Anders L. Hansson – Annors Development

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 augusti 2012

Språkbarriären är – och lär under många år ännu – förbli det största gränshindret i Öresund. Men kommun- och regionpolitiker på båda sidor Sundet skulle med lite fantasi kunna ta några genvägar för att skynda på nedmonteringen av denna språkliga Berlinmur.

För några år sedan sökte jag en näringslivsrelaterad tjänst vid Köpenhamns kommun. Jag hade precis kommit hem till Skåne efter många år på andra håll, och såg fram emot att få ta del av Öresundsintegrationen. Ett jobb i Köpenhamn skulle passa perfekt, tyckte jag.

Per telefon samtalade jag med den rekryterande avdelningens chef. Mina värsta farhågor besannades: “Nej, det är inte ens lönt att du kommer på jobbintervju – vår borgmästare Ritt Bjerregaard är folkskolelärare och skulle aldrig acceptera rapporter som inte är skrivna på perfekt danska”!

Jobbsökarepisoden med Köpenhamns kommun lärde mig att det – i många fall – inte är lönt att söka jobb på Själland. Politiker och tjänstemän må tala vitt och brett om Öresundsintegration – men när det kommer till konkretisering av de fina orden och högtidstalen, då är det gamla hjulspår som gäller. I en tid av globalisering och migration, så orkar politiker och förvaltningar i Öresundsregionen inte ens med att ta sig an nabospråket.

Jag undrar hur många vi är som på den öresundska arbetsmarknaden sprungit på denna språkbarriär? Och hur många som låtit bli att söka ett jobb på andra sidan på grund av att man – sannolikt helt riktigt – dragit slutsatsen att den inte är mödan värt?

Problematiken gäller inte bara den offentliga sektorn. Men politik och förvaltning har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel. Om Region Hovedstaden, Region Sjaelland, Köpenhamns kommun, Malmö stad – och andra kommuner i Öresundsregionen – vill ha verklig Öresundsintegration, så vore det också rimligt att aktivt verka för att få sökanden från andra sidan.

Öresundskomiteen, vars direktör Finn Lauritzen nyligen börjat diskutera språkbarriären, kan vara en lämplig startpunkt. Jag föreslår därför att Öresundskomiteen tar initiativ till att:

1. Upprätta en deklaration som kommuner och regioner i Öresundsregionen kan ansluta sig till. I dokumentet stipuleras att arbetssökanden med danska eller svenska som modersmål ska behandlas lika. Undantag tillåts endast i specifika och väl motiverade fall.

2. Tillsätta en ombudsman som får i uppdrag att övervaka avtalets efterlevnad och att ta emot klagomål och förfrågningar från allmänheten.

3. Genomföra en kampanj för att fler ska söka offentliga tjänster på andra sidan Öresund.

På detta sätt skulle språkbarriären sättas under press. Kanske det skulle bli ett stort steg framåt. Men det kan lika väl hända att projektet havererar innan det ens hunnit påbörjas. För politiker i Stockholm och Köpenhamn har, inte minst under senare år, stiftat många nya lagar utan en tanke på vare sig Öresundsintegration eller nordiskt samarbete.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet den 11 augusti 2012

Nästa val till Europaparlamentet äger rum i juni 2014. Precis som i tidigare val, så får vi nöja oss med att rösta på kandidater inom den stat där vi bor. Men kanske det är tid för ett Öresundsparti i Europaparlamentet?

Behovet av ett regionalt parti utan bindningar och lojaliteter till de nationalstatsfixerade partierna blir alltmer uppenbart. Gång på gång ser vi hur skånska politiker röstar emot sina egna väljares intressen, och det även i stora avgörande frågor som t.ex. Öresundsbroavgifter, språkfrågor, utbildning, infrastruktur. Visst, initiativ av det regionala slaget har funnits, även med Öresundsutblick. Men när det kommer till kritan så har de gamla partierna nästan alltid kraften och verktygen för att piska in även sina skånska ledamöter i fållorna.

Om man tittar ut över Euopa så blir det tydligt att regionala politiska partier kan vara ett skarpt vapen för att bättre ta hand om väljarnas behov. Bayern, Skottland och Katalonien är några av de mera kända exemplen. Även om regionala partier ofta får konkurrera med de s k rikspartierna, så når de framgångar på två olika sätt: dels genom de mandat de själva får, dels genom att de kan driva de andra partierna i en viss riktning och på så sätt få upp de regionala frågorna på agendan.

