Politisk Marionetteater i Skåne? / Political Puppet Theatre in Scania?
Skånska Dagbladet Saturday 7 May 2005
De politiska partierna i Skåne är i praktiken “utomjordiska” - artfrämmande element som är på plats för att ro hem röster i riksdagen och därmed säkra Stockholm som maktcentrum. Skåne behöver ett pragmatiskt, politiskt parti som hösten 2010 kan ta ett stort antal mandat i region och riksdag.
Regionaliserad politik. För en dryg vecka sedan firades det i en idrottshall intill Camp Nou i Barcelona. Nä, det var inte FC Barcelona som stod för kalaset, utan Kataloniens största parti, Konvergens och Union (CiU). Runt 6000 anhängare hade denna soliga eftermiddag samlats för att fira 25 år av återupprättat regionalt självstyre. När får vi se de politiska partierna i Skåne samla ens hälften så många för att fira det skånska självstyret?
Det är 25 år sedan som Kataloniens första regering, efter Franco-diktaturens slut, kunde tillträda. CiU kom under nästan ett kvarts sekel att inta en ledande roll i arbetet med att bygga det regionala självstyret. Hösten 2003 tog socialisterna över regionens regering i en vänsterkoalition, vilken också den driver en politik för utökat regionalt självstyre.
Parallellerna mellan Katalonien och Skåne är många. Den goda maten och jordbrukets betydelse som industriell bas är ett exempel. En historia fylld av dragkamp mellan region och ett avlägset maktcentrum en annan. Skåne har mycket att lära av Katalonien, inte minst vad gäller regionalt självstyre.
Skåne har ett blygsamt regionförsök t o m år 2010, och politikerna söker försynt påkalla regeringens och de stockholmsbaserade partiernas uppmärksamhet för sin sak. Detta medan Kataloniens regionala självstyre bygger på en särskild rättsakt, statut, och skrivningar i den spanska författningen. Kataloniens politiker debatterar högljutt hur självstyret bör reformeras och för med jämna mellanrum upp frågan även på det spanska parlamentets dagordning.
Var finns då debatten om det regionala självstyret i Skåne? Jo, i den mån den förekommer så är det i huvudsak på particentralerna i Stockholm samt i några hemlighetsfulla utredningar som Persson & Nuder sitter och fjärrstyr.
De partier som finns i Sveriges riksdag är - utan undantag - oerhört centraliserade. Den s k partipiskan är hård. Partiet är viktigare än väljarna. Partiet är viktigare än Skåne. Riksdagsledamöternas politiska sekreterare anställs inte av ledamöterna, utan av kansliet.
Och när en enkel medlem i t ex Skåne motionerar om regionalt självstyre till sitt partis distriktsstämma, kan det mycket väl vara så att det är politruker i Stockholm som sagt vad distriktsstyrelsen ska tycka. Partidistrikten är filter som ska fånga upp kritik innan den når riksnivån, i stället för att självständigt driva politiken framåt.
De politiska partierna i Skåne är i praktiken “utomjordiska” - artfrämmande element som är på plats för att ro hem röster i riksdagen och därmed säkra Stockholm som maktcentrum.
Eller inte? Den kommande mandatperioden står de skånska politikerna inför ett vägval. Ansvarskommitténs och grundlagsutredningens arbete ska omsättas i politik, och Skånes regionala självstyre måste antingen permanentas eller avskaffas. Kommer regionfullmäktige att våga höja sin röst? Och kommer skånska politiker att stå upp för Skånes sak inom sina respektive partier? Kommer vi att få se en debatt i riksdagen där Skånes riksdagsledamöter träder fram i enad front? Hoppas kan man ju, men tvivlen hopar sig.
Någongång framåt 2008-2009, i god tid inför region- och riksdagsvalen 2010 bör vi kunna summera de skånska politikernas insatser. Politikerna måste då kunna påvisa rejäla attitydförändringar och konkreta framgångar inom regering, riksdag och sina respektive partier i frågor som rör Skånes särskilda behov vad gäller regionalt självstyre.
