In the the liberal-communitarian magazine Rådslag, the debate on regionalization continues.
The editor-in-chief, Mr. Ilan Sadé, has written several highly qualified editorials on topics relating to regionalism, federalism, nationalism and the nation state. Recently he was referring to ideas presented by the well-known sociologist Mr. Amitai Etzioni through The Communitarian Network. In the previous issue of Rådslag (# 4, 2005), the Stockholm blogger Mr. Dick Erixon (article here) as well as Mr. Yngve Sunesson (not on-line), chairman of the Center Party Youth Association in the early 1980’s, both attacked the idea of regionalizing Sweden.
An earlier article by the undersigned, Federalization of Sweden in 7 steps can be found here.
Since there obviously are a lot of misconceptions about what Sweden is, and what Europe of Regions and regionalization is all about, it is necessary to clearify a few of the determining issues in this discussion. Hence, enjoy my latest article in this complexe debate, and do not hesitate to participate yourself. You will find a brief summary in English at the end.
Anders L. Hansson
***
Rådslag # 5, December 2005
Kulturregioner – demokratins fundament
I debatten kring regionalisering och federalism verkar många ignorera sambandskedjan kultur-ekonomi-identitet-demokrati. Inte minst inom centerpartiet verkar de historielösa, liberalfanatiska rationalisterna ha övertaget. Men kulturen är inte en trevlig dekoration – kultur är ett fundament för demokrati. Det skriver Anders L. Hansson, journalist och konsult med regionalt självstyre som specialitet.
Kanske är det inte så konstigt att kultur- och värdefrågor hamnar i skymundan i Sverige. I en centralistisk stat som byggts upp genom krig och kolonisering finns i princip inte utrymme för kulturell mångfald. I stället har produktion och rationalitet lyfts fram som gemensam plattform. 1800-talets s k nationalstat kom dessutom som en skänk från ovan för en redan centralistisk stat, och modern teknik hjälpte sedan till i kulturmonotoniserande strävanden.
Emellertid har nutida, massiv invandring i kombination med europeisk integration och globalisering gjort att tidigare konfliktlinjer åter kommit upp till ytan. Sådant som under mer än 100 år har propagerats som sanningar ställs på huvudet. Inte för att grundläggande strukturer förändrats. Utan därför att mera information tydliggör och aktualiserar gammal kunskap.
En av de företeelser vars legitimitet numera diskuteras är den s k nationalstaten. En nationalstat är en stat som är uppbyggd kring en nation. Idealfallet av en nationalstat är sålunda en stat där flertalet medborgare tillhör samma etnicitet. Helst skall dessutom alla människor av denna etnicitet finnas innanför ”sin” stats gränser.
Europa är fullt av exempel på mer eller mindre lyckade s k nationalstater – och konflikter kring skapandet av desamma. Under stormaktstiden var Sverige länge en mångkulturell stat. Men efterhand som mera aparta Östersjöbesittningar föll bort, planterades en centralistisk, kulturdominant politik för vilken bl a skåneländare, jämtar, samer och gutar föll offer. Dagens centralistiska politik må ha finare formulerade syften än 1600- och 1700-talets, men effekten är densamma: utarmande av regionala kulturella särarter och därmed också fundamentet för ekonomi, identitet och demokrati runtom i Sverige.
Sanningen är dock att Sverige – liksom nästan alla andra nu existerande stater – aldrig varit en nationalstat. Sedan slutet av 1990-talet finns detta dessutom svart-på-vitt då bl.a. samer och finnar nu av staten erkänns som minoriteter. Debattörer som Dick Erixon (Rådslag nr 4) bortser från rikets mångkulturella fundament när Sverige felaktigt påstås vara en nationalstat. Visst har Europa problem i globaliseringens tidevarv. Men varför klamra sig fast vid en nationalstat som på sin höjd existerat i ett begränsat område mellan Vänern och Uppsala?