Det finns dock gott om hinder för den som ger sig på att utmana de s k nationalstaternas strukturer. Det är många av våra regionala politiker väl medvetna om – men hittills har ingen vågat utmana systemet. I stället för att säga rakt ut vad man tycker och tänker, så lirkas det vidare. År efter år förlorar politikerna tid genom att agera som pendanger till Stockholmsetablissemanget i stället för att starta eget.

De valkampanjetekniska svårigheterna ska förvisso inte underskattas. I Europaval är hela landet en valkrets. Det i kombination med dominansen av s k riksmedia gör att de regionala frågorna kommer i skymundan. Men sociala medier kan sälert vara en del i att övervinna det mediala motståndet. Valkretsarnas utformning kan inte åtgärdas på kort sikt, även om det vore önskvärt med en egen Europavalkrets för Skåne eller Skåneland, respektive Själland med öarna. Tanken om en gemensam Öresundsvalkrets för de båda regionerna bör också prövas. Sådana gränsöverskridande valkretsar skulle kunna bli aktuella på flera håll i Europa.

Inför Europa-valet om två år får vi kanske trots allt se ett Öresundsparti ta form? Ett äkta regionalt parti som försvarar Skånes, Hallands, Blekinges. Bornholms, Själlands samt de andra öarnas intressen. Ett parti som förvisso är tvingat till att gå ut med en lista på vardera sidan om Öresund men som driver en tväröresundsk valkampanj. Och ett parti som försvarar och befrämjar de intressen som regionens medborgare har – inte några framkrystade valprogram som försöker täcka in hela Danmark respektive Sverige i samma svep.

För att citera Albert Einstein: “Man kan inte lösa dagens problem med samma nivå på tänkandet som skapade dem.”

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet den 8 augusti 2012

Sydnytt var en gång i tiden ett viktigt decentraliseringsprojekt. Nu är det utslitna nyhetsprogrammet i stället en ständig påminnelse om att såväl Skåne som Öresundsregionen saknar resursstarka, samhällsgranskande medier.

Det finns en avgörande skillnad mellan Skånskan å ena sidan och Sydnytt (och även Sydsvenskan) å den andra: Skånskan styrs lokalt, Sydnytt styrs från Stockholm.

På den svenska regeringens hemsida står att läsa: “Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet…” Vidare sägs: “Uppdraget för radio och tv i allmänhetens tjänst handlar i vid mening om att programföretagen självständigt och oberoende av utomstående ekonomiska, politiska och andra intressen ska erbjuda ett programutbud som är tillgängligt för alla, speglar hela landet och kännetecknas av god kvalitet, allsidighet och relevans oavsett genre.”

Yttrandefrihet när agendan sätts i Stockholm? Mångfald när mångfalden definieras av Sveriges riksdag och Sveriges Television (SVT), båda med säte i Stockholm? Oberoende när Sydnytt är beroende av SVT i Stockholm? Tillgänglighet när SVT:s makthavare sitter 60 mil norrut? Speglar hela landet… – till vilken nytta när man inte speglar hela Skåne och Öresundsregionen?

Grundproblemet är att det politiska systemet har beslutat dra in stora summor pengar från medborgarna och sätta sju miljarder kronor per år i händerna på de centralistiska giganterna Sveriges Radio och Sveriges Television. Man måste vara åtminstone smygimperialist för att tro på att Sveriges Television i Malmö agerar självständigt och oberoende. Än mindre kan man påstå att Sveriges Television i Malmö är allsidigt och relevant i det man producerar. Sydnytt och Robins må vara gott och väl – men allt det andra som man INTE gör?

Den stora frågan är: hur mycket går vi skåningar miste om när vi alltid ser vår omvärld utifrån ett perspektiv som definieras i Stockholm? Vad betyder det när Rapport, Aktuellt och andra tv-program prioriterar Finland och Norge framför Christianstad och Köpenhamn, att Hamburg och Rostock inte ges samma betydelse som Helsingfors och Tallinn?

Det är bra att de skånska politikerna och Region Skåne lyckats ro hem en del av kulturpolitiken till Skåne. Men den riktigt stora utmaningen återstår, nämligen att plocka hem public service-pengarna och använda dem för att ge oss skåningar den omvärldsbevakning och samhällsgranskning m m som vi faktiskt behöver. Gemensamma referensramar skapas genom media. Media utgör grund för en fungerande demokrati. Om det regionala självstyret ska fungera så är regional mediepolitik en nödvändig ingrediens.

