:: Annors Development *** Europe of Regions - A World of Regions ::

Tomorrow I’m out of Barcelona, on my way to one of the most varied, fabulous, espectacular countries on this globe. So I’ve been told. I’m going to Colombia!!!

I would like to offer you some insights and photos while traveling. Since The Annors Development Blog ought to stay focused on “Europe of Regions - A World of Regions”, The Projects Blog has been set up to cover other issues and special projects, such as this journey. Technically, The Projects Blog is a distinct creature, so if you’d like to stay up-to-date with this new blog you need to subscribe separately.

So please check out The Annors Development Projects Blog during the slightly more than four weeks to come!

Anders L. Hansson

PS. Even though I’ll be in Colombia, there’s a good chance you’ll find some new - and important - postings also on this blog.

Skånska Dagbladet Tuesday 27 September 2005

Kataloniens politiker är, med marginella undantag, eniga om att självstyret måste stärkas. Men debatten är het, och några dagar före beslut är det ännu osäkert om enighet kan nås i de avgörande frågorna.

Självstyre. Det drar ihop sig till beslut om det regionala självstyret i Katalonien. Sedan ett par år pågår en debatt om hur det självstyre som återinfördes 1980, fem år efter diktatorn Francos död, ska vidareutvecklas. Frågeställningarna berör i princip hela det politiska maskineriet och gäller både institutionernas organisation och förhållandet mellan Katalonien och den spanska staten. Hela debatten är tänkt att utmynna i en ny version av den text, kallad ”statut” eller ”stadga”, där självstyret regleras.

Katalonien är en av 17 självstyrande regioner i Spanien, men med sina runt sju miljoner invånare, världsmetropolen Barcelona och runt 1/5 av Spaniens ekonomi är denna region en av de i särklass viktigaste. God livskvalitet drar till sig både kapital och människor. Expansionen leder dock till växtvärk, främst vad gäller infrastruktur och vårdsektor. Belastningen på det politiska systemet ökar men katalanerna står i hög utsträckning handfallna eftersom, självstyre till trots, många av de viktiga besluten fattas i Madrid. Makten över skatterna och skatteutjämningen är därför en huvudfråga.

De tre partierna i Kataloniens regeringskoalition – socialdemokraterna (PSC), ERC (vänsterkatalanister) och alternativvänstern – är eniga om att regionen ska ha mera att säga till om. Men regeringschefen, PSC:s Pasqual Maragall, för ett komplicerat förhandlingsspel för att hålla samman regeringen, och samtidigt komma överens med det största borgerliga partiet, Konvergens och Union (CiU), i syfte att få det nödvändiga 2/3-stödet i regionparlamentet.

CiU framhärdar i att en nya Statut måste ge Katalonien garanterad rätt till merparten av de skatter som i dag med enkelt biljett går till Madrid, och som resulterar i ett stort katalanskt skatte- och budgetunderskott. CiU anser att Katalonien bör få samma rättigheter som Navarra och Baskien redan har. Enkelt uttryckt vill CiU ha en Statut som tydligt stipulerar att Katalonien bestämmer över skatterna. Regeringskoalitionen vågar dock p g a trycket från centralregeringen inte sträcka sig så långt, utan lämnar i sitt förslag mer manöverutrymme för Madrids nycker.

Spaniens socialdemokratiska centralregering menar att det inte skulle vara förenligt med konstitutionen att låta Katalonien helt fritt styra över skatterna. Den egentliga orsaken står dock att söka partiinternt; Premiärminister Zapatero synes ha en konstruktiv inställning till regionalt självstyre men går en balansgång mellan de regioner som vill ha mera att säga till om, och de fattigare regioner som önskar en stark centralmakt för att kunna få så mycket bidrag som möjligt.