***
Maud Olofssons liberala värden är definitivt att föredra framför de nationalromantiska tongångar som Olof Johanssons centerparti stod för. Gamle CUF-ordföranden Yngve Sunesson (Rådslag nr 4) visar dock att tongivande krafter inom centern fortfarande lever kvar i den svenska villfarelsen. I Sunessons världsbild är samerna, med undantag för senare decenniers invandrare, den enda grupp som språkligt och kulturellt skiljer ut sig i en ”i stort sett homogen stat”.
Problemet med dagens på ytan hyperliberala centerparti är att de nya, extremt renläriga ståndpunkterna inte kommer att balansera effekterna av den gamla nationalromantiska linjen. En renodlad liberal kommer till insikt om individen men förbiser kollektiven. En nationalromantiker ser alla Sveriges invånare som ett kollektiv. Resultatet blir detsamma: ett starkt centraliserat Sverige.
För den kollektiva företeelsen demokrati är det av yttersta vikt att hitta rätt nivå för olika typer av beslut. Den s k nationalstaten har visat sig otillräcklig för många av den nya tidens problem. Därför gick Sverige med i EU. Och därför förs nu en debatt om den regionala beslutsnivån. Centerpartiet verkar förvisso förespråka en stark regional beslutsnivå. Men hittills talar frånvaron av konkretiseringar sitt tydliga språk:
I regionaliseringfrågor hittar Centerpartiet ingen handfast ledning i sin nyfunna liberala ideologi. Enligt min mening står en stor del av orsaken att finna i många års nonchalans av de kulturpolitiska frågorna. När centerpartiets riksdagsledamöter i debatt efter debatt stödde Marita Ulvskogs enfaldiga statskultur borde varningsklockorna ha ringt. Det gjorde de inte.
När demokratifrågorna i och med regionaliseringsdebatten hamnat högst på dagordningen blir det uppenbart att centerpartiet betraktar kultur som en trevlig dekoration i stället för ett stabilt fundament. Centerpartiet saknar genomtänkta idéer kring kulturens roll och funktion i samhället. Vad är kultur? Ska staten ha en kulturpolitik? En mediepolitik? Vad är mångkultur? Vilket existensberättigande har staten Sverige? Och hur hänger mänskliga rättigheter och kulturfrågor ihop med regionalisering och demokrati?
Grundläggande, kulturrelaterade frågor har Centerpartiet inget svar på. Det är illa för ett parti som förlorat sina väljarbas och som nu vill vara ett idéparti. Det är talande att kultur- och utbildningsfrågorna ofta förbises i debatten kring regionalisering. De frågor som är grunden för regionernas existens låter man utan vidare staten ta hand om!
Låt mig här och nu lägga an några synpunkter som kan vara både centerpartiet och andra vilsna partier till ledning i en tid av förändring.
***
Kultur och ekonomi hänger samman, och dessa båda faktorer formar vår identitet. Demokratin tar sin utgångspunkt i vår identitet. Ta mitt Skåne som exempel: den matglada skånska identiteten hänger samman med ett kraftfullt jordbruk och en omfattande livsmedelsindustri. Skånes beslutande församling hämtar indirekt sin legitimitet från bl a denna regionala kultur och ekonomi.
Skåne som politisk enhet existerar därför att förutsättningar i form av geografi och klimat möjliggjort en viss typ av ekonomi, en i stor utsträckning jordbruksbaserad sådan. Genom historiens lopp har det ur denna ekonomi vuxit fram kulturella drag som i vissa avseenden är specifika för regionen (dit som bekant även Halland, Blekinge och Bornholm räknas). Ekonomin och kulturen formar identiteten. Och det är denna gemensamma skånska identitet som är grunden för de skånska politikernas krav på regionalt självstyre.
