ÄN SLANT HON DIT… I såväl den skånska som svenska debatten har tillväxt och sjukvård varit centrala begrepp i regionaliseringsdebatten. Men debatten har varit skakig och osäker. Orsaken är att många politiker inte inser värdet av legitimitet.

Som konsult har jag länge följt frågan om Skånes regionala självstyre, liksom regionaliseringsdebatten på riksnivå. I juni 2006 publicerade Sydsvenskan en debattartikel under rubriken ”Låt Skåne bli Scania”. Undertecknare var fyra personer från Allians för Skåne – däribland Pia Kinhult – och jag själv i rollen som konsult. I artikeln står att läsa:

”Vi, undertecknarna av denna artikel, kräver istället långtgående regionalisering – åtminstone för Skånes del. Vi menar även att politiker och andra opinionsbildare måste börja föra samtal i frågan med väljarna i den egna regionen. — Skånes självstyre vilar på historia, identitet, politik och juridiskt uttryck. — Stadgan bör inledas med en preambel som sätter in regionen i sitt historiska, skandinavisk-europeiska sammanhang.”

Författarna nämner särskilt den historiska regionen Skåneland (på latin Scania), omfattande Skåne, Blekinge och Halland, som utgångspunkt – men inte ett villkor – i sin genomgång av ett antal frågeställningar. Syftet är att ge regionen ett juridiskt uttryck genom en ”stadga”, läs regional författning. Genom flera konkreta förslag understryker författarna sedan hur Scanias stadga kan ges stabil förankring i såväl politiska organ som hos allmänheten. Utkastet till en regional stadga kunde av utrymmesskäl inte presenteras i Sydsvenskan men finns tillgängligt på www.annors.com/blog under rubriken Stadga för Scania. Med artikeln ville jag, och förhoppningsvis även mina medförfattare, angripa regionaliseringsproblematiken från grunden, med ett helhetsgrepp och på ett så demokratiskt sätt som möjligt.

Nu skriver vi augusti 2011 och nämnda Kinhult är regionstyrelsens ordförande. Trots intern splittring inom moderaterna så har en uppgörelse med de likaledes splittrade socialdemokraterna drivits fram – Skåne ska senast 2019 slås ihop med Kronoberg och bilda en s k storregion. Hur är det möjligt att landa i en sådan ståndpunkt, så diametralt motsatt till deklarationerna i debattartikeln 2006? Den troligaste förklaringen är att det inte gjorts någon fundamental analys av vad Skånes självstyre är och bör vara. Eller så har makten berusat så att Kronobergsutspelet enbart handlar om geopolitik och maximerat territorium? För inte kan väl sjukvårdsbyråkratin ha tagit makten över de marknadsorienterade moderaterna?

Tillväxten kan möjligen vara ett giltigt argument men inte heller det håller. Det viktigaste argumentet för att regionalisera makten är demokratin, och en förutsättning för en stark regional demokrati är legitimitet. I Skånes fall finns en väl belagd regional identitet, som i kombination med Skånes långa historia, ger en självklar grund för politiken att bygga på. Men Skåne + Kronoberg = Skåneberg, nja, det liknar mest en bastardregion.

Anders L. Hansson

GRÄNSHINDER. I politikens värld är språkbarriären i Öresund inte ett gränshinder. Men ett tvåspråkigt Skåne har en fantastisk potential. Med danska lärare i de skånska skolorna får eleverna bäst tänkbara förutsättningar att hävda sig i Öresundsregionen.

Gränshinderproblematiken i Öresundsregionen omfattar i politiskt korrekta sammanhang endast legala gränshinder. När det kommer till språkliga barriärer råder en allmänt romantiserande uppfattning om att arbetsgivarna på ömse sidor Sundet ska se de två språken som en berikande kulturfaktor. Naturligtvis fungerar det inte så i praktiken, och så länge politikerna inte inser detta kommer Öresundsintegrationen att halta.

Är du snickare, butiksbiträde eller tekniker har du måhända goda chanser att hitta en bra anställning på andra sidan. Är du ledarskribent, analytiker eller kommunikatör är du i de flesta fall chanslös. Det danska språket reser sig som en brant bergvägg rakt framför näsan.

En skåning med någon form av språkkänsla har inga större problem med att förstå danska. Steget till att skriva danska är dock långt. I ett avancerat samhälle, som Öresundsregionen, är vi många som finner vår utkomst i det skrivna ordet. Men vi kan endast med svårighet ta anställning eller utföra tjänster på andra sidan Sundet. Trots närheten har vi i dag så pass olika skriftspråk, att det krävs gedigen utbildning för att kunna konkurrera med dem som har det andra Öresundsspråket som modersmål.