Vad som sker för det fall att Kataloniens politiker inte förmår enas kring en Statut vid omröstningen i regionparlamentet nu på fredag återstår att se. CiU hoppas förmodligen på nyval för att återta den regeringsmakt man haft sedan 1980 men förlorade 2003. PSC har dock begränsat intresse av nyval. Återstår då att höra vad ERC tycker om att fortsätta i koalitionen efter ett eventuellt misslyckande.

Om regionparlamentet antar Statuten kommer den att behandlas av diputeradekongressen i Madrid, d v s Spaniens parlament. Där krävs absolut majoritet (hälften plus en) av rösterna. Slutligen skall Statuten underställas en folkomröstning i Katalonien.

På den socialistiska sidan finns röster för att ge självstyret i regionerna skydd genom att federalisera Spanien. Det största borgerliga partiet i kongressen, Partido Popular (PP), motsätter sig detta och slår an en spansknationalistisk argumentationslinje, vilket förklarar varför PP är så marginaliserat i den katalanska och baskiska politiken.

PP:s regionaliseringsmotstånd gör det tveksamt huruvida centralmakten skulle kunna lämna ifrån sig befogenheter mer än i den mån som det anses politiskt nödvändigt – såsom i Kataloniens fall. Om Spanien väljer federalismens väg är därför assymetrisk federalism en möjlig lösning. I praktiken skulle kanske skillnaden mot dagens assymetriska självstyreslösning vara liten.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Hot autumn in Catalunya

Autonomy. With some marginal exceptions, Catalunya’s politicians stand united in the belief that the autonomy has to be strengthened. But the debate is hot, and only a few days away from puting the proposal for a Statute to a vote, it’s still uncertain whether it will will be possible to reach a compromise on determining issues.

The biggest Catalan opposition party, CiU, is determined that a new Statute for the autonomy has to guarantee the right of Catalunya to most of the taxes that today go to Madrid with a one-way-ticket, resulting in significant Catalan tax and budget deficits. CiU is of the opinion that Catalunya ought to have the same competences that Navarra and The Basque Country already have. To put it simple, CiU wants a Statute that clearly stipulates that Catalunya makes decisions on the taxes. The regional, socialist government coalition, however, does not have the courage to go that far, due to pressure from Spain’s central government, and is therefore leaving more maneuver space for Madrid’s politics of the day.

Spain’s socialist, central government says it wouldn’t be compatible with the Constitution to let Catalunya freely decide on taxes. The real reason, however. is to be found internally in the Socialist Party (PSOE); Prime Minister Zapatero seems to have a constructive approach to regional autonomy but is trying to balance the regions which seek more autonomy with the the poorer ones, wishing a strong central power in order to get as much subsidies as possible.

Socialist voices that favor a federalization of Spain in order to protect the regional autonomies are being heard. But Spain’s big opposition party, Partido Popular (PP) is not keen on such a development, and is walking a Spanish-nationalist path.

The regionalization resistance of PP makes it doubtful whether the central power would be able to hand over more competences to the regions than to the extent that is considered politically necessary - as in the case of Catalunya. If Spain chooses the federal way, assymetric federalism would therefore be a possible solution. In practice it might be that the difference to the assymetric autonomy solution of today would be slim.

Centralism. Gotland is Sweden’s biggest island, situated in the center of the Baltic Sea. The number of inhabitants is around 60 000. History is long and complexe, provoked by the island’s strategic location and rich agriculture. Today though, this isn’t of such a great help. Gotland’s most important sector is tourism. Agriculture and micro enterprises make up the rest, in competition with government and EU subsidies.

Now the Swedish government, once again, is letting the islanders down: ticket prices for the life line to Sweden’s mainland - the ferry boats - may go up by more than 30 per cent and the number of scheduled connections might be reduced. Tourism and economy will suffer as transportation prices rise.

Typical as a strong, centralist state conquers a region. In the case of Gotland the Swedish conquest took place in the 17th century. Earlier the island had been under Denmark, but now - with the Swedes - Gotland for the first time lost all its autonomy. In practice that meant that economy got under Stockholm control.