Om den skånska identiteten inte funnes skulle man kunna tänka sig att rita gränserna för regionen på annat sätt, t ex slå ihop Skåne med Kronobergs län. I debatten har det talats om ”funktionella regioner”, vilket jag förmodar på något sätt är tänkt att sättas i motsatsställning till ”kulturregioner”. Yngve Sunesson gör sig till talesman för den förstnämnda modellen när han säger att ”Med dagens kommunikationsmöjligheter växer arbetsmarknadsregionerna och stämmer inte alltid med vare sig kommun- eller länsgränser. Nya regionbildningar bör därför utgå från arbetsmarknads- och näringsmässig samhörighet – inte landskap med rötterna i medeltiden.”
Herr Sunessons historiska okunskap leder honom till att förneka inte bara minoriteters existens och Sveriges bakgrund som mångkulturell kolonialmakt. Hans rädsla för de värdeladdade kulturfrågorna är så djupgående att han menar att kulturell medvetenhet inte har någonting med debatten om delstater och administrativa gränser att göra. Även om Sunesson förespråkar utökat regionalt beslutsfattande så är han ute på väldigt tunn is när han ignorerar sammanhanget mellan kultur och administrativa gränser. Nästan alla europeiska s k nationalstater vinner ju en stor del av sin mer eller mindre gedigna legitimitet ur kulturen!
***
Men medan flertalet europeiska s k nationalstater i själva verket är artificiella imperier, så finns det längre ner i den politisk-historiska hierarkin enheter som vid en jämförelse framstår som under av skönhet, nämligen kulturregionerna. Kulturregioner är de regioner som är sprungna ur de förutsättningar som geografi, historia och kultur gett. Regioner som existerar i kraft av sina kulturella särarter och specifika identiteter.
Kulturregionerna har vuxit fram utifrån de förutsättningar som naturen en gång gav, i växelspel med senare tiders mänskliga ingrepp bl a i form av politiska beslut. Dessa historiska regioner känns ofta naturliga än i dag. Vissa landskap och kulturregioner kanske är för små eller svaga för att klara sig på egen hand. Men lösningen är då inte att slå sönder det gamla. I stället kan genomtänkta sammanläggningar där det kulturella arvet ändå tillvaratas vara en väg att gå. Visst finns stora skillnader med avseende på upplevd identitetsstyrka i olika regioner. Men glöm inte att även den svenska identiteten i bl.a. Mälarlandskapen är en regional identitet!
Det finns ingen motsättning mellan kulturregioner och funktionella regioner. Näringsliv och arbetsmarknad måste även i det moderna samhället vara i samspel med geografi och ekologi. De historiska kulturregionerna kommer därför väl till pass när makten skall regionaliseras. I stället för att uppfinna hjulet på nytt kan vi ta tillvara det som våra förfäder under seklernas lopp mödosamt konstruerat. Kulturregionernas logiska gränser och långa historia ger en kulturell och identitetsmässig grund som även den moderna demokratin behöver.
Historia, kultur och identitet är faktorer som spelar stor roll även i dagens samhälle. I det moderna efterkrigssamhället har emellertid individualistiska, rationalistiska och liberala värderingar i stor utsträckning kommit att skymma sikten bakåt i tiden. Men historien är den grund vilken framtiden vilar på. Historiska erfarenheter i form av kultur och identitet kan inte ostraffat kringgås.
Centerpartiets bristande insikter om det ekonomiska värde som vårt kulturarv bär på, leder till att partiet börjar sina resonemang i fel ände. Därför måste centerpartiet, liksom övriga seriöst arbetande partier, börja ta kulturella och identitetsmässiga frågor på allvar. Regionalisering, migration, utbildning och många andra ämnen i tiden kommer då närmare sina respektive lösningar.
Anders L. Hansson
***
Summary in English: Culture regions - the foundation of democracy
In the debate on regionalization and federalism there seems to be a wide-spread ignorance of the connection between culture-economy-identity-democracy. Not the least within the Center Party, people unaware of history and fantatically liberal rationalists, seem to be in charge. But culture is not a nice decoration - culture is a foundation for democracy. This according to Anders L. Hansson, journalist and consultant with regional autonomy as specialty.