”Se till att dina barn lär sig danska – annars flyttar de till Stockholm eller London”, brukar jag säga till småbarnsföräldrar. Språkfrågan har stor strategisk och ekonomisk betydelse. En satsning på danska i Skånes skolor kan om 10-15 år totalt ha förändrat den sociala, kulturella och ekonomiska logiken i Öresundsregionen. Tvåspråkiga skåningar kommer då att kunna röra sig fritt över fältet – till stor nytta för hela Öresundsregionens utveckling. Skåningarna skulle bli ”oljan i maskineriet”, med optimala förutsättningar att göra affärer med såväl Köpenhamn som Stockholm. Skånska löntagare och företagare skulle inta positionen som några av de mest välavlönade i Skandinavien.
Konkret handlar det om 2-3 lektionstimmar i veckan, från tidig ålder. Därtill borde skolorna aktivt ta in danskspråkiga lärare i andra ämnen än danska, för att ge eleverna en daglig och naturlig konfrontation med danska språket.

Eftersom skolorna själva är sena att vakna är det hög tid för Region Skåne att analysera den öresundska språkproblematiken utifrån ett tillväxtperspektiv. Regionen kan agera på flera olika sätt: dels kan man be Skolverket att ålägga skolorna i Skåne att erbjuda undervisning i danska inom ramen för elevens val av moderna språk, dels kan Region Skåne bidra till att skolor och kommuner uppmärksammar frågan och själva vidtar åtgärder.

Den hittillsvarande bilden av en Öresundsregion som förenas och stärks av sina olikheter duger inte. Det är tid att ge skåningarna verktygen de behöver för att bli Öresundsmedborgare på riktigt.

Anders L. Hansson

När järnridån gick upp 1989 öppnades ett hav av nygamla möjligheter. Den gången fanns inte Skåne som politisk enhet men har precis som Tyskland återuppstått.

I september 1989 åkte jag på min första Ostseejugendkonferenz. Östersjöungdomar från allehanda nystartade organisationer i öst och en del mera etablerade i väst, strömmade till konferensanläggningen i Scharbeutz vid Holsteins strand. Några månader senare, i februari 1990 inledde jag kontakter med ungdomar och organisationer på Rügen, ett projekt som kom att växa rejält de efterföljande åren, med många involverade i Skåne, på Rügen och i Polen, Kaliningrad samt Litauen.

Detta var entusiasternas tid – och visionärernas. Det var inte bara Kohl, Mitterand och Gorbatjov som drömde om ett gränslöst Europa. Schleswig-Holsteins ministerpresident Björn Engholm talade om ”Den nya Hansan”, det Östersjösamarbete som – med det medeltida handelsförbundet Hansan som partiell förebild – skulle växa fram efter järnridåns fall. En liten del i att konkretisera ”Den nya Hansan” var att pengar avsattes för att, med början 1989, dra ihop ungdomar från hela Östersjö-området till en årlig konferens. För mig och många andra blev detta en stark upplevelse, med resultat att jag engagerade mig i Skånes förbindelser med närområdet runt södra Östersjön.

Om Skåne redan den gången haft sitt regionala självstyre hade vi kanske i dag haft ett långt framskridet interregionalt samarbete på såväl politisk som operativ nivå inom olika verksamhetsområden i Region Skåne och i kommunerna. Även om de gamla landstingen inledde utlandskontakter, så kan man inte komma i från att den långa processen för att forma Region Skåne, har tagit fokus från de konkreta frågor som verkligen kan avgöra Skånes chanser framöver.

Sedan 1998 sker viss utveckling av Region Skånes kontakter med norra Tyskland inom ramen för det s k STRING. Mest konkret har det måhända blivit på kulturområdet, där Hamburg med öppna armar tog emot skånska kulturpolitiker. Ambitioner finns nu också inom t ex infrastrukturområdet.

Men om jag som 20-åring hade förmågan att år 1990 – tillsammans med ännu yngre vänner – dra igång ett omfattande utbyte runt södra Östersjön, så blir man ändå betänksam när man blickar ut över Skåne idag. Var finns polska Pommern, Mecklenburg-Vorpommern, Schleswig-Holstein och Hamburg i det skånska samhällslivet? Det som dominerar är en gnagande oro över att skånska politiker bekymrar sig för mycket om den 300-åriga parentesen som undersåtar till Stockholm, och för lite om att knyta an till de många sekler när Skåne levde i symbios med norra Tyskland.

Diskussionen om att slå ihop Skåne med Kronoberg är ett talande exempel på hur ett sidospår kan skymma sikten. Risken är stor att skogsbygdens problem kommer i fokus – i stället för framtidens möjligheter. Framtiden ligger i Hamburg, Rostock, Szczecin och Gdansk – inte i Växjö och Stockholm. Så var det på Hansans tid och så är det idag.

Anders L. Hansson

SAMMA SPRÅK. När Bornholms regionskommune nu köpt Almedalskonceptet så har Bornholm hamnat i centrum för den danska och öresundska politiken. Eller? Nja, politikerna på såväl Bornholm som Österlen kan inte förlita sig på någon annan än sig själv.

Nyhetsrapporteringen i Danmark domineras sedan en tid av spekulationer kring utgången av det Folketingsval som ännu inte är utlyst. En hel del talar för att Socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt blir ny statsminister till hösten. Mot denna bakgrund var temperaturen vid premiären för Folkemødet i Allinge hög redan från start. Alla de danska partiledarna var på plats, liksom en mängd organisationer och privata företag. En snabb analys ger vid handen att konceptet har gått hem även i Danmark, och att Folkemödet 2012 kommer att vara större än i år.