Since Swedish centralism is basically the same today as back then, most economic problems that Gotland suffers from have to be blamed on the central government. And now those people in Stockholm are backing off??! First they regulate Gotland’s economy to make it totally dependent on Sweden. By largely successful attempts to destroy the regional culture, the Swedish state also has diminished the uniqueness - and thereby the competitiveness - of Gotland.

After having conquered and destroyed the poor island, it will now simply be dumped.

So what’s the option? Well, to me it’s clear. Gotland has to force its way through to regain and develop the regional autonomy it once had, and so much could benefit from. By keeping some formal ties to Sweden, and simultanouesly position itself as an autonomous region, Gotland would have the freedom to develop economic and cultural ties in all directions. Hindering Swedish regulations could be forgot about, and the island could open up, fully using the potential of the European Union internal market.

Tough work, but a new era is what Gotland could head for. Will centralist Sweden ever allow it?

Anders L. Hansson

Självstyrande län? Enligt ett förslag från en av Ansvarskommittén anlitad konsultfirma kommer landets 21 län i framtiden att ersättas med nio regioner, rapporterades det sent på tisdagskvällen den 20/9.

TT skriver citat: “Tolv i dag självstyrande län kommer att försvinna.”

- Hallå??! “Självstyrande län”? Betraktar TT ett län som styrs av en av regeringen utsedd landshövding som självstyrande? Detta journalistiska bottennapp förklarar med säkerhet varför debatten kring en av de största politiska frågorna i Sverige är så primitiv, och varför “vanligt folk” inte förstår vad det handlar om. För om journalisterna inte har grundläggande kunskaper om hur Sverige regeras, hur ska de då kunna beskriva och analysera verkligheten för sina läsare?

Ett konkret exempel på hur bristande universitetsutbildning försvårar det politiska samtalet och därmed försenar samhällsutvecklingen.

Anders L. Hansson

***

Full version in English: TT is joking about autonomy?

Autonomous governmental districts? According to a proposal from a consulting company hired by the Committe on Distribution of Powers of the Parliament of Sweden, the country’s 21 governmental districts in the future will be replaced with nine regions, it was reported late Tuesday night on the 20 September.

The Swedish news agency TT writes, and I quote: “Twelve today autonomous governmental districts will disappear.”

- Hola??! “Autonomous governmental districts”? Does TT consider a governmental district run by a government appointed governor as autonomous? This journalistic fiasco surely explains why the debate on one of the biggest political issues in Sweden is so primitive, and why “ordinary people” do not understand what it is all about. Because if journalists do not have fundamental knowledge about how Sweden is governed, how will they possibly be able to describe and analyze the reality on behalf of their readers?

A concrete example of how deficient university education is complicating the political discussion, thereby delaying the development of our society.

Sometimes news travel slowly… especially when they are not published on the net. July 24 the biggest Swedish newspaper Dagens Nyheter quoted my Plan for federalization of Sweden in 7 steps on its editorial page:

“Since lobbying in practice is the only thing that today’s…

Since lobbying in practice is the only thing that today’s local, provincial/regional level politicians can do without first asking the state government for permission, it is remarkable that the provinces/regions still haven’t established ‘embassies’ in Stockholm.”

But why read just a quote? Check out how to go about the federalization of Sweden right here (a minor part also in English below the Swedish version). And consider if assymetric federalism could make the process easier.

Anders L. Hansson

Skånska Dagbladet Friday 9 September 2005

I dag fredag kommer de fyra partiledarna från Allians för Sverige till Malmö. Där kommer de att möta toppolitikerna från Allians för Skåne. Den stora frågan är om Allians för Sverige kommer att vara bra för Skåne.

