:: Annors Development *** Europe of Regions – A World of Regions ::

In the the liberal-communitarian magazine Rådslag, the debate on regionalization continues.

The editor-in-chief, Mr. Ilan Sadé, has written several highly qualified editorials on topics relating to regionalism, federalism, nationalism and the nation state. Recently he was referring to ideas presented by the well-known sociologist Mr. Amitai Etzioni through The Communitarian Network. In the previous issue of Rådslag (# 4, 2005), the Stockholm blogger Mr. Dick Erixon (article here) as well as Mr. Yngve Sunesson (not on-line), chairman of the Center Party Youth Association in the early 1980′s, both attacked the idea of regionalizing Sweden.

An earlier article by the undersigned, Federalization of Sweden in 7 steps can be found here.

Since there obviously are a lot of misconceptions about what Sweden is, and what Europe of Regions and regionalization is all about, it is necessary to clearify a few of the determining issues in this discussion. Hence, enjoy my latest article in this complexe debate, and do not hesitate to participate yourself. You will find a brief summary in English at the end.

Anders L. Hansson

***

Rådslag # 5, December 2005

Kulturregioner – demokratins fundament

I debatten kring regionalisering och federalism verkar många ignorera sambandskedjan kultur-ekonomi-identitet-demokrati. Inte minst inom centerpartiet verkar de historielösa, liberalfanatiska rationalisterna ha övertaget. Men kulturen är inte en trevlig dekoration – kultur är ett fundament för demokrati. Det skriver Anders L. Hansson, journalist och konsult med regionalt självstyre som specialitet.

Kanske är det inte så konstigt att kultur- och värdefrågor hamnar i skymundan i Sverige. I en centralistisk stat som byggts upp genom krig och kolonisering finns i princip inte utrymme för kulturell mångfald. I stället har produktion och rationalitet lyfts fram som gemensam plattform. 1800-talets s k nationalstat kom dessutom som en skänk från ovan för en redan centralistisk stat, och modern teknik hjälpte sedan till i kulturmonotoniserande strävanden.

Emellertid har nutida, massiv invandring i kombination med europeisk integration och globalisering gjort att tidigare konfliktlinjer åter kommit upp till ytan. Sådant som under mer än 100 år har propagerats som sanningar ställs på huvudet. Inte för att grundläggande strukturer förändrats. Utan därför att mera information tydliggör och aktualiserar gammal kunskap.

En av de företeelser vars legitimitet numera diskuteras är den s k nationalstaten. En nationalstat är en stat som är uppbyggd kring en nation. Idealfallet av en nationalstat är sålunda en stat där flertalet medborgare tillhör samma etnicitet. Helst skall dessutom alla människor av denna etnicitet finnas innanför ”sin” stats gränser.

Europa är fullt av exempel på mer eller mindre lyckade s k nationalstater – och konflikter kring skapandet av desamma. Under stormaktstiden var Sverige länge en mångkulturell stat. Men efterhand som mera aparta Östersjöbesittningar föll bort, planterades en centralistisk, kulturdominant politik för vilken bl a skåneländare, jämtar, samer och gutar föll offer. Dagens centralistiska politik må ha finare formulerade syften än 1600- och 1700-talets, men effekten är densamma: utarmande av regionala kulturella särarter och därmed också fundamentet för ekonomi, identitet och demokrati runtom i Sverige.

Sanningen är dock att Sverige – liksom nästan alla andra nu existerande stater – aldrig varit en nationalstat. Sedan slutet av 1990-talet finns detta dessutom svart-på-vitt då bl.a. samer och finnar nu av staten erkänns som minoriteter. Debattörer som Dick Erixon (Rådslag nr 4) bortser från rikets mångkulturella fundament när Sverige felaktigt påstås vara en nationalstat. Visst har Europa problem i globaliseringens tidevarv. Men varför klamra sig fast vid en nationalstat som på sin höjd existerat i ett begränsat område mellan Vänern och Uppsala?

***

Maud Olofssons liberala värden är definitivt att föredra framför de nationalromantiska tongångar som Olof Johanssons centerparti stod för. Gamle CUF-ordföranden Yngve Sunesson (Rådslag nr 4) visar dock att tongivande krafter inom centern fortfarande lever kvar i den svenska villfarelsen. I Sunessons världsbild är samerna, med undantag för senare decenniers invandrare, den enda grupp som språkligt och kulturellt skiljer ut sig i en ”i stort sett homogen stat”.

Problemet med dagens på ytan hyperliberala centerparti är att de nya, extremt renläriga ståndpunkterna inte kommer att balansera effekterna av den gamla nationalromantiska linjen. En renodlad liberal kommer till insikt om individen men förbiser kollektiven. En nationalromantiker ser alla Sveriges invånare som ett kollektiv. Resultatet blir detsamma: ett starkt centraliserat Sverige.