Folkemødet i Allinge har poänger som Almedalsveckan inte har: Allinge på Bornholm ligger i det som kallas Öresundsregionen, och därmed så blir Folkemødet en angelägenhet inte bara för Danmark utan även för Skåne. Öresundsinstituttet deltog, med såväl seminarium som utdelning av sin excellenta, tvåspråkiga tidskrift Job & Magt. Flera skånska regionråd var på plats, bland dem Katarina Erlingson (C). Det interregionala organet Öresundskomiteen var som sig bör där, och har haft en pådrivande roll i Folkemødets tillkomst. Ett seminarium liksom ett välbesökt Öresundsmingel stod på Öresundskomiteens agenda.

Mer än tio år efter Öresundsbrons öppnande förvånas man ändå och alltsomoftast över hur dåligt utbyggda kontakterna är mellan intressenter i den svenska respektive danska delen av Öresundsregionen. Förvisso sågs i Allinge spridda skurar av skånska politiker och reportrar som på olika sätt försökte greppa den danska samhällsdebatten. Men förgäves letade jag efter tecken på representation från sydöstskånska kommuner som Ystad och Simrishamn. Kanske var någon där helt inkognito?

Precis som Bornholm med nöd och näppe hör till Danmark, lika knappt är det att Bornholm kommer med på Öresundskartan. Bornholm har, trots sitt läge mitt i södra Östersjön, blivit utkanternas utkant. Och precis som de sydskånska politikerna vill ha snabbast möjliga förbindelser till Malmö/Lund, så märktes det i Allinge att många bornholmares största bekymmer är hur de snabbt och billigt ska kunna ta sig till Köpenhamn.

Bornholm med sina drygt 40 000 invånare utgör det befolkningsunderlag som Ystad och Österlen saknar för att bli ett område att räkna med. Historiskt, ekologiskt och kulturellt hör Bornholm och Österlen ihop. Tillfälligheter i historien gjorde att Skåne och Bornholm hamnade i olika stater. Men om Österlen och Bornholm ska möta framtiden med tillförsikt så måste båda parter inse att storstäderna vid Sundet inte är det allenagörande mirakelmedlet. I partnerskap skulle Ystad-Simrishamn-Rønne kunna bli som Köpenhamn-Lund-Malmö, om än i mindre skala. Bornholmskan och skånskan på Österlen är samma språk – så varför ska det vara så svårt att tala med varandra?

Anders L. Hansson
Egenföretagande konsult och regionalist

Skånska Dagbladet Friday 16 February 2007

Tänk om EU skulle vilja stöpa om Europa på samma sätt som ansvarskommittén vill ändra den svenska samhällsorganisationen. Hur skulle det låta då?

Nya Europa. Europapusslet är något så ovanligt som ett pussel som blir svårare att lägga ju färre och större bitarna är. Men det klarnar. Enligt Der Spiegel kommer EU:s strukturkommitté den 28 februari att lägga fram följande plan för EU:s nya federala organisation: Dagens 27 medlemsstater blir 6–9 storstater. Medlemsstaterna ersätts av lika många valkretsar. Redan till valet 2009.

Tanken är att fyra kriterier – ett eget avancerat transport- och miljöprogram, helst med FoU inom teleportering, en sammanhållen arbetsmarknad och mellan 55 och 82 miljoner invånare – skall borga för att varje storstat blir tillräckligt slagkraftig. Jo, liv lär det bli. Revirstrider väntar. Men faktum kvarstår – Kommissionens styrning av Unionen är idag ett virrvarr. Samverkan mellan Kommissionen och nationella politiker kan bli mer effektiv och tillväxten skjuta fart. För svenskarna väntar, enligt Der Spiegel, Norra Germaniaregionen. I den skulle norra halvan av Tyskland, Danmark, södra Sverige upp till Sundsvall, samt sydvästra Finland och Ösel ingå. Tala om storstat. Men det behöver inte vara fel.

En stor, folkrik stat ger politisk tyngd. Dessutom talas det ofta om att kunskapsintensiv sjukvård kräver en kritisk massa. Skulle svenskarna förlora något av sin identitet om Sverige försvann ur statsnamnet? Knappast. Förr var det Sverige med Finland, och svensken var inte mindre svensk då. Dessutom vore det bara skönt att slippa blågul chauvinism. Det händer att svenska politiker storvulet talar om nordiskt samarbete, byggt på historia och identitet. Det ligger farligt nära dravel. EU:s strukturkommitté tänker inte rita några definitiva kartor. Och det är nog klokt av Europaparlament och kommission att lyhört invänta reaktioner från olika medlemsstater. Men det får finnas gränser också för lyssnandet. Handlingskraft har sin tid.