Fattiga och frustrerade. När de stora Allians för Sverige-elefanterna från Stockholm, och de något mindre Allians för Skåne-elefanterna från Christianstad, i dag möts i Malmö är det sannolikt mest för ryggdunkande och glada tillrop. Ledarna från maktcentrat vid Mälarens inlopp har inte tid att stanna mer än en timme, så några samtal av djupare karaktär lär det inte bli. Detta är på något sätt karaktäristiskt för den centraliseringssjuka som Sverige lider av. Politiken sköts i Stockholm och riksdagsledamöterna, som förvisso kommer från hela landet, är i huvudsak ett transportkompani som hålles kort.

I den mån den skånska borgerlighetens ledare framför några krav till sina ”chefer” är frågan alltså om de kommer att få något gehör. Kommer Reinfeldt, Hägglund, Leijonborg och Olofsson att lyssna på och förstå frågor som rör Skånes speciella behov, t.ex. kring det regionala självstyret?

Nu är det dock inte säkert att Allians för Skåne kommer framföra sina krav med någon större skärpa. Politiken i Region Skåne tyngs i stor utsträckning av sjukvården, vilket gör att andra viktiga framtidsfrågor kommer i skymundan. Inte konstigt om väljarna tycker att regionpolitikerna är tråkiga och inte förstår vad självstyret ytterst handlar om. Men en av grundfrågorna skulle kunna ställas så här till Alliansens företrädare:

Vad vill ni göra åt att den genomsnittliga förvärvsinkomsten per invånare år efter år ligger på en betydligt lägre nivå i Skåne än i Stockholm?

Förvisso är Stockholm rikets huvudstad, och huvudstäder är ofta rikare än provinsen av diverse orsaker. Men som exemplen Tyskland och USA visar så är det inte någon naturlag, och i ett EU där statsgränserna sägs ha spelat ut sin roll och där vi alla verkar på ”den inre marknaden” finns det inte längre några ursäkter för en politik som leder till att all ekonomisk makt koncentreras till Stockholm. Inte heller finns det någon ursäkt för en politik som leder till att Skåne är fattigare än Själland.

Så frågan är: vilka åtgärder tänker Allians för Skåne föreslå sina nerresta ”chefer” i syfte att ge Skåne samma möjligheter till utveckling som Stockholm?

Svaret från Allians för Sveriges ledare borde vara lika enkelt som kort: om Allians för Sverige bildar regering efter valet 2006 kommer Skånes regionala självstyre att permanentas genom grundlagsskydd och Skånes befogenheter kommer att utvidgas rejält så att de omfattar i stort sett alla områden inom tillväxt-, utbildnings- och kulturpolitiken. Punkt. Inte nödvändigtvis mer och absolut inte mindre.

Men vilket tonläge brukar du själv ha gentemot din chef? Nä, just det. Inga brösttoner precis. Därför är det stor risk att vi efter fredagen kan göra följande analys:

Ännu en gång har de skånska ledarna lämnat ett möte lika bekymrade som när de gick in. Även efter mötet svävar de i ovisshet om vilken ställning rikspolitikerna kan tänkas vilja ge Skåne framöver. Sammantaget torde det för Allians för Skånes folk kännas både svårt och frustrerande att fortsätta en resa tillsammans med en skuggregering som inte vill tala om vilket resans mål är.

Vad skåningarna förtjänar är dels att Allians för Skåne talar om vad man vill, dels att Allians för Sverige talar om vad man tänker tillåta. Men de skånska politikerna är dåliga på att konkretisera sina tankar. Och Allians för Sverige har inte tillsatt någon särskild arbetsgrupp för de mest fundamentala frågorna, nämligen samhällsorganisation och författning.

Tilläggas bör att det regerande vänsterblocket inte är ett dugg bättre. En intressant fråga i sammanhanget är vilken linje Göran Perssons efterträdare kommer att slå in på. Kanske vi får se mera av frihetlig socialism och en mera kreativ debatt kring det regionala självstyret? Socialdemokratin har här en del att lära av Vägval Vänster, där kritiken mot den antikverade s k nationalstaten är hård. Hursomhelst är risken stor att Skånes väljare vid valet kommer att sväva i total ovisshet om vad deras röst innebär för självstyret.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: An alliance for Scana?