I dag får samhällsintresserade skåningar förlita sig på en kombination av danska och svenska medier och en bristfällig komplettering av skånska dito. Utan den public service-miljard som på förfelade grunder kontrolleras av Stockholm ser det dock mörkt ut. Skåne fortsätter sin Törnrosa-sömn i medieskuggan. Sydnytt är slut men ingen verkar bry sig. Söder om vadå, förresten?

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet den 6 maj 2012

Ursrpunget spelar mera roll än man kan förledas tro. De politiska partierna säger gärna att de agerar för allas bästa. Men Allianspartierna agerar i huvudsak för Stockholms bästa. Oppositionen inger visst hopp om framtiden.

Alla som under en längre period befinner sig på en plats tenderar att integreras. Det torde gälla även politiker från olika delar av landet som ger sig in i rikspolitiken och sålunda tillbringar mycket tid i Stockholm. Där finns de för att försvara sina väljares och valkretsars intressen men blir alltsomoftast fångar i ett system där riktlinjer och förslag skrivs av personer som redan är hemmastadda i Stockholm, t ex personalen på riksdagskanslierna och tjänstemännen i regeringskansliet.

Av allt att döma faller provinspolitikerna offer för en allvarlig form av Stockholmssyndromet, som i Wikipedia definieras så här:

“— ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna mot sin vilja … utvecklar en relation till kidnapparen … och tar parti för förövaren — Detta kan vara ett uttryck för identifikation med förövaren. Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål — baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan. Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.”

En diagnos som stämmer in på Skånes situation, där dess representanter i Sveriges riksdag gång på gång agerar som marionetter till det förhärskande Stockholmsperspektivet. Låt mig t ex påminna om att Stockholm under de närmsta tio åren har blivit lovat enorma infrastrukturinvesteringar medan Skånes stora behov ignoreras. Två andra exempel – men där Alliansen fick stryk av en samlad opposition:

- Alliansen ville chockhöja avgifterna för passagerartåg på Öresundsbron.
- Alliansen gick emot socialdemokraten Leif Jakobssons förslag om att se över Skatteavtalet med Danmark.

I samtliga fall agerade Allianspartierna alltså emot Skånes intressen. Det Stockholmsbaserade statsmaskineriet, har andra prioriteringar.

Socialdemokraterna leds nu av en norrlänning – Stefan Löfven – Vänsterpartiet av en göteborgare med Europa-perspektiv – Jonas Sjöstedt – och Miljöpartiet av bl a en skåning – Gustav Fridolin. Förmodligen ger denna uppsättning bättre möjligheter för Skåne-vänlig politik än vad stockholmaren Reinfeldts dominans i Alliansen gör.

Till detta kommer Sverigedemokraterna – paradoxernas parti – som i teorin är ett centralistiskt, nationalistiskt och antiskånskt parti men som i bro- och skattefrågorna röstat till Skånes favör. Med sin skånska tyngdpunkt är SD kanske det bästa exemplet på hur liten roll ideologin spelar när det kommer till sakfrågor. I stället är det de ledande politikernas ursprung och hemvist som avgör, speciellt när de som i SD:s fall inte hunnit bli en del av Stockholmsetablissemanget.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet den 22 april 2012

I mars rapporterades, ännu en gång, hur Sveriges regeringskansli sväller över alla breddar. Nu handlade det om externa konsulter och annars har det handlat om egna anställningar. Skåne kunde gott klara sig utan alla dessa tjänstemän i Stockholm.

Regeringskansliet har 4-5000 egna anställda och en budget på närmare sju miljarder kronor. Med 24 ministrar och 349 riksdagsledamöter har Sverige även i övrigt en statsapparat, vars storlek starkt kan ifrågasättas. Nu senast rapporterades att hundratals miljoner läggs på externa konsulter.

I en tid när makt dels flyttas till EU-nivån, dels tas över av den regionala nivån och enskilda medborgare, så undrar man vad centralmakten i Stockholm egentligen menar. Finns det en filosofi, en strategi? Eller är det bara slentrian och tanklöshet?