Att förändra gör ont – hör bara på proteststormen nu när radions Ring så spelar vi kortats en halvtimme. Storstaterna handlar om en effektiv EU-förvaltning och en väl fungerande, miljövänlig transportsektor. ”Skolbuss i allvarlig incident – nära prejas av två långtradare ”, löd en rubrik i Rzeczpospolita igår. Infrastrukturmyndighetens verksamhetschef svarade: ”Tyvärr är det här verkligheten i dagens transportsystem.” Medborgarnyttan måste stå i reformens centrum. Så glöm sentimentalt nonsens om hur EU såg ut för 50 år sedan. Glöm den store förvaltningsorganisatören Robert Schuman, han dog 1963 och lär inte protestera. Alla bitar kanske inte omedelbart faller på plats smidigt. Men det är viktigt att det nya Europapusslet läggs.

Skånska Dagbladet placerar, tack och lov, inte såna här lågkvalitativa artiklar som huvudledare – och normalt sett inte alls. För dig som läst ända hit, och vid det här laget kanske är mäkta upprörd, kan jag bara beklaga.

Anders L. Hansson

Se denna artikel på Skånska Dagbladets hemsida.

Länk till huvudledare i Sydsvenska Dagbladet.

Debattartikel publicerad under Aktuella frågor i Sydsvenska Dagbladet, söndag 4 juni 2006.

Själva utkastet till stadgan finns att läsa här.

Ansvarskommittén arbetar oförtrutet med att ta fram förslag på den framtida fördelningen av makt och ansvar i Sverige. Frågan om regionernas roll har fått viss uppmärksamhet, sedan ett konsultföretag skisserade några utkast på gränsdragning mellan framtidens regioner. Detta följdes av kritiska debattinlägg från politiker som vill värna om en stark centralstat.

Vi, undertecknarna av denna artikel, kräver istället långtgående regionalisering – åtminstone för Skånes del. Vi menar även att politiker och andra opinionsbildare måste börja föra samtal i frågan med väljarna i den egna regionen. Denna förankringsprocess vill vi härmed sätta igång i Skåne genom presentationen av ett utkast till grundstadga för en framtida Scaniaregion. Vi håller därmed även dörrarna öppna för Halland och Blekinge, som givetvis själva måste få ta ställning i frågan. Utkastet kan ses som ett underlag för utarbetandet av en officiell version under kommande mandatperiod.

Skånes självstyre vilar på historia, identitet, politik och juridiskt uttryck. Vad som framförallt brister för närvarande är det sistnämnda.

Även de ekonomiska argumenten för regionalisering väger tungt. Starkare regioners positiva inverkan på den ekonomiska tillväxten har länge och väl hävdats – inte minst av näringslivsorganisationer. Tillväxten sker i företag, och de har regional och lokal förankring, inte nationell.

På något års sikt kan det antas att Halland och Blekinge söker partners, och Skåne bör redan nu inbjuda politikerna därifrån till samtal på lika villkor. De tre provinserna utgör tillsammans en möjlig region med historisk bakgrund och rimligt omfång. Regionens latinska beteckning Scania är sedan sekler ett vedertaget begrepp.

Men hur bör då det juridiska uttrycket för denna region gestaltas? Viktigast är att det utarbetas en stadga – ett legalt dokument som reglerar villkoren för självstyret. Stadgan bör inledas med en preambel som sätter in regionen i sitt historiska, skandinavisk-europeiska sammanhang. Därefter måste den ge svar på följande frågor:

1. Vad är Scania?
2. Hur konstituerar sig Scania internt?
3. Vilket förhållande har Scania till Sverige och EU?
- vilka kompetenser har Scania respektive Sverige?
- hur organiseras det rättsliga systemet?
4. Vilken finansiell grund har Scania?

Det vore härvidlag naivt av regionpolitikerna att vänta på initiativ från Stockholm. Omedelbart bör en kommitté med alla regionfullmäktiges partier börja utforma en stadga. Efterhand kompletteras med hearings där allmänhet, organisationer, kommuner och regionens riksdags- och Europaparlamentsledamöter kommer till tals. Ännu bättre vore att arbeta i ett konvent, gärna i samarbete med Halland och Blekinge, i den mån de är intresserade av en gemensam Scaniaregion. När förslaget är klart görs en framställan till regeringen, som därefter lägger fram stadgan som en proposition i riksdagen. Parallellt måste det diskuteras hur stadgan och självstyret kan ges grundlagsskydd.

Alternativet till att på detta sätt underifrån föra fram ett väl förankrat förslag har vi redan fått en försmak av: nämligen att staten med hänvisning till utredningar uppifrån delar in Sverige i regioner som mer är betingade av effektiv administration än av kultur, demokrati och långsiktig tillväxt. Vi vill med vårt utkast förflytta initiativet från staten till väljarna och deras folkvalda, regionala företrädare.

Pia Kinhult (m) – Regionråd, Region Skåne – Ledamot av regionstyrelsens arbetsutskott

Gilbert Tribo (fp) – Ledamot av regionfullmäktige och regionstyrelsen, Region Skåne

Rolf Tufvesson (kd) – Ledamot av regionfullmäktige och regionstyrelsen, Region Skåne – Vice ordförande i Region Skånes kulturnämnd

Ilan Sadé (c) – Kandidat till regionfullmäktige, Region Skåne – F d förbundsordförande, Centerstudenter

Anders L. Hansson – Konsult

***

Full version in English: A Statute for Scania

Debate article published under Current issues in Sydsvenska Dagbladet, Sunday 4 June 2006. Sydsvenska Dagbladet is Malmö’s and Scania’s leading newspaper, ranking number six in Sweden and with a daily circulation of some 130.000.