För den kollektiva företeelsen demokrati är det av yttersta vikt att hitta rätt nivå för olika typer av beslut. Den s k nationalstaten har visat sig otillräcklig för många av den nya tidens problem. Därför gick Sverige med i EU. Och därför förs nu en debatt om den regionala beslutsnivån. Centerpartiet verkar förvisso förespråka en stark regional beslutsnivå. Men hittills talar frånvaron av konkretiseringar sitt tydliga språk:

I regionaliseringfrågor hittar Centerpartiet ingen handfast ledning i sin nyfunna liberala ideologi. Enligt min mening står en stor del av orsaken att finna i många års nonchalans av de kulturpolitiska frågorna. När centerpartiets riksdagsledamöter i debatt efter debatt stödde Marita Ulvskogs enfaldiga statskultur borde varningsklockorna ha ringt. Det gjorde de inte.

När demokratifrågorna i och med regionaliseringsdebatten hamnat högst på dagordningen blir det uppenbart att centerpartiet betraktar kultur som en trevlig dekoration i stället för ett stabilt fundament. Centerpartiet saknar genomtänkta idéer kring kulturens roll och funktion i samhället. Vad är kultur? Ska staten ha en kulturpolitik? En mediepolitik? Vad är mångkultur? Vilket existensberättigande har staten Sverige? Och hur hänger mänskliga rättigheter och kulturfrågor ihop med regionalisering och demokrati?

Grundläggande, kulturrelaterade frågor har Centerpartiet inget svar på. Det är illa för ett parti som förlorat sina väljarbas och som nu vill vara ett idéparti. Det är talande att kultur- och utbildningsfrågorna ofta förbises i debatten kring regionalisering. De frågor som är grunden för regionernas existens låter man utan vidare staten ta hand om!

Låt mig här och nu lägga an några synpunkter som kan vara både centerpartiet och andra vilsna partier till ledning i en tid av förändring.

***

Kultur och ekonomi hänger samman, och dessa båda faktorer formar vår identitet. Demokratin tar sin utgångspunkt i vår identitet. Ta mitt Skåne som exempel: den matglada skånska identiteten hänger samman med ett kraftfullt jordbruk och en omfattande livsmedelsindustri. Skånes beslutande församling hämtar indirekt sin legitimitet från bl a denna regionala kultur och ekonomi.

Skåne som politisk enhet existerar därför att förutsättningar i form av geografi och klimat möjliggjort en viss typ av ekonomi, en i stor utsträckning jordbruksbaserad sådan. Genom historiens lopp har det ur denna ekonomi vuxit fram kulturella drag som i vissa avseenden är specifika för regionen (dit som bekant även Halland, Blekinge och Bornholm räknas). Ekonomin och kulturen formar identiteten. Och det är denna gemensamma skånska identitet som är grunden för de skånska politikernas krav på regionalt självstyre.

Om den skånska identiteten inte funnes skulle man kunna tänka sig att rita gränserna för regionen på annat sätt, t ex slå ihop Skåne med Kronobergs län. I debatten har det talats om ”funktionella regioner”, vilket jag förmodar på något sätt är tänkt att sättas i motsatsställning till ”kulturregioner”. Yngve Sunesson gör sig till talesman för den förstnämnda modellen när han säger att ”Med dagens kommunikationsmöjligheter växer arbetsmarknadsregionerna och stämmer inte alltid med vare sig kommun- eller länsgränser. Nya regionbildningar bör därför utgå från arbetsmarknads- och näringsmässig samhörighet – inte landskap med rötterna i medeltiden.”

Herr Sunessons historiska okunskap leder honom till att förneka inte bara minoriteters existens och Sveriges bakgrund som mångkulturell kolonialmakt. Hans rädsla för de värdeladdade kulturfrågorna är så djupgående att han menar att kulturell medvetenhet inte har någonting med debatten om delstater och administrativa gränser att göra. Även om Sunesson förespråkar utökat regionalt beslutsfattande så är han ute på väldigt tunn is när han ignorerar sammanhanget mellan kultur och administrativa gränser. Nästan alla europeiska s k nationalstater vinner ju en stor del av sin mer eller mindre gedigna legitimitet ur kulturen!

***

Men medan flertalet europeiska s k nationalstater i själva verket är artificiella imperier, så finns det längre ner i den politisk-historiska hierarkin enheter som vid en jämförelse framstår som under av skönhet, nämligen kulturregionerna. Kulturregioner är de regioner som är sprungna ur de förutsättningar som geografi, historia och kultur gett. Regioner som existerar i kraft av sina kulturella särarter och specifika identiteter.

Kulturregionerna har vuxit fram utifrån de förutsättningar som naturen en gång gav, i växelspel med senare tiders mänskliga ingrepp bl a i form av politiska beslut. Dessa historiska regioner känns ofta naturliga än i dag. Vissa landskap och kulturregioner kanske är för små eller svaga för att klara sig på egen hand. Men lösningen är då inte att slå sönder det gamla. I stället kan genomtänkta sammanläggningar där det kulturella arvet ändå tillvaratas vara en väg att gå. Visst finns stora skillnader med avseende på upplevd identitetsstyrka i olika regioner. Men glöm inte att även den svenska identiteten i bl.a. Mälarlandskapen är en regional identitet!