Sverige är en centralistisk stat, där Stockholm av många anses vara ett naturligt centrum. Detta är väsensskilt från t ex Tyskland, som förvisso har Berlin som huvudstad, men där Hamburg och München är minst lika viktiga centra. Sverige skulle kunna ha fått en mera federal utveckling, likt den i Tyskland, men landskapslagarna avskaffades på 1350-talet. I Skåne gällde den Skånske Lov fram till 1683, då svensk lag infördes även här. Vid samma tidpunkt fick också Danmark en centralstyrd lagstiftning.

I och med det regionala självstyret finns det starka skäl att åter diskutera behovet av landskapslagar i Skåne, d v s lagstiftande makt åt regionfullmäktige. Som grund för detta skulle finnas en regional författning, precis som i Tysklands “Länder”. Men överföring av makt till regionerna kan ske också på andra sätt.

En lämplig åtgärd vore att lägga ner ett antal departement och låta regionerna ta över:

Arbetsmarknadsdepartementet
Kulturdepartementet
Landsbygdsdepartementet
Näringsdepartementet
Utbildningsdepartementet

Arbetsmarknaden följer en regional logik, liksom näringslivet och jordbruket. För att möta arbetskraftens och näringslivets behov måste utbildningssystemet anpassas, och är det ena regionalt så bör rimligen det andra också vara så. Dessutom är skolor och gymnasieskolor redan på lokal nivå, så varför då inte föra över resten av utbildningssystemet? Kulturen, slutligen, är den nationalistiska kärnan i den centralistiska staten. Ett behov som aldrig funnits fick till slut ett eget departement och en egen minister för att bygga och stödja en påhittad “allsvensk” kultur. Nu har vi tack och lov delvis fått en regional kulturpolitik i stället men att helt montera ner den nationalistiska kulturpolitiken återstår. I detta ingår också mediepolitiken.

De som skulle kunna driva på i dessa frågor är regionerna men t ex Region Skåne är bakbundet eftersom man inte vågar attackera sina partifränder i regeringen. Eventuella regionalister och decentralister inom Alliansregeringen verkar inte heller agera. Dels är de för få, dels har de det rätt så bra där de nu sitter och jäser på taburetterna.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7 april 2012

Geografiskt sett har Skåne kanske det mest fördelaktiga läget i norra Europa. Sveriges erövring innebar fritt fall för den skånska ekonomin. Öresund innebär hopp om framtiden – men nationalstaterna sätter käppar i hjulen.

Med Hansans handel och ovanpå det sillafisket, fick Skånes ekonomi under 1100- t o m 1400-talet en rejäl skjuts. Skåne var en tungviktare i Skandinavien – och en central del av Danmark. I och med Sveriges krig mot Danmark från 1500-talet och ända in på 1700-talet, så raserades den skånska ekonomin. Efter att Sverige år 1658 erövrat Skåne, så försvann efterhand såväl regional lagstiftning som annan regional särprägel. Krigens följder i kombination med en svensk handelspolitik som skar av Skånes handel med Själland och Tyskland, innebar ekonomisk stagnation under hela 1700-talet.

I början av 1800-talet reformerades det skånska jordbruket i och med enskiftet. Effektiviseringen lade grunden för ett växande välstånd och med industrialisering och järnvägsbyggen förändrades Skåne i grunden. Det industriella Skåne stod starkt ända in på 1970-talet, då efterfrågan på det fabrikerna producerade avtog. Till råga på allt var skåningarna dåligt förberedda på omdaningarna – utbildningsssystemet och politiken kunde inte leverera vad som behövdes, vilket förde Malmö, Landskrona och andra, rakt ner i avgrunden.

För att klara en skarpare global konkurrens, skapades EU:s inre marknad. I och med Sveriges medlemskap i EU försvann i teorin också den konstlade gränsen mellan Skåne och Själland/Bornholm. Öresundsbron har gjort sitt till, och det finns nu en större dynamik mellan Skåne och Själland. Men förmår – och tillåts – politiker, näringsliv och vanligt folk tillvarata de nya möjligheterna?

De nyaste SCB-siffrorna avseende bruttoregionalprodukten gäller år 2009, och blir definitiva först i april 2012. Preliminärt blev 2009 ett riktigt dåligt år för Skåne med en BRP-siffra om -4,4 procent. Det kan jämföras med Stockholms +2,1 och rikets -3,4 procent. BRP-genomsnittet per invånare i riket blev 333 000 kronor. Stockholm låg som vanligt högst med 480 000 kronor per invånare. Skåne kommer först på 12:e plats med 287 000 kronor. Saken görs inte bättre av en jämförelse med Köpenhamnsområdet, den ekonomiska nivån där är ungefär samma som i Stockholm, och skåningarna är bara snäppet rikare än de fattiga bornholmarna.