The draft statute itself can be found here (in Swedish only).

The Parliamentary Committee on the Distribution of Powers (Ansvarskommittén) energeticly continues its work to develop proposals for the future distribution of powers and responsibilities in Sweden. The issue of the the role of regions has gained some attention, following that a consultancy firm drafted suggestions for future region borders. Subsequently, there was a debate led by politicians who critisized the idea of regions, defending a strong central government.

We who have undersigned this article, instead demand far-reaching regionalization – at least for Skåne (Scania). We are also of the opinion that politicians and other voices of the public debate have to start a dialogue with the voters in their own region. Hereby we would like to start this support-building process through the presentation of a draft statute for a future region of Scania. We would also like to keep the doors open for the provinces of Halland and Blekinge, which of course have to make their own decisions on this issue. The draft can be seen as the basis for the preparation of an official version during the up-coming term of office.

Scania’s autonomy rests on history, identity, politics and judicial expression. What most of all lacks today is the latter.

Also the economic arguments for regionalization are strong. Stronger regions’ positive influence on economic growth has been claimed for a long time now – not the least by business organizations. Growth takes place in companies, and they have a regional and local foundation, not national.

It can be assumed that Halland and Blekinge within a few years’ time will look for partners, for which reason Skåne already now ought to invite politicians for discussions on equal terms. The three provinces together form a possible region with an historic background and a reasonable size. The latin designation of the region – Scania – has been generally accepted for centuries.

But how to shape the judicial expression of this region? Most importantly, a statute has to be prepared – a legal document that regulates the conditions for autonomy. The statute has to set off with a preamble that puts the region into its historic, Scandinavian-European context. Thereafter, it has to answer the following questions:

1. What is Scania?
2. How does Scania constitute itself internally?
3. What relation does Scania have with Sweden and the European Union?
- what competences do Scania and Sweden respectively have?
- how is the legal system being organized?
4. What’s the financial foundation of Scania?

In this respect, it would be naive by the region’s politicians to wait for initiatives from Stockholm. Immediately a committee including all the politicial parties of the Provincial Assembly of Skåne (Region Skåne) ought to start drafting a statute. Gradually this would be complemented by hearings where the public, organizations, municipalities and members of parliament as well as members of the European parliament can express their views. Even better would be to organize the work as a convention, preferably in cooperation with Halland and Blekinge, as far as they are interested in a common region of Scania. When the proposal is ready, it’s presented to the government of Sweden, then handing it over as a proposal to the Parliament of Sweden. In connection with this, it will have to be discussed how the statute and autonomy can be given protection within a constitutional framework.

The alternative to this kind of well-prepared from-downunder-initiative we’ve already got a taste of: namely, that the State by pointing to inquiries, from above divides Sweden into regions that more relate to the central government’s need for efficient administration, than culture, democracy and long-term growth. With our draft we’d like to move the initiative from the State level to the voters and their elected, regional representatives.

Pia Kinhult (m = Moderaterna, a liberal-conservative party) – Member of Skåne’s Regional Council and its Board

Gilbert Tribo (fp = The People’s Party, a liberal party) – Member of Skåne’s Regional Council and its Board

Rolf Tufvesson (kd = The Christian Democrats) – Member of Skåne’s Regional Council and its Board – Vice chair of Skåne’s Committee on Culture

Ilan Sadé (c = The Center Party, a center-liberal party) – Candidate to Skåne’s Regional Council – Former president of the Center Party’s Students’ Association

Anders L. Hansson – Consultant

***

Special note: Scania is a historic region consisting of four provinces. Skåne, with a little over one million inhabitants is the largest of those. Slightly confusing, Skåne is sometimes referred to as “Scania” as well, and officially this province is called a region. Halland, Blekinge and Bornholm also form part of Scania. All four provinces were part of Denmark until the mid-1600′s, when Skåne, Halland and Blekinge were conquered by Sweden. Bornholm remains part of Denmark.

Tjänar Skåne på att vara en del av Sverige? Det är en fråga som regionens politiker borde ställa sig. Sedan är det tid att dra slutsatser om hur relationen till centralmakten ska regleras.

Talade statistik. Skånes självstyre handlar i grunden om två saker: demokrati och ekonomi – i begreppens vidaste mening, med faktorer som kultur och identitet inbegripna. Genom självstyret ska demokratin stärkas. I någon mån har makten över ekonomin stärkts genom att delar av beslutskompetenserna förts över på den folkvalda församlingen. Men på infrastruktur- och kulturområdet har det i stor utsträckning visat sig vara en illusorisk makt. Centralmakten är nyckfull mot den som inte har grundlagsskyddat självstyre.