Om inte, så är det sannolikt läge för Skånes mera framsynta och progressiva politiker att följa katalanerna i spåren och påbörja en ny etapp i regionaliseringen: tacka för sin tid som aktörer i den politiska marionetteatern, inse att regionala skiljelinjer är viktigare än ideologiska skillnader, och lägga grunden för ett seriöst regionalt alternativ i politiken. Med andra ord, ett pragmatiskt, politiskt parti som hösten 2010 kan ta ett stort antal mandat i såväl regionfullmäktige som riksdag.
Anders L. Hansson
***
Full version in English: Political Puppet Theatre in Scania?
The political parties in Scania are in practice extra-terrestrial. Strange species, elements which are there only to collect votes in the parliamentary elections, thereby securing Stockholm as a power center. Scania needs a pragmatic, political party that in the fall of 2010 can win a great number of seats in the region and the parliament of Sweden.
Regionalized politics. A little over a week ago there was a celebration in a sports’ arena next to Camp Nou in Barcelona. No, it wasn’t FC Barcelona throwing a party, but Catalunya’s biggest political party, Convergence and Union (CiU). Some 6 000 followers had gathered this sunny afternoon, to celebrate 25 years of re-established regional autonomy. When will we see political parties in Scania gather even half as many people to celebrate the Scanian autonomy?
It’s been 25 years since Catalunya’s first government could assume its work, after the end of the Franco dictatorship. CiU was to take on a leading roll for almost a quarter of a century, building the regional autonomy. In the fall of 2003, socialists took on the work of ruling the region in a coalition, which also works in favor of extended regional autonomy.
Parallels between Catalunya and Scania are many. The delicious food and the importance of agriculture as an industrial base is one example. A history filled of struggle between the region and a distant power center another. Scania has a lot to learn from Catalunya, not the least when it comes to regional autonomy.
Scania has a modest regional autonomy trial until 2010, and with exaggerated consideration politicians are trying to catch the government’s and the Stockholm-based parties’ attention for the cause. Meanwhile, Catalunya has a regional autonomy based on a special legal act, statute, and formulations in the Spanish constitution. Catalunya’s politicians are loudly debating how to reform autonomy and brings up the issue in the Spanish parliament at regular intervals.
So where is the debate on regional autonomy in Scania? Well, to the extent it exists, it is mainly at party headquarters in Stockholm and in a few secretive commissions, remote-controlled by Persson & Nuder [the Prime Minister and his favorite crown prince].
The political parties in the Parliament of Sweden are - without exception - extremely centralized. The so-called party whip is rough. The party is more important than the voters. The party is more important than Scania. The political secretaries of the Members of Parliament are not being employed by MPs themselves, but by the party’s parliamentary office.
And when an ordinary party member in for example Scania is handing in a motion on regional autonomy to her or his party district congress, it may very well be that political bureaucrats in Stockholm have told the district board what to say. The party districts are filters meant to catch criticism before that it reaches the national level, instead of independently driving politics ahead.
The political parties in Scania are in practice “extra-terrestrial” - strange species, elements which are there only to collect votes in the parliamentary elections, thereby securing Stockholm as a power center.
Or not? Next legislature period [2006-2010] Scanian politicians will have to decide. The outcome of the work performed by the Parliamentary Commission on the Distribution of Responsibilities as well as the Parliamentary Commission on the Constitution then has to translate into practice, and Scania’s regional autonomy will either have to be made permanent or abolished. Will the regional parliament raise its voice? And will Scanian politicians stand up for the cause of Scania within their respective parties? Will we witness a debate in the parliament where Scanian MPs step forward unitedly? Let’s hope so, but doubts are plentyful.
Somewhere around 2008-2009, well ahead of regional and parliamentary elections in 2010 we ought to be able summarize Scanian politicians’ achievements. Politicians must then show real change of attitude and concrete results in government, parliament, and their respective parties, concerning Scania’s special needs in relation to regional autonomy.
If not, it will probably be time for Scania’s more visionary and progressive politicians to follow suit with Catalans and start a new stage in regionalization: say good-bye to their era as actors in the political puppet theatre, realize that regional differences are more important than ideologies, and lay out the foundation for a regional alternative in politics. In other words, a pragmatic, political party that in the fall of 2010 will be able win a great number of seats in the region and the parliament of Sweden.