Med Stockholms framgångar som ekonomisk huvudstad i Norden är det stor risk att Skåne aldrig kommer i kapp. Sannolikheten är större att Köpenhamn steg för steg kasar ner mot Skånes nivå. För som Anders Olshov skrev i Öresundsinstituttets tidskrift Job & Magt (oktober 2011), så har Öresundssamarbetet stannat av:

“De nationale regeringer i Danmark og Sverige viser forsvindende lille interesse for regionen. Efter kraftsamlingen før og i forbindelse med indvielsen af Øresundsbron, er der i dag næsten tale om en ”kontrarevolution”, hvor de nationale kræfter vrider strukturerne tilbage mod det nationale. Danmark er Danmark og Sverige er Sverige. I øvrigt henvises til EU. — Der er ikke noget mere farligt for København og Malmö end hvis de gamle tider vender tilbage og regionen deles. Historien viser, at de hver for sig ikke var tilstrækkelige, at isolering ikke var vejen frem.”

Ja, det gällde på 1700-talet. Och det gäller på 2000-talet.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet lördag 6 augusti

ÄN SLANT HON DIT… I såväl den skånska som svenska debatten har tillväxt och sjukvård varit centrala begrepp i regionaliseringsdebatten. Men debatten har varit skakig och osäker. Orsaken är att många politiker inte inser värdet av legitimitet.

Som konsult har jag länge följt frågan om Skånes regionala självstyre, liksom regionaliseringsdebatten på riksnivå. I juni 2006 publicerade Sydsvenskan en debattartikel under rubriken ”Låt Skåne bli Scania”. Undertecknare var fyra personer från Allians för Skåne – däribland Pia Kinhult – och jag själv i rollen som konsult. I artikeln står att läsa:

”Vi, undertecknarna av denna artikel, kräver istället långtgående regionalisering – åtminstone för Skånes del. Vi menar även att politiker och andra opinionsbildare måste börja föra samtal i frågan med väljarna i den egna regionen. — Skånes självstyre vilar på historia, identitet, politik och juridiskt uttryck. — Stadgan bör inledas med en preambel som sätter in regionen i sitt historiska, skandinavisk-europeiska sammanhang.”

Författarna nämner särskilt den historiska regionen Skåneland (på latin Scania), omfattande Skåne, Blekinge och Halland, som utgångspunkt – men inte ett villkor – i sin genomgång av ett antal frågeställningar. Syftet är att ge regionen ett juridiskt uttryck genom en ”stadga”, läs regional författning. Genom flera konkreta förslag understryker författarna sedan hur Scanias stadga kan ges stabil förankring i såväl politiska organ som hos allmänheten. Utkastet till en regional stadga kunde av utrymmesskäl inte presenteras i Sydsvenskan men finns tillgängligt på www.annors.com/blog under rubriken Stadga för Scania. Med artikeln ville jag, och förhoppningsvis även mina medförfattare, angripa regionaliseringsproblematiken från grunden, med ett helhetsgrepp och på ett så demokratiskt sätt som möjligt.

Nu skriver vi augusti 2011 och nämnda Kinhult är regionstyrelsens ordförande. Trots intern splittring inom moderaterna så har en uppgörelse med de likaledes splittrade socialdemokraterna drivits fram – Skåne ska senast 2019 slås ihop med Kronoberg och bilda en s k storregion. Hur är det möjligt att landa i en sådan ståndpunkt, så diametralt motsatt till deklarationerna i debattartikeln 2006? Den troligaste förklaringen är att det inte gjorts någon fundamental analys av vad Skånes självstyre är och bör vara. Eller så har makten berusat så att Kronobergsutspelet enbart handlar om geopolitik och maximerat territorium? För inte kan väl sjukvårdsbyråkratin ha tagit makten över de marknadsorienterade moderaterna?