Nu bortser vi från demokratikomponenten en stund. I stället frågar vi: tjänar Skåne på att vara en del av Sverige? Hur mycket producerar den skånska ekonomin och hur mycket av detta stannar kvar i Skåne?

Statistiska Centralbyrån (SCB) bjuder på matnyttigt under rubriken ”regionalräkenskaper”. Bruttoregionalprodukten (BRP), den samlade produktionen av varor och tjänster, är ett intressant mått. För år 2003 uppgick BRP per invånare till 254 000 kronor i Skåne. Motsvarande siffra för några andra län är: Västra Götaland 272 000, Norrbotten 256 000. Stockholm ligger skyhögt över alla andra med 377 000. Genomsnittet för riket (dvs. ungefär BNP per capita) var 275 000 kronor.

Disponibel inkomst är ett annat mått på hur det står till hemma hos invånarna i Skåne. Definitionen enligt SCB lyder: ”Med disponibel inkomst avses de inkomster som hushållet kan konsumera under en period vid bibehållen real förmögenhet.” Per invånare och län år 2003 ser det ut så här: Skåne 139 000 kronor, Västra Götaland 140 000, Halland 144 000. Stockholm vinner igen med 165 000 kronor. Genomsnittet för riket var 142 000 kronor.

Nu är det inte bara den egna arbetsinsatsen minus det stat och kommuner tar ut i skatt som avgör vår materiella levnadsstandard. En stor del av momsen, arbetsgivaravgifterna och annan skatt som går till centralmakten i Stockholm kommer på olika sätt i retur.

Skatteutjämningssystemet syftar till att jämna ut inkomster och kostnader mellan landets kommuner och landsting. Sammantaget gör Skåne här en obetydlig nettovinst – det kommer in något mer pengar än det går ut. Statsbudgeten är också en slags utjämning. En del går till utjämning mellan individer – socialförsäkringar och A-kassa är stora poster. Investeringar i infrastruktur och utbildning är andra stora poster. Enligt NUTEK som f n studerar hur mycket staten tar av och ger till regionerna, så går Skåne back vad gäller investeringar. Stockholm går det dock bra för.

Min slutsats vad gäller ekonomikomponenten är att Skåne i alla fall inte tjänar på att vara en del av Sverige. Men hur mycket förlorar skåningarna på att vara underordnade centralmaktens finans- och näringspolitik? Är det en naturlag som säger att Stockholms invånare ska ha betydligt högre disponibel inkomst än Skånes?

I början av året kom en prognos som förutspår att Stockholm under de närmsta åren kommer att ha den högsta tillväxten i Sverige. Samtidigt har f d landshövdingen Bo Holmberg en specialtjänst med titeln generaldirektör vid Närings Finansdepartementet. Uppdrag: att förbättra Mälardalens förutsättningar. Va?! Den region som redan har det tveklöst bäst förutspås få det ännu bättre – och samtidigt tillsätter regeringen en generaldirektör för att ytterligare öka Stockholms försprång!

Skånemoderaterna Peter Danielsson och Margareta Pålsson påpekade i höstas det märkliga i att Öresundsintegrationen förväntas skötas av socialministern, som ju har fullt upp med annat. Jag kan bara instämma. Varför har Mälardalen en tung heltidslobbyist på Närings Finansdepartementet och Skåne en lättviktare på ett departement som sett sina bästa da’r?

Ekonomistatistiken har klara brister, och här skulle Region Skånes politiker kunna göra en insats genom att ta fram klarare siffror så att vi bättre kan se hur mycket Skåne förlorar på sitt medlemskap i Sverige. En given slutsats är, hursomhelst, att antingen måste Stockholm rejält dela med sig av sitt överflöd – eller så måste skåningarna skaffa sig ett så starkt självstyre att regionen på egen hand kan bygga sin framtid. Stora politiska och ekonomiska befogenheter på regional nivå – riktigt självstyre – är givetvis att föredra både ur ekonomisk och demokratisk synvinkel.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Poor Scania without power

Does it favor Scania to be a part of Sweden? That’s a question that regional politicians ought to ask themselves. Then it’s time to draw conclucions on how to regulate the relation to the central power.

Kinhult skriver om artikeln att den är “naturligtvis både rolig och ganska djärv”, och kommenterar sedan:

Det finns ett tankeväckande drag i hela den politiska organisation som målas upp. Vi måste nog börja tänka i nya banor när det gäller hur vi organiserar Region Skåne i framtiden. Det håller inte att bygga efter den gamla kommunalrättsliga mallen. Det är inte heller framåtsyftande att bibehålla de täta skott som finns idag mellan sjukvården och regional utveckling. Det vore bra om vi klarade att tänka mer i regeringskanslitermer och fokusera mer på de områden som vi behöver arbeta med. Det är ju viktigare med ett regionråd för tillväxt än för regional utveckling, ett begrepp som idag inte säger mycket. Näringsfrågor, infrastruktur och omvärld är lika viktiga frågor. En finansminister vore inte dumt, med tanke på hur svårt det är med ekonomin och kommer att så förbli oavsett vem som styr. Pengar är ju en bristvara och skall så vara. Dagens organisation är inte byggd för det uppdrag som vi har och inte heller för att kunna ta seriöst ansvar för en omslutning på drygt 25 miljarder.

