7-punktsplan för federalisering av Sverige / Federalization of Sweden in 7 steps

“Den europeiska nationalstaten utmanas av globaliseringen, som på många håll ledsagas av stärkt regionalt självstyre och krav på ytterligare steg i den riktningen. Vi kan se denna utveckling i Spanien, Belgien och Storbritannien. — Växer den regionala identiteten i Europa sig starkare just nu?”

Utifrån bl a dessa frågeställningar inbjöds undertecknad att skriva en artikel i tidskriften Rådslag, en lovande nysatsning på intellektuellt öppen idédebatt från Centerpartiets Högskoleförbund. Min artikel återfinns nedan. I någon mån är den riktad direkt till Centerpartiet men i huvudsak kan den ses som en allmän analys av vad som krävs för att regionerna skall kunna hävda sig i det Regionernas Europa som nu växer fram.

Rådslags temanummer om Regionernas Europa utkom måndag 4 juli 2005.

Spännande läsning önskar

Anders L. Hansson

***

7-punktsplan för federalisering av Sverige

Efter Centerpartiets antagande av ett antal federalistiska principer som ledstjärna för sin politik måste nu såväl distrikt, förbund som riksdagsgrupp förklara vad federalism innebär i praktiken. Jag vill här formulera och utveckla en 7-punktsplan för federalisering av Sverige:

1. Acceptera kulturella kollektiva identiteter som grund för demokratin
2. Sätt in Sverige i ett europeiskt och globalt sammanhang
3. Enas kring kriterier för regionernas gränser
4. Utforma vision och strategi för varje region
5. Slimma centralmakten
6. Sammankalla legitimt författningskonvent
7. Gör upp med det partiinterna arbetet och partisystemet

Det är som synes en komplex och spännande vidd på de frågeställningar som måste avhandlas om Sverige ska anträda den federala vägen.

1. Acceptera kulturella kollektiva identiteter som grund för demokratin

Allt fler inser att individuella mänskliga rättigheter inte räcker. Också de kollektiva identiteter som har sin grund i människornas kulturella mångfald måste ha sin plats i de rättsliga ramverken. Känslan av att höra ihop ger en trygghet som värdeneutralitetens och individualismens vakuum inte kan erbjuda. En stabil demokrati behöver denna identitetsbas att stå på.

Att nonchalera historiskt formade identiteter, för att i stället konstruera artificiella, värde- och kulturneutrala regioner skulle visa på djup historielöshet och förakt mot våra förfäders genom sekler vunna erfarenheter. När vi nu bygger den regionala demokratin i Skåne, Västra Götaland och efterhand i hela Sverige och Europa gör vi därför klokt i att utgå från de regionala identiteter och kulturer som redan finns i våra dagliga liv.

En avgörande fråga att ställa i diskussioner om federalisering och i arbetet inom Grundlagsutredningen är därför: ”Vad är Sverige?”. En medvetenhet om Sveriges bakgrund som mångkulturellt imperium skulle ge ett mera intellektuellt resonemang om hur ett federalt och demokratiskt Sverige bör gestaltas.

Nutida invandring bidrar till att frågan om vad Sverige är lyfts fram på ett kanske oväntat sätt. Politikerna är så oroade av främlingsfientliga tendenser att en särskild myndighet, Integrationsverket, inrättats för att klara ”omställningen till ett mångkulturellt samhälle”. Den senaste åtgärden för att få alla i riket att känna sig “integrerade” var att göra nationaldagen till helgdag. Nästan alla riksdagsledamöter, med undantag för vänstern och miljöpartiet, ställde okritiskt upp på denna missriktade kärlek till staten. Hur kan partier som utger sig för att företräda liberala och kommunitära värden finna anledning att fira Gustav Vasas maktövertagande – i ett fördemokratiskt samhälle som endast omfattade delar av nuvarande Sverige?

Grundproblemet ligger långt bak i historien. T ex vid sekelskiftet 1800/1900, då nationalismen blomstrar och Mälardalens kulturdominans börjar anta sina nuvarande, absurda proportioner. Skansen grundas för att smälta samman riket till en nation med ett språk och en historia. Den svenska flaggan får sin moderna utformning. Senare gör radio och tv sitt intåg. Under decennier strömmar bara Mälardalsröster ur högtalarna. Efterhand startas regionala filialer som på nåder ger lite provinsiella perspektiv på tillvaron.