Poor and frustrated. Today, Friday, the presidents of the four center-right opposition parties making up the Alliance for Sweden are coming to Malmö in Scania. There they will meet the top politicians from their provincial subsidaries, Alliance for Scania. The big issue is whether Alliance for Sweden will be good for Scania.

One of the fundamental questions to ask the Alliance representatives could be put like this:

What do you want to do in order to increase the average job income which year after year remains at a significantly lower level in Scania than in Stockholm?

The answer from the Alliance for Sweden leaders ought to be as simple as short: if Alliance for Sweden will form government after the elections in September 2006, Scania’s regional autonomy will be made permanent through constitutional protection and Scania’s competences will be considerably extended in order to encompass nearby all areas within growth, educational and cultural policies. Period. Not necessarily more and absolutely nothing less.

But there’s a great risk that we after the Friday summit can conclude the following:

Once again the Scanian leaders have left a meeting as worried as when they arrived. Also after the meeting they are in a state of uncertainty concerning what position for Scania the national politicians may have in mind. Taken together, the people in Alliance for Scania are likely to feel frustrated continuing a voyage together with a shadow government that doesn’t want to reveal the destination.

Kyrkonationalism. Den 18 september är det kyrkoval. De dryga 70 procent av Sveriges befolkning som är medlemmar i Svenska kyrkan har då rätt att rösta till den lokala nivån, stiftet samt till kyrkomötet på riksnivå. Men som vanligt kan vi räkna med ett lågt valdeltagande, vid valet 2001 låg det kring 13-14 procent. Förklaringen till detta kan tyckas enkel – vad har Gud med politik att göra? Den frågan bidrog till att staten och kyrkan efter nästan 500 år av symbios gick skilda vägar år 2000.

Måhända är den svenska partipolitiken inte applicerbar på kyrkofrågorna. Men religionen är en maktfaktor i världen, och religionens institutioner är mäktiga organisationer. Av dessa skäl är det viktigt att diskutera både religion och religionens organisationsformer. Frågor som då inställer sig med tanke på det förestående valet till Svenska kyrkans olika nivåer är – varför finns Svenska kyrkan och varför är den organiserad som en svensk kyrka? Varför inte en skånsk eller nordisk kyrka som mötesplats mellan människorna och Gud? Kanske regionala kyrkor organiserade i en nordisk federation?

Det finns många kristna kyrkoorganisationer i världen. Den största är katolska kyrkan - förvisso inte känd för att vara demokratisk men väl internationell. Fram till reformationen i Danmark och Sverige runt 1530 så var den kristna kyrkan också på våra breddgrader en del av denna gränslösa gemenskap. Men politiska motsättningar och allmänt rävspel gjorde att kungen både i det Danmark där Skåne var en del, och det Sverige där Vasa tagit makten, valde att bilda en statskyrka. Denna blev därefter för lång tid statens lydiga redskap för att administrera riket, hålla befolkningen under kontroll, och i bl a Skånes fall, göra kungens erövrade undersåtar till lojala svenskar.

Nu är Svenska kyrkan i formell mening självständig. Men varför fortsätter då kyrkan att vara ett redskap för nationalistiska känslor? Vad betyder namnet Svenska kyrkan? Svar på den senare frågan kanske ges av ärkebiskopen själv: på hans hemsida finns en ”Bön på nationaldagen” och en ”Bön för nationaldagen och den svenska sommaren”. Varför sitter en ärkebiskop för en världsomspännande religion och skriver böner om nationaldagen? Och sedan när är sommaren en svensk företeelse?