Tänkvärda kommentarer från en moderat toppolitiker. Nu ser jag med spänning fram emot hur Pia Kinhult och Skånemoderaterna går vidare för att få Fredrik Reinfeldt på rätt spår i frågor kring regionalt självstyre…

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Top-politician wants government in Skåne

Top-politician says: “I guess we’ll have to start thinking in new ways on how to organize Region Skåne in the future. It’s not enough sticking to the old legal frame-work outlined in the law for municipalities.”

I några krönikor har jag spekulerat kring regionens politiska skeenden något år fram i tiden. Men vilka skulle ministrarna i en regionregering vara? Låt oss ta en titt på möjliga namn.

Koalition. Scanias självstyresparti och Allians för Scania styr region Scania, d v s Halland, Blekinge och Skåne. Koalitionen har egen majoritet i det regionala parlamentets båda kamrar. Självstyrespartiet fick några fler röster än Alliansen. Efter förhandlingar enades man ändå om att låta posten som regeringschef tillfalla Alliansen. I stället kunde Självstyrespartiet räkna hem bl a näringsministeriet. Här är listan på de framtida regionledarna.

Ministerpresidentens kansli

Ministerpresident (regeringchef): Pia Kinhult (Allians för Scania). En stjärna på uppgående. Ett starkt engagemang för frågor kring regionalt självstyre. Har visat prov på sin lojalitet gentemot Scania både inom sitt gamla parti moderaterna och i förhållande till Stockholm, staden där hon föddes och växte upp. Engagerad ledargestalt inom Allians för Scania.

Vice ministerpresident: Rolf Tufvesson (Scanias självstyresparti). Övertygad regionalist och f d kristdemokrat med erfarenhet från gamla Region Skåne. En man med visioner för Scania. Starkt medveten om regionens plats i den europeiska historien. Får i denna roll ett särskilt ansvar för relationerna med centralregeringen i Stockholm.

Omvärldsministeriet

Europa- och omvärldsminister: Henrik von Sydow (Allians för Scania). Hallands mest omtalade riksdagsman (m), tillika ledamot i grundlagsutredningen med mänskliga rättigheter som specialitet, kommer hem för att placera Scania på kartan i Regionernas Europa.

Öresundsminister: Ilan Sadé (Scanias självstyresparti), jurist och f d centerpolitiker. Regionalist som vet hur man vrider om armen på centralmakten. Får den viktiga rollen att förhandla med Stockholm i syfte att stärka Öresundsregionen och Scanias roll i denna.

Justitieministeriet

Justitie- och migrationsminister: Johan Linander (Scanias självstyresparti), f d ledamot i riksdagens justitieutskott.

Finansministeriet

Finansminister: Bo Lundgren (Allians för Scania). Den tidigare moderatledaren och skatteministern gör comeback som finansminister i Scania, en roll som lär passa denne erfarne politiker väl.

Kommunminister: Christine Jönsson (Allians för Scania). Moderaternas starka kvinna i Lund ska nu leda arbetet med att ta fram en regional kommunallag.

Näringsministeriet

Närings- och jordbruksminister: Stephan Müchler (Scanias självstyresparti), f d VDn vid Sydsvenska handelskammaren tar hand om näringsministeriet.

Turism- och småföretagarminister: Per Gessle (Scanias självstyresparti). Berest och framgångsrik hotellägare från Halland.

Arbetsmarknadsminister: Tina Acketoft (Scanias självstyresparti). Pålitlig skåning från Finland, f d ledamot (fp) av riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Utbildnings- och kulturministeriet

Skol- och Utbildningsminister: Romulo Enmark (Scanias självstyresparti), känd som driftig rektor vid Högskolan i Halmstad.

Kultur- och medieminister: Peter J Olsson (Scanias självstyresparti). Kvällspostens politiske redaktör sadlar om och satsar på politiken. Regional radio och tv värd namnet blir hans första projekt.

Miljö- och samhällsbyggnadsministeriet

Miljöminister: Sven-Olof Petersson (Allians för Scania), ledande Blekingepolitiker (c).

Samhällsbyggnads- och infrastrukturminister: Johnny Gylling (Allians för Scania), Blekingebo och f d riksdagsledamot (kd) med plats i trafikutskottet.

Socialministeriet

Socialminister: Anne-Marie Påhlsson (Scanias självstyresparti). Ekonomiprofessor som blev riksdagsledamot för (m) men gick över till Självstyrespartiet. Socialförsäkringarnas regionalisering blir ett stort ämne.

Sjukvårdsminister: Nils Ingmar Thorell (Allians för Scania). F d landstingpolitiker (fp) i Blekinge. Får det tunga uppdraget att rädda regionens sjukvård från kollaps och knyta ihop Scanias sjukvård med Själlands.

Äldreminister: Bodil Jönsson (Scanias självstyresparti). Prisbelönt professor i rehabiliteringsteknik, Lunds universitet.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Minister-President – Pia Kinhult

In a few columns I’ve been looking into Scanian politics some years ahead from now. But which would the ministers in a regional government be? Let’s have a look at possible names.