Det finns ingen motsättning mellan kulturregioner och funktionella regioner. Näringsliv och arbetsmarknad måste även i det moderna samhället vara i samspel med geografi och ekologi. De historiska kulturregionerna kommer därför väl till pass när makten skall regionaliseras. I stället för att uppfinna hjulet på nytt kan vi ta tillvara det som våra förfäder under seklernas lopp mödosamt konstruerat. Kulturregionernas logiska gränser och långa historia ger en kulturell och identitetsmässig grund som även den moderna demokratin behöver.

Historia, kultur och identitet är faktorer som spelar stor roll även i dagens samhälle. I det moderna efterkrigssamhället har emellertid individualistiska, rationalistiska och liberala värderingar i stor utsträckning kommit att skymma sikten bakåt i tiden. Men historien är den grund vilken framtiden vilar på. Historiska erfarenheter i form av kultur och identitet kan inte ostraffat kringgås.

Centerpartiets bristande insikter om det ekonomiska värde som vårt kulturarv bär på, leder till att partiet börjar sina resonemang i fel ände. Därför måste centerpartiet, liksom övriga seriöst arbetande partier, börja ta kulturella och identitetsmässiga frågor på allvar. Regionalisering, migration, utbildning och många andra ämnen i tiden kommer då närmare sina respektive lösningar.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Culture regions – the foundation of democracy

In the debate on regionalization and federalism there seems to be a wide-spread ignorance of the connection between culture-economy-identity-democracy. Not the least within the Center Party, people unaware of history and fantatically liberal rationalists, seem to be in charge. But culture is not a nice decoration – culture is a foundation for democracy. This according to Anders L. Hansson, journalist and consultant with regional autonomy as specialty.

Den spännande, och i någon mån fristående, fortsättningen på “En dag vid Scanias näringsministerium“ och “Centralmaktens dödsryckningar“. Fria fantasier om hur politiken i Regionernas Europa kan gestalta sig år 2011-2012.

Skånska Dagbladet Friday 18 November 2005

”Man måste se det här på längre sikt och i ljuset av det kulturekonomipaket som regionregeringen nu jobbar med. Tanken är att efterhand förvandla kulturlandskapet så att alltfler orter får en tydlig regional profil. Det ska synas att du är i Skåne.”

Kulturekonomi. Året fick en bra början: På lördagskvällen var Scanias näringsminister inbjuden till regionens mest sedda talkshow, ”Sicked snack!”. Några av de hetaste politiska frågorna diskuterades, och för ”grillningen” stod gamle KvP- och TV4-journalisten Patrick Ekwall. Han har gjort en beundransvärd comeback på hemmaplan och blev omåttligt populär efter det att han i en direktsändning på nyårsafton 2010 offentligt lovade att återgå till skånsk satsmelodi.

Sedan den förlorade sonens återkomst för ett år sedan har dock mycket vatten flutit under Öresundsbron. 2011 blev ett framgångsrikt år för Halland, Blekinge och Skåne, de tre provinserna i Scania. Som ministern stolt kunde deklarera inför TV-tittarna, så har sedan regionen fick det huvudsakliga ansvaret för infrastrukturen flera stora projekt kommit i gång.

På Ekwalls fråga om viktigaste landvinning under det gångna året tvekade ministern först en stund men sade sedan:

- På lång sikt kommer det visa sig vara avskaffandet av det statliga Boverket i kombination med den plan- och bygglag som Scanias parlament antog i somras. Lagen ställer höga krav men lämnar också stort utrymme för nyskapande. Det verkligt revolutionerande är att vi nu i samarbete mellan regionregering, universitet, näringsliv och kommuner aktivt och konsekvent satsar på regional arkitektur. Sammantaget innebär allt detta att om du t ex vill bygga ett enfamiljshus i bymiljö på lundaslätten så duger det inte med ett paket trä från Småland. Material och utformning ska ta hänsyn till områdets kulturarv.

- Blir inte det här väldigt dyrt? invände Ekwall. Ministern svarade:

- Nä. Näringsministeriet har resonerat med flera regionala byggföretag som har kunskaper bl.a. vad gäller byggnation av moderna korsvirkeshus. Några av korsvirkesbyggarna har varit i gång under tio års tid och byggt en ansenlig mängd hus där de vävt samman traditionell utformning med moderna byggmetoder. Faktum är att priserna dessutom gått ner en aning eftersom i alla fall de något större företagen i branschen nu drar nytta av den korsvirkeskompetens som finns i norra Polen och vid litauiska kusten.

- Dessutom, fortsatte ministern, måste man se det här på längre sikt och i ljuset av det kulturekonomipaket som regionregeringen nu jobbar med. Tanken är att efterhand förvandla kulturlandskapet så att allt fler orter får en tydlig regional profil. Därför kommer vi att uppmuntra, och i vissa fall medfinansiera, förändringar av redan befintliga byggnader. Det ska synas att du är i Skåne. Det ska synas att du är i Halland eller Blekinge. Kulturmiljön behöver en själ.

- Men hur ska regionregeringens kulturekonomisatsning finansieras? undrade Ekwall.