Mälardalens kulturdominans har fått människorna i en av Europas längsta stater att tro sig tillhöra samma, enhetliga kultur. Men Skåne har mycket gemensamt med den själländska kulturen. Samerna i norr är hemma i ett land som sträcker sig över fyra stater, och jämtarna tittar gärna mot sina gamla vänner i Norge. Vad vi ser är ett Sverige som i grunden är och alltid varit ett mångkulturellt samhälle.

Men varför acceptera denna rundgång: Å ena sidan en kulturpolitik som vill stöpa alla i samma form. Å andra sidan en integrationspolitik som syftar till att klara “omställningen till ett mångkulturellt samhälle”. Varför ska vi betala skatt och tv-licens till att undergräva våra regionala kulturer. Och hur har politikerna tänkt sig klara “omställningen till ett mångkulturellt samhälle” samtidigt som det ska vara monokulturellt?

Hade det inte varit lättare att bara låta oss vara som vi är? Låt skåningar vara skåningar, låt gutar vara gutar och låt kurder i Malmö vara både kurder och skåningar, ja kanske svenskar på ett hörn också. Befria Sveriges Television från det, som det verkar, alltför betungande uppdrag som aldrig givits: att förse regionerna med egna tv-kanaler. Lägg ner kulturdepartementet och dess statsnationalistiska propagandamaskineri, liksom Integrationsverket, så att invandrare slipper antastas av en stat som vill göra alla till svear.

Om statsmakten kunde göra upp med den falska bilden av Sverige som enhetlig s k nationalstat med ett folk och en kultur, så skulle främlingsfientliga argument falla som dominobrickor.

Insikten om att Sverige alltid varit ett mångkulturellt samhälle sammanfogat av ett stort antal kulturregioner – med varierande styrka i den regionala identiteten – måste komma till uttryck i ett federalt Sverige. Denna insikt omfattar ett erkännande av Mälardalen och Svealand som en kulturregion bland andra, utan rätt att genom aktiv politik eller politisk passivitet, få förhäva sig på övriga kulturregioner.

Om bara ett enda politikområde skulle regionaliseras är det därför kulturpolitiken i dess vidaste mening som står överst på listan. Precis som Sveriges, Tysklands eller Europas existens vilar på vissa kollektiva identiteter, så måste de regionala politiska enheterna vila på en sådan grund. Det fåtal politikområden som regionerna väljer att lägga på centralmakten måste hanteras med respekt för kulturella och språkliga särarter.

För att skydda de regionala kulturella särarterna och de s k nationella minoriteterna, kan en framtida författning ta sin utgångspunkt i de kulturella mänskliga rättigheter, bl a vad avser språk och kultur, som behandlas t ex inom ramen för Europarådet och FN.

2. Sätt in Sverige i ett europeiskt och globalt sammanhang

Låt mig inleda med ett förtydligande. “Nation” är en tvetydig term men bör användas nästan synonymt med “folk”. Nation och folk är i huvudsak kulturella begrepp. “Stat” däremot, är ett legalt begrepp. I Sverige sker konsekvent en sammanblandning och förvanskning av dessa begrepp. Men att vara svensk medborgare behöver inte innebära att man är av svensk nationalitet, d v s har svensk kulturell identitet.

Inom den politiska geografin konstaterar Dr Richard A Griggs att när en stat upplöses så sker det ofta utmed gamla nationsgränser. Och när självstyrande regioner bildas sker ofta också det utefter de kulturella förkastningslinjerna. Förklaringen är att ockuperade nationer inte nödvändigtvis erövrats andligen, än mindre assimilerats. Många nya stater är nationer som återtagit sin plats på den internationella arenan.

En “fjärde världen-nation” är en nation utan egen stat. Det finns mellan 6 000 och 9 000 nationer eller folk – fördelade på knappt 200 internationellt erkända stater – d v s nästan alla nutida stater är multinationella.

“Nationalstat” har länge använts som beteckning för stater som domineras av ett folk, ofta med en outtalad monokulturell strategi i syfte att strömlinjeforma befolkningen. Sverige och Frankrike är, med sina starkt centralistiska statsapparater kanske de mest belysande exemplen i Europa. Enligt Griggs finns färre än 20 nationalstater. Island är enda nationalstat i Norden.

Världen står inför en geopolitisk utmaning. Större medvetenhet gör kraven på demokrati allt starkare. Såväl individuella som kollektiva mänskliga rättigheter är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.

Under 1900-talets krävde kolonierna i Afrika och Asien självständighet. Vid 2000-talets början höjer alltfler nationer i fjärde världen sin röst. Skillnaden mellan en koloni i gammal tappning och en fjärde världen-nation är ofta hårfin, eller obefintlig. Den avgörande skillnaden är för det mesta att kolonier låg på andra sidan havet, medan fjärde världens “kolonier” ligger i direkt anslutning till den härskande regeringens kärnterritorium.