Dagens centraliserade s k public service är ett hot mot den regionala identiteten – och därför också ett hot mot det regionala självstyret. Det är tid för Skånes riksdagsledamöter och regionpolitiker att skärpa sig – vi behöver en regional mediepolitik.

Regionala media. Kan man förvänta sig särskilt mycket av moderaternas mediemotion i riksdagen (2005/06:K340) när fyra av sex undertecknare är från Stockholm, och ingen från Skåne? Nä. Moderaternas s k public service, tv och radio, kommer precis som i dag att styras från Stockholm. Skånemoderaterna har mycket att bevisa om de ska vederlägga Reinfeldts fientlighet mot Skånes självstyre – och mediepolitiken ser inte ut att hjälpa.

Kenneth Lantz från Helsingborg är medförfattare till kristdemokraternas mediemotion (2005/06:Kr413). En from förhoppning om att den licensfinansierade radion och tv:n ska ta kraven om lokal produktion på allvar är partiets recept. Men kulturpolitikern Lantz verkar i övrigt handlingsförlamad inför en situation där SVT:s samhällsbevakning i Skåne är en parentes i mediebruset, allmänt känd som Sydnytt. Var blev Skånes regionalistiska kristdemokrater av?

Ett antal folkpartister från Skåne, däribland Christer Nylander och Tina Acketoft, gör en berömvärd insats när de i en motion uppmärksammar att övergången till digital-tv i gränstrakter inte är samordnad med naboländerna. Dansk radio och tv är viktig för den skåning som vill förstå Öresundsregionen. Men folkpartisterna förbiser bristen på skånsk public service. Eller tror de att göteborgska kollegan Eva Flyborg råder bot på Skånes medieunderskott genom sitt förslag om att placera en SVT-kanal i…, ja, just det, Göteborg?!

Centerpartiet har lagt en kultur- och mediemotion (2005/06:Kr334), som bl a Lars-Ivar Ericson från norra Skåne, undertecknat. Utgångspunkten är att ”både själva kulturen och besluten om denna ska finnas så nära människan som möjligt.” Men när det kommer till public service så syns inte ett spår av de omtalade federalistiska principerna. Makten över radio och tv ska tydligen ligga kvar i centrala Stockholm. Det är utmärkt att Johan Linander, centerpartist från Lund, i en motion angriper vad han så riktigt kallar ”Stockholmscentraliserad kulturpolitik”. Linander menar dock att ”Sverige behöver en kulturpolitik för hela landet”. Därmed sammanfattar han precis det som är fel med dagens borgerliga kultur- och mediepolitik: en kulturpolitik för hela landet – det är vad sekler av centralism har gett oss och det är precis vad vi inte behöver mer av.

De borgerliga politikerna ser många av problemen med dagens mediepolitik – men drar sedan slutsatser som gör att allt rullar på i de vanliga hjulspåren. Avsaknaden av en väl genomtänkt idébas för hur de ska ta sig an kultur- och mediefrågorna är uppenbar. Det leder till en tradig och fantasilös förslagsflora, lika spretig som en gammal stickelbärsbuske.

Dagens socialdemokrater är inte mycket att hoppas på i mediefrågor. Hoppet står till att näste partiledare blir mera frihetlig och Skåne-vänlig än den nuvarande. I ett Skåne-perspektiv är det dock svårt att se vilka de principiella skillnaderna inom media skulle bli med en borgerlig regering.

Media ger gemensama referensramar och utgör ett forum för en fungerande demokrati. Men dagens centraliserade s k public service är ett hot mot den regionala identiteten – och därför också ett hot mot det regionala självstyret. Om Skånes politiker menar allvar med det regionala självstyret borde de verkligen ta sig i kragen och lägga fram förslag till en regional mediepolitik. För hur länge ska skåningarna behöva skicka dessa enorma belopp av tv-avgifter till ett s k public service-företag som i utbyte bara ger ett parentetiskt Sydnytt? Och söder om vadå förresten?

Ska vi ha någon public service värd namnet måste den organiseras nerifrån och upp. Tyskland kan vara en bra förebild. Makten över medie- och kulturpolitik ligger där på delstaterna/regionerna. Varje region har egen public service-radio och -tv. I flera fall har några regioner gått samman om ett gemensamt radio-/tv-företag, t ex vid Östersjökusten. Gemensamt driver alla de regionala public service-företagen det rikstäckande ARD, med sändningar i både radio och tv (se även här).

Skånsk radio och tv i Skåne, och regionkontrollerad radio och tv på riksplanet. Vad väntar ni på, bästa Skånepolitiker? Utan regionaliserade media kommer ni aldrig att få den folkliga förankring som behövs för att Skåne ska kunna återta sin position i Europa.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Radio and tv threaten Scania

Today’s centralized so-called public service (public radio and tv) is a threat to the regional identity – and therefore also a threat to the regional autonomy. It’s about time for Scania’s members of parliament and regional politicians to sharpen up – we need a regional media policy.