- Vi har funderat och räknat mycket på det här. Vi har rest en del och satt in det hela bl.a. i perspektiv av livskvalitet och turism. Vi har också sett till de direkta effekterna för näringslivet. Slutsatsen är att om regionen skall bli mera attraktiv för boende och arbete, liksom för den växande turistnäringen, ja då måste vi odla våra kulturella särarter. Den särprägel vår region har blir allt viktigare som konkurrensmedel i den globala ekonomin. Vi måste vara unika. Men det finns också en djupare innebörd, och det handlar om vår kollektiva identitet här i Scania. Utan känslan av att ha något gemensamt kommer demokratin inte att fungera.

- I stora delar av regionen har man ju trähus…? skjöt Ekwall in.

- Jovisst, och det ska vi ta fasta på, förklarade ministern. Demokrati och näringsliv i Scania tar sin utgångspunkt i en lång gemensam historia som trots skillnader inom regionen bygger på liknande förutsättningar. Kust- och skogsbygd i samspel, jordbruk och handel som bas för näringslivet, är några avgörande faktorer. Kultur och ekonomi hänger intimt samman, och därför har jag som näringsminister tagit initiativ till en djupgående analys av hur vi kan dra nytta av kulturarvet för att utveckla ekonomin.

- Att bevara och utveckla den regionala arkitekturen och kulturlandskapet är bara en del i en långsiktig satsning för att tillvarata de dolda värden som vår kulturregion bär på, förklarade en nöjd minister, innan han tackade Ekwall genom att överlämna en flaska Absolut Besk med den nya påskriften ”Country of Scania”.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Scania’s economy minister in TV interview

“You have to look at this in a long perspective and in the light of the culture economy package that the regional government now is working at. The idea is to gradually transform the landscape, giving a growing number of villages and towns a distinct regional profile. It’s got to be visible that you are in Scania.”

The exciting, and somewhat free-standing, continuation of the two episodes published in August. Free fantasies about what politics may look like in Europe of Regions anno 2011-2012.

Först går han emot regional demokrati. Sedan skriver han att trängselskatten är en regional fråga. Hur ska Dick Erixon ha det, egentligen?

Så här skrev Erixon i senaste numret (nr 4) av tidskriften Rådslag, i en artikel med titeln “Federalism utan regionalism”:

“… regioner tillför ingenting för den som värnar och vill stärka det kommunala självstyret. Bara för den som vill inskränka lokalsamhällets autonomi blir regioner ett alternativ. — Var går gränsen mellan statens beslutanderätt och kommunernas självständighet? … I dessa frågeställningar har regioner/landskap ingen funktion.”

I en kommentar på sin blogg skriver samme Erixon nu i en kommentar med titeln “Trängselskatten är en regional fråga” att:

“Självklart ska en person en röst gälla också i folkomröstningar om trängselskatter. En avgiven röst från en värmdöbo ska vara lika mycket värd som från en stockholmare skriven i Stockholms stad. När rösterna är avgivna i Stockholms stad i september 2006 ska röster avgivna i de 13 tidigare kommunala folkomröstningarna, för och emot trängselskatt, läggas till för att få fram det demokratiskt fattade beslutet.”

Men bäste Erixon! Problemet i trängselskatthistorien – och för den delen, hela infrastrukturproblematiken i Mälardalen, är ju att den nivå som vore bäst på att hantera dessa frågor, regionnivån, saknas. Mälardalen och Stockholmsområdet är ett lappverk och då blir det så här: särskilda arbetsgrupper i regeringskansliet får jobba med att medla mellan Banverket och Vägverket och tjogtals med kommuner, regeringen griper in i det kommunala självstyret, och i stället för ett effektivt beslut i ett starkt regionparlament blir det ett antal folkomröstningar med påföljande tolkningsfrågor.

Hela denna snurriga verklighet med försenade beslut och demokratiska underskott så det förslår pekar med hela handen i en riktning – nämligen att det är hög tid även för Stockholm/Mälardalen att få ett regionalt, folkvalt beslutsorgan.

Anders L. Hansson

“Den samiska kulturen är oersättlig och det finns ett starkt egenvärde i att värna om dess möjligheter att överleva. Ansvaret vilar tungt på dagens generation. Ytterst är det våra lagstiftande politiker som måste fatta beslut nu. Politisk passivitet i dag får förödande konsekvenser som inte kan åtgärdas i morgon.”

Så skriver fem professorer – inom bl.a. kulturantropologi, kultur och historia – på Dagens Nyheters debattsida söndag 23 oktober. Professorerna pekar på hur den svenska lagstiftningen hotar rennäringens möjligheter till betesmarker. Det föreligger en allvarlig risk för att rennäringen går under – och därmed skulle den bärande stommen i den samiska kulturen försvinna, menar de.

Eftersom Sverige är en av de mest centralistiska och mångfaldsfientliga staterna i Europa så är det en logisk utveckling vi ser. Lagar skrivs av den Stockholmsbaserade statsbyråkratin, och slussas sedan enkelt genom den lydiga riksdagen där partitillhörighet nästan alltid är viktigare än vilken del av riket ledamöterna representerar. Samernas problem med statsmakten är därför i princip samma problem som Skåne dras med.