Om exempelvis min hembygd Skåne i dag är en fjärde världen-nation skall jag låta vara osagt. De första 50 åren eller mer efter Sveriges erövring 1658 var Skåne med säkerhet ett typiskt exempel på fjärde världen-nation. Vad vi i alla fall kan sluta oss till är att Skåne är en perifer region med regional identitet inom ramen för en centralistisk multinationell stat, där maktens epicentrum – Stockholm – på imperietypiskt manér förser sig med kulturdominans och disponibla inkomster som ligger en bra bit över snittet för Skåne och övriga riket.

Regionernas Europa leder sannolikt inte till att kontinentens 120 fjärde världen-nationer blir egna stater. Men för att sådana krav inte skall resas, måste kulturella mänskliga rättigheter respekteras, principen om självbestämmande tillgodoses och regionalt självstyre tillämpas.

I idealpolitikens värld skulle Sverige och andra europeiska stater sannolikt ha fått en annan geografisk utformning – eller kanske inte alls existera. Att försöka ändra staters gränser är nu som regel inte att rekommendera. Men än värre torde vara att underlåta analys av de problem som gränserna ger upphov till.

I realpolitikens värld måste vi därför se Sverige i ett europeiskt perspektiv och ge regionerna en sådan geografisk och innehållsmässig utformning att statsgränserna inte hindrar kulturell och ekonomisk tillväxt. Det europeiska samarbetet ger stora möjligheter. Men den långsamma Öresundsintegrationen visar hur svensk politik och förvaltning domineras av ett hämmande, centralistiskt tänkande.

I Europa finns sedan länge federala system som Tyskland och Österrike. Inom ramen för den spanska staten finner vi en synnerligen dynamisk process, där Katalonien och Baskien sticker ut som de mera intressanta regionerna. Med demokratiska medel utmanas den spanska, i grunden centralistiska, statskonstruktionen.

Baskerna vill inte vara underställda centralmakten – de vill stå på jämbördig nivå. Relationen Baskien – Madrid ska grundas på respekt och ömsesidigt erkännande. Om den spanska regeringen kan samregera med 24 EU-stater – varför skulle man inte kunna samregera med Baskien och andra regioner inom Spanien?

Baskerna önskar fredlig samexistens i ett mångnationellt, asymmetriskt organiserat Spanien – utan beroende av centralmaktens samtycke för att ta beslut i egna angelägenheter. En annan kärnpunkt är en egen röst i Europa och världen – att slippa få sin röst filtrerad i Madrid.

I praktiken innebär detta att självstyret ska omfatta också rättssystemet, samt möjligheter att samarbeta med den baskiska provins – Navarra – som i dag inte ingår i “Region Baskien”, och Iparralde, d v s den del av Baskien som ligger i Frankrike. På sikt hoppas baskerna etablera politiska strukturer som omfattar hela Baskien. I övrigt skall Baskien vara en valkrets vid EU-val, och baskerna måste få vara med när Spanien skriver internationella avtal som berör regionens ansvarsområden. Slutligen vill Baskien ha garantier för att den spanska staten inte ensidigt kan ändra självstyrets omfattning.

Likheterna är slående mellan det baskerna vill uppnå, och de principer som det federala Tyskland bygger på. I en demokrati är närhetsprincipen synnerligen naturlig. Varför skulle då resten av Spanien få styra och ställa i Baskien? Och varför skulle de spanska och franska staterna få hindra de baskiska provinserna från politisk integration?

Parallellerna till de nordiska gränsregionerna är uppenbara.

3. Enas kring riktlinjer för regionernas gränser

Utan allmänna principer om på vilka grunder regionindelningen av Sverige skall ske, riskerar Centerpartiet att hamna i olösbara konflikter. I en s k enhetsstat är det lätt att förledas tro att regionindelning i huvudsak är en ekonomisk-praktisk fråga. Men i ett federalt Sverige måste grundläggande regionala och kulturella värden stå högt upp på dagordningen. Utan regional identitet blir regional demokrati en illusion.

Den regionala kulturen och identiteten är knuten till de specifika förutsättningar det regionala rummet ger genom geografi, historia och ekologiska begränsningar. In- och utflyttning till och från regionen vitaliserar kultur och ekonomi. Den regionala identiteten är inte exakt samma i morgon som den var i går. Men den finns alltid som en stark faktor.