Kristendomens medlemmar och representanter ska bry sig om andra människor, både hemmavid och på andra sidan jordklotet. Men att kyrkan engagerar sig i nationalismens sak är svårbegripligt. Inte minst i Öresundsregionen skulle ett fördjupat nordiskt samarbete framstå som mera naturligt,

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Church elections - the nationalist church

On the 18 September elections will be held for all levels of the Swedish Church, the former state church of Sweden of which still more than 70 per cent of the population are members. But why is it called the Swedish church? And why does the church play the nationalist card? Why not a Scanian or a Nordic church? Not the least in the Öresund region, more of Scandinavian cooperation would seem natural.

Den spännande, och i någon mån fristående, fortsättningen på “En dag vid Scanias näringsministerium“. Fria fantasier om hur politiken i Regionernas Europa kan gestalta sig år 2011.

Skånska Dagbladet Tuesday 23 August 2005

EU:s ministerråd på senhösten 2011 blev en succé för Scanias regionregering. Halland, Skåne och Blekinge styrs av Scanias självstyresparti i koalition med Allians för Scania.

Landshövdingar. ”Ministerrådet beslöt också om mer pengar till motorvägen från Litauens hamnstad Klaipeda, vilket ger möjligheter för handeln mellan Scania och Vitryssland. Scanias näringsminister, själv från Åhus och med en bror som är kaptén på en av de nya färjor som trafikerar Kaliningrad, var mer än nöjd. Men säg den glädje som varar för evigt. De halländska parlamentsledamöterna i Scanias självstyresparti tycker att det nu är dags att prioritera flyget, och kräver pengar till Halmstads flygplats. Allians för Scania, som har särskilt starkt fäste i nordvästra Skåne, anser att det är bättre att ansluta järnvägen till flygplatsen i Ängelholm så att Halland får en snabb förbindelse dit.

I politikens vardagsslit är det lätt att glömma bort det kaos som rådde bara för något år sedan. Efter riksdagsvalet 2006 kom borgarna med knapp marginal till makten i Sverige. Till och börja med verkade allt gå som på räls, men redan innan 100-dagarsprogrammet var slutfört körde det ihop sig.

En politisk sekreterare vid Finansdepartementet hittade hemliga dokument från länsstyrelseenheten. Det var direkta order till ett antal socialdemokratiska landshövdingar att i lagom tid inför valet sätta käppar i hjulet för diverse projekt i borgerliga kommuner. Allians för Sveriges finansminister kunde på en välbesökt presskonferens berätta om de mest besynnerliga detaljer, som t ex att den förre socialdemokratiske finansministern på en handskriven lapp bett länsstyrelseenhetens chef att dra in pengar från en borgerlig landshövdings budget och använda pengarna för löneförhöjningar ’där samarbetet fungerar smidigt’.

Massmedia rapporterade om skandalen med stora rubriker. Socialdemokraterna föll rejält i SIFO för januari 2007 men i övrigt hände inte så mycket. Efter alla år av vänsterstyre och efter maktskiftet var medierna trötta, och de borgerliga medierna också lite självgoda efter sina insatser i valkampanjen. Men en välkänd bloggare grävde vidare i skandalen. Mycket snart kom han i kontakt med en högt uppsatt socialdemokrat som svart på vitt kunde visa hur borgerliga landshövdingar ända sedan 1995 gått socialdemokratiska finansministrars högst personliga önskemål till mötes. I några fall hade till socialdemokratin knutna konsultbyråer tilldelats uppdrag med orimligt höga arvoden. I andra fall hade affärsmän med kontakter inom regeringspartiet fått tillstånd att bygga lyxvillor i naturskyddsområden.

Mest anmärkningsvärt var kanske ändå fallet med finansministerns brorson. Han hade kört rattfull och varit nära att döda en äldre motionär. Trots detta slapp han undan med 50 dagsböter. Finansministern hade med hjälp av personliga band till en borgerlig landshövding, vars fru är domare, lyckats ingripa i den rättsliga processen.