Den historiska regionen Skåneland med Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm har, precis som Sameland, kulturella särarter med stort värde både i kulturella och ekonomiska termer. Men alla avgörande beslut inom de identitetsskapande politikområdena – framförallt kultur och utbildning – fattas i Stockholm med det mer eller mindre uttalade syftet att allt skall vara lika i hela Sverige. Såklart att Skåne då förlorar både själ och kapital.

Det är hög tid att göra upp med den centralistiska, kulturförstörande staten. Skåne och flera andra kulturregioner inom staten Sveriges gränser har här ett gemensamt intresse. Samernas sak är därför också Skånes.

Tid för ett skånsk-samiskt toppmöte?

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Time for a Scanian-Sami summit

Five professors write in the Stockholm-based newspaper Dagens Nyheter that the Swedish laws are a serious threat to the Sami people’s land rights – and hence to the Sami’s reindeer keeping. That the Swedish state is about to exterminate the Sami culture is logical; Sweden is one of Europe’s most centralistic and diversity hostile states.

It’s about time to put an end to the centralist and culture destroying state. Scania and several other culture regions within the state of Sweden have a common interest here. Therefore the Sami cause is also Scania’s.

Time for a Scanian-Sami summit?

Skånska Dagbladet Tuesday 27 September 2005

Kataloniens politiker är, med marginella undantag, eniga om att självstyret måste stärkas. Men debatten är het, och några dagar före beslut är det ännu osäkert om enighet kan nås i de avgörande frågorna.

Självstyre. Det drar ihop sig till beslut om det regionala självstyret i Katalonien. Sedan ett par år pågår en debatt om hur det självstyre som återinfördes 1980, fem år efter diktatorn Francos död, ska vidareutvecklas. Frågeställningarna berör i princip hela det politiska maskineriet och gäller både institutionernas organisation och förhållandet mellan Katalonien och den spanska staten. Hela debatten är tänkt att utmynna i en ny version av den text, kallad ”statut” eller ”stadga”, där självstyret regleras.

Katalonien är en av 17 självstyrande regioner i Spanien, men med sina runt sju miljoner invånare, världsmetropolen Barcelona och runt 1/5 av Spaniens ekonomi är denna region en av de i särklass viktigaste. God livskvalitet drar till sig både kapital och människor. Expansionen leder dock till växtvärk, främst vad gäller infrastruktur och vårdsektor. Belastningen på det politiska systemet ökar men katalanerna står i hög utsträckning handfallna eftersom, självstyre till trots, många av de viktiga besluten fattas i Madrid. Makten över skatterna och skatteutjämningen är därför en huvudfråga.

De tre partierna i Kataloniens regeringskoalition – socialdemokraterna (PSC), ERC (vänsterkatalanister) och alternativvänstern – är eniga om att regionen ska ha mera att säga till om. Men regeringschefen, PSC:s Pasqual Maragall, för ett komplicerat förhandlingsspel för att hålla samman regeringen, och samtidigt komma överens med det största borgerliga partiet, Konvergens och Union (CiU), i syfte att få det nödvändiga 2/3-stödet i regionparlamentet.

CiU framhärdar i att en nya Statut måste ge Katalonien garanterad rätt till merparten av de skatter som i dag med enkelt biljett går till Madrid, och som resulterar i ett stort katalanskt skatte- och budgetunderskott. CiU anser att Katalonien bör få samma rättigheter som Navarra och Baskien redan har. Enkelt uttryckt vill CiU ha en Statut som tydligt stipulerar att Katalonien bestämmer över skatterna. Regeringskoalitionen vågar dock p g a trycket från centralregeringen inte sträcka sig så långt, utan lämnar i sitt förslag mer manöverutrymme för Madrids nycker.

Spaniens socialdemokratiska centralregering menar att det inte skulle vara förenligt med konstitutionen att låta Katalonien helt fritt styra över skatterna. Den egentliga orsaken står dock att söka partiinternt; Premiärminister Zapatero synes ha en konstruktiv inställning till regionalt självstyre men går en balansgång mellan de regioner som vill ha mera att säga till om, och de fattigare regioner som önskar en stark centralmakt för att kunna få så mycket bidrag som möjligt.

Vad som sker för det fall att Kataloniens politiker inte förmår enas kring en Statut vid omröstningen i regionparlamentet nu på fredag återstår att se. CiU hoppas förmodligen på nyval för att återta den regeringsmakt man haft sedan 1980 men förlorade 2003. PSC har dock begränsat intresse av nyval. Återstår då att höra vad ERC tycker om att fortsätta i koalitionen efter ett eventuellt misslyckande.

Om regionparlamentet antar Statuten kommer den att behandlas av diputeradekongressen i Madrid, d v s Spaniens parlament. Där krävs absolut majoritet (hälften plus en) av rösterna. Slutligen skall Statuten underställas en folkomröstning i Katalonien.

På den socialistiska sidan finns röster för att ge självstyret i regionerna skydd genom att federalisera Spanien. Det största borgerliga partiet i kongressen, Partido Popular (PP), motsätter sig detta och slår an en spansknationalistisk argumentationslinje, vilket förklarar varför PP är så marginaliserat i den katalanska och baskiska politiken.