Alla gemenskaper begränsas av vad geografin tillåter. Berg, skogar, öknar och vatten sätter gränser. I stor utsträckning kan människan i dag – ofta på ekologins bekostnad – övervinna geografin.

Det som på äldre kartor benämns Terra Scania, i bland översatt till “Skåneland”, kan för enkelhetens skull kallas Scania. Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm – Scania – är ett tydligt exempel på ett område som av naturen givits en identitetsram. Sedan tidernas begynnelse var de täta skogarna i gränstrakterna mellan Scania och Småland en naturlig barriär och logisk gräns.

Banden mellan Scania och rest-Danmark kapades dock brutalt, till men för välstånd och natur. I stället för den korta vägen över Öresund fraktas gods och människor till och från Stockholm. Men med EU och bron har den logiska geografin åter kommit i främsta rummet.

Den regionala identiteten har formats av historiens olika förlopp. Ekonomi och kultur hänger intimt samman, och har sin grund i de förutsättningar naturen och geografin ger. Kulturen i sig är långsamt föränderlig, men kulturregionerna ligger tämligen fast. Om man betraktar de historiska kulturregionerna och samtidigt målar en vision för ett samhälle i ekonomisk och ekologisk balans, så är det slående hur de gamla kulturregionerna nästan genomgående ser ut att vara den grund som vårt samhälle måste vila på även framgent.

Eftersom sambandet mellan kultur, ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati är så uppenbart måste detta speglas i politik och förvaltning. Fram träder fyra kriterier som grund för den regionala indelningen av Sverige:

– den logiska geografin
– historia
– kultur och identitet
– ekologi

I det perspektivet är ”Region Skåne” bara en provins i den egentliga regionen Scania. Halland, Skåne, Blekinge – och Bornholm – är fyra provinser som tillsammans utgör en kulturregion med gemensam bakgrund och gemensam framtid. Fyra provinsfullmäktigen med ett gemensamt regionalt parlament, gärna av tvåkammartyp för att bättre värna de mindre provinserna, vore en rimlig väg att gå för denna del av Skandinavien.

Nu ser jag framför mig hur en del läsare protesterar mot denna framtidsregion. Låt mig då fråga följande: Har du bättre förslag på hur ett federalt Sverige i Regionernas Europa kan få legitima regioner med styrka att klara omfattande regional demokrati?

4. Utforma vision och strategi för varje region

Ett starkt regionalt självstyre grundas på regional identitet och självmedvetande i kombination med tydliga och konstitutionellt skyddade beslutskompetenser inom avgörande politiska områden. Alla regioner behöver en tydlig vision och strategi för hur detta ska uppnås.

Det är här viktigt att understryka att alla regioner inte måste ha samma beslutskompetenser och rättsliga förhållande till centralmakten i Stockholm. Tvärtom är det sannolikt att några regioner vill gå snabbarare fram än andra. Lösningen blir asymmetrisk federalism.

Eftersom lobbying i praktiken är det enda dagens kommun-, landstings- och regionpolitiker kan ägna sig åt utan att först fråga regeringen om lov, är det anmärkningsvärt att regioner och landsting ännu inte etablerat “ambassader” i Stockholm. Detta måste vara en given del av en regionaliseringsstrategi. Att ha representationskontor i Bryssel går ju bra!

5. Slimma centralmakten

Centraliseringen skapar med automatik ett korrupt samhälle. En växande byråkrati ger uppenbara fördelar för släkt, vänner och bekanta – fina titlar och höga löner skapar lojala tjänare åt makten. Stockholm är inte stort, och maktens män och kvinnor är antingen gifta med varandra, eller goda vänner. I detta träsk finns också ledande personer inom media, vilket säkert förklarar varför svågerpolitiken sällan kritiseras.

Efter alla affärer som Stockholmseliten ställt till med, hur mycket förtroende finns kvar att förbruka? Och tror någon på allvar att det skulle bli så mycket bättre med en borgerlig Stockholmselit än en socialistisk? Medicinen är grundlagsskyddat regionalt självstyre med rejält tilltagna kompetensområden och styckning av företag som Vattenfall och Sveaskog med enkel biljett till de nya regionala parlamenten.

Därigenom reduceras gräddfilen för högbetalda tjänstemän i Stockholm. Rundgången av pengar – Vattenfalls vinster till regeringen som ger allmosor till glesbygden – kan minimeras när statens troféer från koloniseringseran – vattenkraft, gruvor och skog – återbördas. Politiken kommer närmare människorna, och därmed blir det mindre intressant för företagen att flytta de fina jobben till Stockholm.

