Regionernas Östersjön
Publicerad i Skånska Dagbladet söndag 24 juli 2011
När järnridån gick upp 1989 öppnades ett hav av nygamla möjligheter. Den gången fanns inte Skåne som politisk enhet men har precis som Tyskland återuppstått.
I september 1989 åkte jag på min första Ostseejugendkonferenz. Östersjöungdomar från allehanda nystartade organisationer i öst och en del mera etablerade i väst, strömmade till konferensanläggningen i Scharbeutz vid Holsteins strand. Några månader senare, i februari 1990 inledde jag kontakter med ungdomar och organisationer på Rügen, ett projekt som kom att växa rejält de efterföljande åren, med många involverade i Skåne, på Rügen och i Polen, Kaliningrad samt Litauen.
Detta var entusiasternas tid – och visionärernas. Det var inte bara Kohl, Mitterand och Gorbatjov som drömde om ett gränslöst Europa. Schleswig-Holsteins ministerpresident Björn Engholm talade om ”Den nya Hansan”, det Östersjösamarbete som – med det medeltida handelsförbundet Hansan som partiell förebild – skulle växa fram efter järnridåns fall. En liten del i att konkretisera ”Den nya Hansan” var att pengar avsattes för att, med början 1989, dra ihop ungdomar från hela Östersjö-området till en årlig konferens. För mig och många andra blev detta en stark upplevelse, med resultat att jag engagerade mig i Skånes förbindelser med närområdet runt södra Östersjön.
Om Skåne redan den gången haft sitt regionala självstyre hade vi kanske i dag haft ett långt framskridet interregionalt samarbete på såväl politisk som operativ nivå inom olika verksamhetsområden i Region Skåne och i kommunerna. Även om de gamla landstingen inledde utlandskontakter, så kan man inte komma i från att den långa processen för att forma Region Skåne, har tagit fokus från de konkreta frågor som verkligen kan avgöra Skånes chanser framöver.
Sedan 1998 sker viss utveckling av Region Skånes kontakter med norra Tyskland inom ramen för det s k STRING. Mest konkret har det måhända blivit på kulturområdet, där Hamburg med öppna armar tog emot skånska kulturpolitiker. Ambitioner finns nu också inom t ex infrastrukturområdet.
Men om jag som 20-åring hade förmågan att år 1990 – tillsammans med ännu yngre vänner – dra igång ett omfattande utbyte runt södra Östersjön, så blir man ändå betänksam när man blickar ut över Skåne idag. Var finns polska Pommern, Mecklenburg-Vorpommern, Schleswig-Holstein och Hamburg i det skånska samhällslivet? Det som dominerar är en gnagande oro över att skånska politiker bekymrar sig för mycket om den 300-åriga parentesen som undersåtar till Stockholm, och för lite om att knyta an till de många sekler när Skåne levde i symbios med norra Tyskland.
Diskussionen om att slå ihop Skåne med Kronoberg är ett talande exempel på hur ett sidospår kan skymma sikten. Risken är stor att skogsbygdens problem kommer i fokus – i stället för framtidens möjligheter. Framtiden ligger i Hamburg, Rostock, Szczecin och Gdansk – inte i Växjö och Stockholm. Så var det på Hansans tid och så är det idag.
Anders L. Hansson