PP:s regionaliseringsmotstånd gör det tveksamt huruvida centralmakten skulle kunna lämna ifrån sig befogenheter mer än i den mån som det anses politiskt nödvändigt – såsom i Kataloniens fall. Om Spanien väljer federalismens väg är därför assymetrisk federalism en möjlig lösning. I praktiken skulle kanske skillnaden mot dagens assymetriska självstyreslösning vara liten.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Hot autumn in Catalunya

Autonomy. With some marginal exceptions, Catalunya’s politicians stand united in the belief that the autonomy has to be strengthened. But the debate is hot, and only a few days away from puting the proposal for a Statute to a vote, it’s still uncertain whether it will will be possible to reach a compromise on determining issues.

The biggest Catalan opposition party, CiU, is determined that a new Statute for the autonomy has to guarantee the right of Catalunya to most of the taxes that today go to Madrid with a one-way-ticket, resulting in significant Catalan tax and budget deficits. CiU is of the opinion that Catalunya ought to have the same competences that Navarra and The Basque Country already have. To put it simple, CiU wants a Statute that clearly stipulates that Catalunya makes decisions on the taxes. The regional, socialist government coalition, however, does not have the courage to go that far, due to pressure from Spain’s central government, and is therefore leaving more maneuver space for Madrid’s politics of the day.

Spain’s socialist, central government says it wouldn’t be compatible with the Constitution to let Catalunya freely decide on taxes. The real reason, however. is to be found internally in the Socialist Party (PSOE); Prime Minister Zapatero seems to have a constructive approach to regional autonomy but is trying to balance the regions which seek more autonomy with the the poorer ones, wishing a strong central power in order to get as much subsidies as possible.

Socialist voices that favor a federalization of Spain in order to protect the regional autonomies are being heard. But Spain’s big opposition party, Partido Popular (PP) is not keen on such a development, and is walking a Spanish-nationalist path.

The regionalization resistance of PP makes it doubtful whether the central power would be able to hand over more competences to the regions than to the extent that is considered politically necessary – as in the case of Catalunya. If Spain chooses the federal way, assymetric federalism would therefore be a possible solution. In practice it might be that the difference to the assymetric autonomy solution of today would be slim.

Centralism. Gotland is Sweden’s biggest island, situated in the center of the Baltic Sea. The number of inhabitants is around 60 000. History is long and complexe, provoked by the island’s strategic location and rich agriculture. Today though, this isn’t of such a great help. Gotland’s most important sector is tourism. Agriculture and micro enterprises make up the rest, in competition with government and EU subsidies.

Now the Swedish government, once again, is letting the islanders down: ticket prices for the life line to Sweden’s mainland – the ferry boats – may go up by more than 30 per cent and the number of scheduled connections might be reduced. Tourism and economy will suffer as transportation prices rise.

Typical as a strong, centralist state conquers a region. In the case of Gotland the Swedish conquest took place in the 17th century. Earlier the island had been under Denmark, but now – with the Swedes – Gotland for the first time lost all its autonomy. In practice that meant that economy got under Stockholm control.

Since Swedish centralism is basically the same today as back then, most economic problems that Gotland suffers from have to be blamed on the central government. And now those people in Stockholm are backing off??! First they regulate Gotland’s economy to make it totally dependent on Sweden. By largely successful attempts to destroy the regional culture, the Swedish state also has diminished the uniqueness – and thereby the competitiveness – of Gotland.

After having conquered and destroyed the poor island, it will now simply be dumped.

So what’s the option? Well, to me it’s clear. Gotland has to force its way through to regain and develop the regional autonomy it once had, and so much could benefit from. By keeping some formal ties to Sweden, and simultanouesly position itself as an autonomous region, Gotland would have the freedom to develop economic and cultural ties in all directions. Hindering Swedish regulations could be forgot about, and the island could open up, fully using the potential of the European Union internal market.

Tough work, but a new era is what Gotland could head for. Will centralist Sweden ever allow it?

Anders L. Hansson

Självstyrande län? Enligt ett förslag från en av Ansvarskommittén anlitad konsultfirma kommer landets 21 län i framtiden att ersättas med nio regioner, rapporterades det sent på tisdagskvällen den 20/9.

TT skriver citat: “Tolv i dag självstyrande län kommer att försvinna.”

- Hallå??! “Självstyrande län”? Betraktar TT ett län som styrs av en av regeringen utsedd landshövding som självstyrande? Detta journalistiska bottennapp förklarar med säkerhet varför debatten kring en av de största politiska frågorna i Sverige är så primitiv, och varför “vanligt folk” inte förstår vad det handlar om. För om journalisterna inte har grundläggande kunskaper om hur Sverige regeras, hur ska de då kunna beskriva och analysera verkligheten för sina läsare?

Ett konkret exempel på hur bristande universitetsutbildning försvårar det politiska samtalet och därmed försenar samhällsutvecklingen.

Anders L. Hansson

***

Full version in English: TT is joking about autonomy?