Avslöjandet om de korrupta förbindelserna mellan socialdemokraterna och borgarna satte i gång en flodvåg med avslöjanden. Det socialdemokratiska partiet tvangs till avböner, hela verkställande utskottet fick avgå och flera personer ställdes inför rätta. Samtidigt tvangs de hårt ansatta regeringspartierna i Allians för Sverige hantera stora sociala reformer parallellt med en djup politisk kris.

Sakta spred sig insikten om att radikala förändringar inom stat och förvaltning med såväl vertikal som horisontell maktdelning var det enda som kunde rädda demokrati och välstånd. Efter massdemonstrationer i de större städerna bestämde sig regeringen i mars 2007 för att avgå. En expeditionsministär bestående av högt uppsatta tjänstemän utan partiböcker tillsattes.

Redan efter några veckor beslöts att den pågående grundlagsutredningen skulle ersättas av ett författningskonvent. Konventet med sina 108 ledamöter samlades i november. Ena halvan hämtades från riksdagen, medan den andra halvan kom direkt från rikets provinser. I flertalet fall hade landstingen i samråd med kommunerna utsett provinsledamöterna. Men bl a i tätbefolkade Skåne, Västra Götaland och Stockholm hade myndigheterna p g a protester pressats att arrangera rena personval.”

Anders L. Hansson

Del 1 i denna berättelse hittar du här.

***

Summary in English: The last breath of the central power?

“The EU Council of Ministers in the late fall of 2011 was a success for the regional government of Scania. Halland, Skåne and Blekinge are governed by Scania’s Autonomy Party in coalition with Alliance for Scania.”

The exiting, and somewhat free-standing, continuation of “A Day at Scania’s Ministry of Economy“. Free fantasies about what politics may look like in Europe of Regions anno 2011.

Federalism. Ilan Sadé, ordförande i Centerpartiets Högskoleförbund (CHF), konstaterar på organisationens hemsida att anammandet av federalismen ”starkt bidragit till ett förbättrat intellektuellt klimat inom partiet”. Befintliga idéer och begrepp är bättre än att hitta på ord som ingen begriper, tycker Sadé, som ångar vidare:

”Om federalismen skall bli till någonting mer än ett slagord måste dock ledande partiföreträdare låta den besjäla vardagspolitiken. Det steget har mycket få centerpolitiker på riksnivå lyckats ta. Partistyrelsen och partistämman har hittills misslyckats totalt att förverkliga federalistisk politik. Då inställer sig frågan: menade man allvar med hyllningarna av federalismens principer, eller såg man det hela som en pikant liten modefluga att egga väljarna med inför EU-valet, som nu när nyhetens behag har lagt sig med fördel kan smällas mot rutan? Jag vet inte. Det står och väger nu.”

Ilan Sadé exemplifierar med sjukvårdspolitiken, där Centerpartiet vill ersätta socialdemokraternas centralistiska antimarknadspolitik med en lika centralistiskt genomförd motvariant. En av få som håller Sadé på gott humör är partisekreteraren Jöran Hägglund, som talar sig varm för både tvåkammarparlament och starka regioner.

Sadés reflektioner är skarpa. Centerpartiet har fattat en rad beslut som stramat upp de ideologiska riktlinjerna, och som kan göra partiarbetet enklare. Men tydligen krävs en hel del för att få centerpartisterna att tänka federalistiskt. Den socialdemokratiska centralismen i kombination med 1900-talets nationalromantiska ideal är spikar som slagits långt in och nu är svåra att dra ut.

