwing a party, but Catalunya’s biggest political party, Convergence and Union (CiU). Some 6 000 followers had gathered this sunny afternoon, to celebrate 25 years of re-established regional autonomy. When will we see political parties in Scania gather even half as many people to celebrate the Scanian autonomy?

It’s been 25 years since Catalunya’s first government could assume its work, after the end of the Franco dictatorship. CiU was to take on a leading roll for almost a quarter of a century, building the regional autonomy. In the fall of 2003, socialists took on the work of ruling the region in a coalition, which also works in favor of extended regional autonomy.

Parallels between Catalunya and Scania are many. The delicious food and the importance of agriculture as an industrial base is one example. A history filled of struggle between the region and a distant power center another. Scania has a lot to learn from Catalunya, not the least when it comes to regional autonomy.

Scania has a modest regional autonomy trial until 2010, and with exaggerated consideration politicians are trying to catch the government’s and the Stockholm-based parties’ attention for the cause. Meanwhile, Catalunya has a regional autonomy based on a special legal act, statute, and formulations in the Spanish constitution. Catalunya’s politicians are loudly debating how to reform autonomy and brings up the issue in the Spanish parliament at regular intervals.

So where is the debate on regional autonomy in Scania? Well, to the extent it exists, it is mainly at party headquarters in Stockholm and in a few secretive commissions, remote-controlled by Persson & Nuder [the Prime Minister and his favorite crown prince].

The political parties in the Parliament of Sweden are – without exception – extremely centralized. The so-called party whip is rough. The party is more important than the voters. The party is more important than Scania. The political secretaries of the Members of Parliament are not being employed by MPs themselves, but by the party’s parliamentary office.

And when an ordinary party member in for example Scania is handing in a motion on regional autonomy to her or his party district congress, it may very well be that political bureaucrats in Stockholm have told the district board what to say. The party districts are filters meant to catch criticism before that it reaches the national level, instead of independently driving politics ahead.

The political parties in Scania are in practice “extra-terrestrial” – strange species, elements which are there only to collect votes in the parliamentary elections, thereby securing Stockholm as a power center.

Or not? Next legislature period [2006-2010] Scanian politicians will have to decide. The outcome of the work performed by the Parliamentary Commission on the Distribution of Responsibilities as well as the Parliamentary Commission on the Constitution then has to translate into practice, and Scania’s regional autonomy will either have to be made permanent or abolished. Will the regional parliament raise its voice? And will Scanian politicians stand up for the cause of Scania within their respective parties? Will we witness a debate in the parliament where Scanian MPs step forward unitedly? Let’s hope so, but doubts are plentyful.

Somewhere around 2008-2009, well ahead of regional and parliamentary elections in 2010 we ought to be able summarize Scanian politicians’ achievements. Politicians must then show real change of attitude and concrete results in government, parliament, and their respective parties, concerning Scania’s special needs in relation to regional autonomy.

If not, it will probably be time for Scania’s more visionary and progressive politicians to follow suit with Catalans and start a new stage in regionalization: say good-bye to their era as actors in the political puppet theatre, realize that regional differences are more important than ideologies, and lay out the foundation for a regional alternative in politics. In other words, a pragmatic, political party that in the fall of 2010 will be able win a great number of seats in the region and the parliament of Sweden.

Nomenklatura. At the website of The County Administration of Södermanland and in an interview of Södermanlands Nyheter, we can read that Södermanlands County Chief Bo Holmberg will quit his job in this just-south-of-Stockholm-province by the end of June.

Prime Minister Göran Persson has created a special position for him – Director General in the Swedish Government Offices (Ministry of Finance). There Mr Holmberg will be responsible for the development of cooperation between the five counties, and its municipalities, surrounding Lake Mälaren, i.e. Stockholm and Mälardalen.

- Stockholm-Mälardalen is the only region in the country that can produce growth for all of Sweden, says Mr Holmgren, also a former minister and MP.

Hey, Mr Holmgren did you ever hear of Scania??? Or the Öresund integration of Scania and the Copenhagen area? Or Europe of Regions?

If this guy seriously thinks that Stockholm-Mälardalen is the only region in Sweden that can produce growth strong enough to give results also outside its own territory, he is obviously the wrong person for any top level position. And if this region is so strong, why is there a need for a special Director General inside the government offices? What about regional democracy? Or should we conclude that the Swedish government actually IS the true body of regional democracy in the Stockholm area?

The conclusion for Scania is clear: the government cannot be trusted and Scania is in desperate need for true regional autonomy in order to escape the Stockholm nomenklatura.

Anders L. Hansson