Autonomous governmental districts? According to a proposal from a consulting company hired by the Committe on Distribution of Powers of the Parliament of Sweden, the country’s 21 governmental districts in the future will be replaced with nine regions, it was reported late Tuesday night on the 20 September.

The Swedish news agency TT writes, and I quote: “Twelve today autonomous governmental districts will disappear.”

- Hola??! “Autonomous governmental districts”? Does TT consider a governmental district run by a government appointed governor as autonomous? This journalistic fiasco surely explains why the debate on one of the biggest political issues in Sweden is so primitive, and why “ordinary people” do not understand what it is all about. Because if journalists do not have fundamental knowledge about how Sweden is governed, how will they possibly be able to describe and analyze the reality on behalf of their readers?

A concrete example of how deficient university education is complicating the political discussion, thereby delaying the development of our society.

Sometimes news travel slowly… especially when they are not published on the net. July 24 the biggest Swedish newspaper Dagens Nyheter quoted my Plan for federalization of Sweden in 7 steps on its editorial page:

“Since lobbying in practice is the only thing that today’s…

Since lobbying in practice is the only thing that today’s local, provincial/regional level politicians can do without first asking the state government for permission, it is remarkable that the provinces/regions still haven’t established ‘embassies’ in Stockholm.”

But why read just a quote? Check out how to go about the federalization of Sweden right here (a minor part also in English below the Swedish version). And consider if assymetric federalism could make the process easier.

Anders L. Hansson

Skånska Dagbladet Friday 9 September 2005

I dag fredag kommer de fyra partiledarna från Allians för Sverige till Malmö. Där kommer de att möta toppolitikerna från Allians för Skåne. Den stora frågan är om Allians för Sverige kommer att vara bra för Skåne.

Fattiga och frustrerade. När de stora Allians för Sverige-elefanterna från Stockholm, och de något mindre Allians för Skåne-elefanterna från Christianstad, i dag möts i Malmö är det sannolikt mest för ryggdunkande och glada tillrop. Ledarna från maktcentrat vid Mälarens inlopp har inte tid att stanna mer än en timme, så några samtal av djupare karaktär lär det inte bli. Detta är på något sätt karaktäristiskt för den centraliseringssjuka som Sverige lider av. Politiken sköts i Stockholm och riksdagsledamöterna, som förvisso kommer från hela landet, är i huvudsak ett transportkompani som hålles kort.

I den mån den skånska borgerlighetens ledare framför några krav till sina ”chefer” är frågan alltså om de kommer att få något gehör. Kommer Reinfeldt, Hägglund, Leijonborg och Olofsson att lyssna på och förstå frågor som rör Skånes speciella behov, t.ex. kring det regionala självstyret?

Nu är det dock inte säkert att Allians för Skåne kommer framföra sina krav med någon större skärpa. Politiken i Region Skåne tyngs i stor utsträckning av sjukvården, vilket gör att andra viktiga framtidsfrågor kommer i skymundan. Inte konstigt om väljarna tycker att regionpolitikerna är tråkiga och inte förstår vad självstyret ytterst handlar om. Men en av grundfrågorna skulle kunna ställas så här till Alliansens företrädare:

Vad vill ni göra åt att den genomsnittliga förvärvsinkomsten per invånare år efter år ligger på en betydligt lägre nivå i Skåne än i Stockholm?

Förvisso är Stockholm rikets huvudstad, och huvudstäder är ofta rikare än provinsen av diverse orsaker. Men som exemplen Tyskland och USA visar så är det inte någon naturlag, och i ett EU där statsgränserna sägs ha spelat ut sin roll och där vi alla verkar på ”den inre marknaden” finns det inte längre några ursäkter för en politik som leder till att all ekonomisk makt koncentreras till Stockholm. Inte heller finns det någon ursäkt för en politik som leder till att Skåne är fattigare än Själland.

Så frågan är: vilka åtgärder tänker Allians för Skåne föreslå sina nerresta ”chefer” i syfte att ge Skåne samma möjligheter till utveckling som Stockholm?

Svaret från Allians för Sveriges ledare borde vara lika enkelt som kort: om Allians för Sverige bildar regering efter valet 2006 kommer Skånes regionala självstyre att permanentas genom grundlagsskydd och Skånes befogenheter kommer att utvidgas rejält så att de omfattar i stort sett alla områden inom tillväxt-, utbildnings- och kulturpolitiken. Punkt. Inte nödvändigtvis mer och absolut inte mindre.

Men vilket tonläge brukar du själv ha gentemot din chef? Nä, just det. Inga brösttoner precis. Därför är det stor risk att vi efter fredagen kan göra följande analys:

Ännu en gång har de skånska ledarna lämnat ett möte lika bekymrade som när de gick in. Även efter mötet svävar de i ovisshet om vilken ställning rikspolitikerna kan tänkas vilja ge Skåne framöver. Sammantaget torde det för Allians för Skånes folk kännas både svårt och frustrerande att fortsätta en resa tillsammans med en skuggregering som inte vill tala om vilket resans mål är.