6. Sammankalla legitimt författningskonvent

Jag är synnerligen besviken över att Sveriges riksdag på 2000-talet handskas med grundlagsfrågor på ett så okänsligt – för att inte säga odemokratiskt sätt – som nu är fallet. När EU skulle utarbeta sin författning tillsattes ett stort konvent med öppna arbetsmetoder. Likaledes gjorde Österrike för ett par år sedan när dess författning skulle reformeras.

CHF:s förslag om röstviktning i ett framtida förbundsråd kan tas som utgångspunkt för ett författningskonvent. Varje landskap skulle företrädas med delvis röstviktning baserat på invånartal. Därigenom ges den regionala kulturella och ekonomiska mångfalden tillträde till det arbete som för lång tid kommer att forma regionerna. Ett grundlagskonvent måste även släppa in de s k nationella minoriteterna.

7. Gör upp med det partiinterna arbetet och partisystemet

Om Centerpartiets tankar kring ett federalt Sverige ska bli verklighet krävs en uppgörelse med det partiinterna arbetet – förändringar börjar inifrån. Att såväl medlemsdemokrati av äldre snitt som medlemmar tynar bort får inte tas som intäkt för att centralisera det avgörande politiska arbetet till partikansliet i riksdagshuset. Tvärtom är det tid att applicera federalismens principer även i det interna arbetet. Om politikerna skall förmås tänka federalistiskt måste de ha motsvarande plattform i sitt arbete.

Dagens distrikt motsvarar inte framtidens regioner, men kan stärkas genom samarbete i distriktsfederationer. Riksdagsledamöterna kan stärka sina mandat genom att ta över befogenheten att anställa politiska sekreterare. Med dessa åtgärder kan region- och rikspolitiker samordna resurserna och bygga en stark regional plattform. Förmågan att bevaka den regionala utvecklingen, och svara med väl underbyggda förslag och utspel, ökar. Partipolitiken regionaliseras.

Det centrala partikansliets främsta funktioner blir ideologisk utveckling och viss samordning. Riksstämman kan än mer fokuseras på mediejippon – och ideologi, samtidigt som den sakpolitiska debatten tas över av den regionala nivån.

Allians för Sveriges tillkomst visar på insikt om brister i partisystemet. Federalismens principer visar vägen för nästa steg – en partifederation. Då frigörs resurser för den regionala nivån. Med riktiga personval underlättas denna process.

Slutsatser

I grunden är jag skeptisk till om Centerpartiet och de andra partierna under ordnande former klarar den utmaning som Regionernas Europa utgör. Konservativa krafter i både organisatoriska och politiska frågor brukar vara bra på att lägga ut hinder.

Mera sannolikt är att det yttre trycket på politik och samhälle blir så starkt att förändringar tvingas fram den vägen. Regionernas Europa är i antågande, och Sverige är för litet för att gå på tvärs. Aktiva politiker skulle kunna genomföra en väl genomtänkt regionalisering av Sverige som ger försprång i fråga om välfärd och säkerhet.

Frågan är om Sverige och Centerpartiet ska gå före eller föregås – och därmed i slutänden förgås.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Federalization of Sweden in 7 steps

“The European nation state is being challenged by globalization, in many places followed by strengtened regional autonomy and demands for further steps in that direction. We can see this development in Spain, Belgium and The United Kingdom. – Are regional identites in Europe growing stronger right now?”

With those and other starting points, I was invited to write an article for Rådslag, a new and promising initiative by the Center Party Students’ Association, aiming at an intellectually open ideological debate. My article can be found below. Partially it’s directed to the Center Party but mainly it can be seen as a general analysis of what’s needed, shall the regions be able to prosper in the Europe of Regions that now is emerging.

Rådslag’s focus issue concerning Europe of Regions was published Monday 4 July 2005.

I wish you exciting reading.

Anders L. Hansson

***

Federalization of Sweden in 7 steps

After the Center Party accepted a number of federalistic principles as guidance for its policies it´s now time for districts, the party as a whole and the parliamentary group to explain what federalism means in practice. I would here like to draft and elaborate on a plan for federalization of Sweden in seven steps.

1. Accept cultural collective identities as a foundation for democracy
2. Put Sweden into a European and global context
3. Unite on criteria for the borders of regions
4. Create a vision and strategy for each region
5. Slim down the central power
6. Call together a legitimate constitutional convention
7. Change the way that the party and party system work

Obviously it’s a complex and exciting breadth of issues that have to be discussed, shall Sweden walk the federal path.