Anders L. Hansson

***

Full version in English: Center Party Students talk of federalism policy failure

Federalism. Ilan Sadé, president of the Center Party Students’ Assosciation (CHF), concludes on his organization’s website that the acceptance of federalism “strongly has contributed to an improved intellectual climate within the Party.” It’s better to use existing ideas and terminology than to invent words that no-one understands, Sadé says and continues:

“However, if federalism is going to be something more than a cliché, leading Party representatives must start apply it in every-day-politics. Only the fewest Center politicians on the national level have managed to take that step. This far, the Party Board and the Party Congress have completely failed in making something concrete out of federalistic policies. So, one may ask one-self: was there any seriousness behind the praise of the federalistic principles, or was it seen only as a pretty little fad to tease voters with during the EU election campaign, and now that it’s old news it can simply be smashed and thrown away? I don’t know. It’s in the balance right now.”

Ilan Sadé gives an example from health sector policies, where the Center Party wants to replace the Social Democrats’ anti-market policies with merely a centralist counter version. One of few people who keeps Mr Sadé in a good mood is the Party Secretary Mr Jöran Hägglund, who speaks in favor of a bicameral parliament as well as strong regions.

The reflections of Mr Sadé are sharp. The Center Party has made a number of decisions that has shapened up the ideological framework, and which may facilitate the Party’s work. But obviously it’s not that easy to make members think in a federalist way. Social democratic centralism in combination with 20th century national romantic ideals are deeply rooted and not easy at all to get rid off.

Riksmedia? I en artikelserie har Göteborgsposten intervjuat ett antal ledande aktörer om det regionala självstyrets framtid. Kommunminister Sven-Erik Österberg verkar nu – lika förvånande som glädjande – ha fastnat för regionalt självstyre med direktval. Bra är också att partisekreterare Jöran Hägglund klargjort att det är en tvåkammarriksdag Centerpartiet vill ha. Hägglund tror det blir 8-12 regioner, och vill att dessa i en regionvald kammare ska kunna försvara sitt självstyre.

Samtidigt som jag med belåtenhet ser Västra Götalands ledande tidning djuploda i en av Sveriges stora politiska frågeställningar, är det mer än deprimerande att se frånvaron av regionaliseringsdebatt i de Stockholmsmedia som felaktigt brukar kalla sig ”riksmedia”. Kanske är det inte förrän Mälardalen, Svealand och Stockholm inser behovet av egna folkvalda regionorgan som journalisterna uppe i norr förstår vad som sker väster om Vättern och i gränstrakterna mot Danmark. Men det kanske inte gör någonting. För som Göteborgsposten skriver i en ledare den 3 augusti: det verkar som om Västra Götaland och Skåne ”kommer att bli stilbildare”.

Om dessa både regioners politiker använder all sin kraft samt kombinerar den med ett gott mått av taktik, ja då är det nock bäst att lägga ribban innan Svealands Stockholmsfixerade provinspolitiker ens hunnit säga bä.

Anders L. Hansson

***

Läs Göteborgspostens artiklar:

Ledare 3/8
Intervju med kommunminister Sven-Erik Österberg 1/8
Intervju med statsvetaren och docenten Lennart Nilsson, Centrum för forskning om offentlig sektor och kultur i Göteborg 30/7
Intervju med Centerpartiets Jöran Hägglund 27/7
Intervju med VD:n för Västsvenska handelskammaren, Anders Källström, 24/7

***

Summary in English: Stockholm media asleep on regional autonomy issues

In a series of articles, the leading daily in Western Sweden, Göteborgsposten, has interviewed a number of leading actors on the future for regional autonomy in Sweden. The responsible minister Mr Sven-Erik Österberg now seems - as surprisingly as agreeable - to be in favor of regional autonomy with democratic bodies elected by the people. It’s also good that the party secretary of the Center Party, Mr Jöran Hägglund, clearifies that the Center Party wants a two chamber parliament. Mr Hägglund believes there will be 8-12 regions, and wants those to be able defend their autonomy in a chamber appointed by the regions.

But where is the debate on regionalization in Stockholm media? Well, who cares? Just let those folks up north stay asleep while Scania and Western Sweden set the standards for the future of Sweden.