Vad skåningarna förtjänar är dels att Allians för Skåne talar om vad man vill, dels att Allians för Sverige talar om vad man tänker tillåta. Men de skånska politikerna är dåliga på att konkretisera sina tankar. Och Allians för Sverige har inte tillsatt någon särskild arbetsgrupp för de mest fundamentala frågorna, nämligen samhällsorganisation och författning.

Tilläggas bör att det regerande vänsterblocket inte är ett dugg bättre. En intressant fråga i sammanhanget är vilken linje Göran Perssons efterträdare kommer att slå in på. Kanske vi får se mera av frihetlig socialism och en mera kreativ debatt kring det regionala självstyret? Socialdemokratin har här en del att lära av Vägval Vänster, där kritiken mot den antikverade s k nationalstaten är hård. Hursomhelst är risken stor att Skånes väljare vid valet kommer att sväva i total ovisshet om vad deras röst innebär för självstyret.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: An alliance for Scana?

Poor and frustrated. Today, Friday, the presidents of the four center-right opposition parties making up the Alliance for Sweden are coming to Malmö in Scania. There they will meet the top politicians from their provincial subsidaries, Alliance for Scania. The big issue is whether Alliance for Sweden will be good for Scania.

One of the fundamental questions to ask the Alliance representatives could be put like this:

What do you want to do in order to increase the average job income which year after year remains at a significantly lower level in Scania than in Stockholm?

The answer from the Alliance for Sweden leaders ought to be as simple as short: if Alliance for Sweden will form government after the elections in September 2006, Scania’s regional autonomy will be made permanent through constitutional protection and Scania’s competences will be considerably extended in order to encompass nearby all areas within growth, educational and cultural policies. Period. Not necessarily more and absolutely nothing less.

But there’s a great risk that we after the Friday summit can conclude the following:

Once again the Scanian leaders have left a meeting as worried as when they arrived. Also after the meeting they are in a state of uncertainty concerning what position for Scania the national politicians may have in mind. Taken together, the people in Alliance for Scania are likely to feel frustrated continuing a voyage together with a shadow government that doesn’t want to reveal the destination.

Kyrkonationalism. Den 18 september är det kyrkoval. De dryga 70 procent av Sveriges befolkning som är medlemmar i Svenska kyrkan har då rätt att rösta till den lokala nivån, stiftet samt till kyrkomötet på riksnivå. Men som vanligt kan vi räkna med ett lågt valdeltagande, vid valet 2001 låg det kring 13-14 procent. Förklaringen till detta kan tyckas enkel – vad har Gud med politik att göra? Den frågan bidrog till att staten och kyrkan efter nästan 500 år av symbios gick skilda vägar år 2000.

Måhända är den svenska partipolitiken inte applicerbar på kyrkofrågorna. Men religionen är en maktfaktor i världen, och religionens institutioner är mäktiga organisationer. Av dessa skäl är det viktigt att diskutera både religion och religionens organisationsformer. Frågor som då inställer sig med tanke på det förestående valet till Svenska kyrkans olika nivåer är – varför finns Svenska kyrkan och varför är den organiserad som en svensk kyrka? Varför inte en skånsk eller nordisk kyrka som mötesplats mellan människorna och Gud? Kanske regionala kyrkor organiserade i en nordisk federation?

Det finns många kristna kyrkoorganisationer i världen. Den största är katolska kyrkan – förvisso inte känd för att vara demokratisk men väl internationell. Fram till reformationen i Danmark och Sverige runt 1530 så var den kristna kyrkan också på våra breddgrader en del av denna gränslösa gemenskap. Men politiska motsättningar och allmänt rävspel gjorde att kungen både i det Danmark där Skåne var en del, och det Sverige där Vasa tagit makten, valde att bilda en statskyrka. Denna blev därefter för lång tid statens lydiga redskap för att administrera riket, hålla befolkningen under kontroll, och i bl a Skånes fall, göra kungens erövrade undersåtar till lojala svenskar.

Nu är Svenska kyrkan i formell mening självständig. Men varför fortsätter då kyrkan att vara ett redskap för nationalistiska känslor? Vad betyder namnet Svenska kyrkan? Svar på den senare frågan kanske ges av ärkebiskopen själv: på hans hemsida finns en ”Bön på nationaldagen” och en ”Bön för nationaldagen och den svenska sommaren”. Varför sitter en ärkebiskop för en världsomspännande religion och skriver böner om nationaldagen? Och sedan när är sommaren en svensk företeelse?

Kristendomens medlemmar och representanter ska bry sig om andra människor, både hemmavid och på andra sidan jordklotet. Men att kyrkan engagerar sig i nationalismens sak är svårbegripligt. Inte minst i Öresundsregionen skulle ett fördjupat nordiskt samarbete framstå som mera naturligt,

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Church elections – the nationalist church

On the 18 September elections will be held for all levels of the Swedish Church, the former state church of Sweden of which still more than 70 per cent of the population are members. But why is it called the Swedish church? And why does the church play the nationalist card? Why not a Scanian or a Nordic church? Not the least in the Öresund region, more of Scandinavian cooperation would seem natural.