:: Annors Development *** Europe of Regions - A World of Regions ::

Skånska Dagbladet Tuesday 27 September 2005

Kataloniens politiker är, med marginella undantag, eniga om att självstyret måste stärkas. Men debatten är het, och några dagar före beslut är det ännu osäkert om enighet kan nås i de avgörande frågorna.

Självstyre. Det drar ihop sig till beslut om det regionala självstyret i Katalonien. Sedan ett par år pågår en debatt om hur det självstyre som återinfördes 1980, fem år efter diktatorn Francos död, ska vidareutvecklas. Frågeställningarna berör i princip hela det politiska maskineriet och gäller både institutionernas organisation och förhållandet mellan Katalonien och den spanska staten. Hela debatten är tänkt att utmynna i en ny version av den text, kallad ”statut” eller ”stadga”, där självstyret regleras.

Katalonien är en av 17 självstyrande regioner i Spanien, men med sina runt sju miljoner invånare, världsmetropolen Barcelona och runt 1/5 av Spaniens ekonomi är denna region en av de i särklass viktigaste. God livskvalitet drar till sig både kapital och människor. Expansionen leder dock till växtvärk, främst vad gäller infrastruktur och vårdsektor. Belastningen på det politiska systemet ökar men katalanerna står i hög utsträckning handfallna eftersom, självstyre till trots, många av de viktiga besluten fattas i Madrid. Makten över skatterna och skatteutjämningen är därför en huvudfråga.

De tre partierna i Kataloniens regeringskoalition – socialdemokraterna (PSC), ERC (vänsterkatalanister) och alternativvänstern – är eniga om att regionen ska ha mera att säga till om. Men regeringschefen, PSC:s Pasqual Maragall, för ett komplicerat förhandlingsspel för att hålla samman regeringen, och samtidigt komma överens med det största borgerliga partiet, Konvergens och Union (CiU), i syfte att få det nödvändiga 2/3-stödet i regionparlamentet.

CiU framhärdar i att en nya Statut måste ge Katalonien garanterad rätt till merparten av de skatter som i dag med enkelt biljett går till Madrid, och som resulterar i ett stort katalanskt skatte- och budgetunderskott. CiU anser att Katalonien bör få samma rättigheter som Navarra och Baskien redan har. Enkelt uttryckt vill CiU ha en Statut som tydligt stipulerar att Katalonien bestämmer över skatterna. Regeringskoalitionen vågar dock p g a trycket från centralregeringen inte sträcka sig så långt, utan lämnar i sitt förslag mer manöverutrymme för Madrids nycker.

Spaniens socialdemokratiska centralregering menar att det inte skulle vara förenligt med konstitutionen att låta Katalonien helt fritt styra över skatterna. Den egentliga orsaken står dock att söka partiinternt; Premiärminister Zapatero synes ha en konstruktiv inställning till regionalt självstyre men går en balansgång mellan de regioner som vill ha mera att säga till om, och de fattigare regioner som önskar en stark centralmakt för att kunna få så mycket bidrag som möjligt.

Vad som sker för det fall att Kataloniens politiker inte förmår enas kring en Statut vid omröstningen i regionparlamentet nu på fredag återstår att se. CiU hoppas förmodligen på nyval för att återta den regeringsmakt man haft sedan 1980 men förlorade 2003. PSC har dock begränsat intresse av nyval. Återstår då att höra vad ERC tycker om att fortsätta i koalitionen efter ett eventuellt misslyckande.

Om regionparlamentet antar Statuten kommer den att behandlas av diputeradekongressen i Madrid, d v s Spaniens parlament. Där krävs absolut majoritet (hälften plus en) av rösterna. Slutligen skall Statuten underställas en folkomröstning i Katalonien.

På den socialistiska sidan finns röster för att ge självstyret i regionerna skydd genom att federalisera Spanien. Det största borgerliga partiet i kongressen, Partido Popular (PP), motsätter sig detta och slår an en spansknationalistisk argumentationslinje, vilket förklarar varför PP är så marginaliserat i den katalanska och baskiska politiken.

PP:s regionaliseringsmotstånd gör det tveksamt huruvida centralmakten skulle kunna lämna ifrån sig befogenheter mer än i den mån som det anses politiskt nödvändigt – såsom i Kataloniens fall. Om Spanien väljer federalismens väg är därför assymetrisk federalism en möjlig lösning. I praktiken skulle kanske skillnaden mot dagens assymetriska självstyreslösning vara liten.

Anders L. Hansson

***

Summary in English: Hot autumn in Catalunya

Autonomy. With some marginal exceptions, Catalunya’s politicians stand united in the belief that the autonomy has to be strengthened. But the debate is hot, and only a few days away from puting the proposal for a Statute to a vote, it’s still uncertain whether it will will be possible to reach a compromise on determining issues.

The biggest Catalan opposition party, CiU, is determined that a new Statute for the autonomy has to guarantee the right of Catalunya to most of the taxes that today go to Madrid with a one-way-ticket, resulting in significant Catalan tax and budget deficits. CiU is of the opinion that Catalunya ought to have the same competences that Navarra and The Basque Country already have. To put it simple, CiU wants a Statute that clearly stipulates that Catalunya makes decisions on the taxes. The regional, socialist government coalition, however, does not have the courage to go that far, due to pressure from Spain’s central government, and is therefore leaving more maneuver space for Madrid’s politics of the day.

Spain’s socialist, central government says it wouldn’t be compatible with the Constitution to let Catalunya freely decide on taxes. The real reason, however. is to be found internally in the Socialist Party (PSOE); Prime Minister Zapatero seems to have a constructive approach to regional autonomy but is trying to balance the regions which seek more autonomy with the the poorer ones, wishing a strong central power in order to get as much subsidies as possible.

Socialist voices that favor a federalization of Spain in order to protect the regional autonomies are being heard. But Spain’s big opposition party, Partido Popular (PP) is not keen on such a development, and is walking a Spanish-nationalist path.

The regionalization resistance of PP makes it doubtful whether the central power would be able to hand over more competences to the regions than to the extent that is considered politically necessary - as in the case of Catalunya. If Spain chooses the federal way, assymetric federalism would therefore be a possible solution. In practice it might be that the difference to the assymetric autonomy solution of today would be slim.