Tillväxten kan möjligen vara ett giltigt argument men inte heller det håller. Det viktigaste argumentet för att regionalisera makten är demokratin, och en förutsättning för en stark regional demokrati är legitimitet. I Skånes fall finns en väl belagd regional identitet, som i kombination med Skånes långa historia, ger en självklar grund för politiken att bygga på. Men Skåne + Kronoberg = Skåneberg, nja, det liknar mest en bastardregion.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet måndag 1 augusti 2011

GRÄNSHINDER. I politikens värld är språkbarriären i Öresund inte ett gränshinder. Men ett tvåspråkigt Skåne har en fantastisk potential. Med danska lärare i de skånska skolorna får eleverna bäst tänkbara förutsättningar att hävda sig i Öresundsregionen.

Gränshinderproblematiken i Öresundsregionen omfattar i politiskt korrekta sammanhang endast legala gränshinder. När det kommer till språkliga barriärer råder en allmänt romantiserande uppfattning om att arbetsgivarna på ömse sidor Sundet ska se de två språken som en berikande kulturfaktor. Naturligtvis fungerar det inte så i praktiken, och så länge politikerna inte inser detta kommer Öresundsintegrationen att halta.

Är du snickare, butiksbiträde eller tekniker har du måhända goda chanser att hitta en bra anställning på andra sidan. Är du ledarskribent, analytiker eller kommunikatör är du i de flesta fall chanslös. Det danska språket reser sig som en brant bergvägg rakt framför näsan.

En skåning med någon form av språkkänsla har inga större problem med att förstå danska. Steget till att skriva danska är dock långt. I ett avancerat samhälle, som Öresundsregionen, är vi många som finner vår utkomst i det skrivna ordet. Men vi kan endast med svårighet ta anställning eller utföra tjänster på andra sidan Sundet. Trots närheten har vi i dag så pass olika skriftspråk, att det krävs gedigen utbildning för att kunna konkurrera med dem som har det andra Öresundsspråket som modersmål.

”Se till att dina barn lär sig danska – annars flyttar de till Stockholm eller London”, brukar jag säga till småbarnsföräldrar. Språkfrågan har stor strategisk och ekonomisk betydelse. En satsning på danska i Skånes skolor kan om 10-15 år totalt ha förändrat den sociala, kulturella och ekonomiska logiken i Öresundsregionen. Tvåspråkiga skåningar kommer då att kunna röra sig fritt över fältet – till stor nytta för hela Öresundsregionens utveckling. Skåningarna skulle bli ”oljan i maskineriet”, med optimala förutsättningar att göra affärer med såväl Köpenhamn som Stockholm. Skånska löntagare och företagare skulle inta positionen som några av de mest välavlönade i Skandinavien.
Konkret handlar det om 2-3 lektionstimmar i veckan, från tidig ålder. Därtill borde skolorna aktivt ta in danskspråkiga lärare i andra ämnen än danska, för att ge eleverna en daglig och naturlig konfrontation med danska språket.

Eftersom skolorna själva är sena att vakna är det hög tid för Region Skåne att analysera den öresundska språkproblematiken utifrån ett tillväxtperspektiv. Regionen kan agera på flera olika sätt: dels kan man be Skolverket att ålägga skolorna i Skåne att erbjuda undervisning i danska inom ramen för elevens val av moderna språk, dels kan Region Skåne bidra till att skolor och kommuner uppmärksammar frågan och själva vidtar åtgärder.

Den hittillsvarande bilden av en Öresundsregion som förenas och stärks av sina olikheter duger inte. Det är tid att ge skåningarna verktygen de behöver för att bli Öresundsmedborgare på riktigt.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet söndag 24 juli 2011

När järnridån gick upp 1989 öppnades ett hav av nygamla möjligheter. Den gången fanns inte Skåne som politisk enhet men har precis som Tyskland återuppstått.

I september 1989 åkte jag på min första Ostseejugendkonferenz. Östersjöungdomar från allehanda nystartade organisationer i öst och en del mera etablerade i väst, strömmade till konferensanläggningen i Scharbeutz vid Holsteins strand. Några månader senare, i februari 1990 inledde jag kontakter med ungdomar och organisationer på Rügen, ett projekt som kom att växa rejält de efterföljande åren, med många involverade i Skåne, på Rügen och i Polen, Kaliningrad samt Litauen.

Detta var entusiasternas tid – och visionärernas. Det var inte bara Kohl, Mitterand och Gorbatjov som drömde om ett gränslöst Europa. Schleswig-Holsteins ministerpresident Björn Engholm talade om ”Den nya Hansan”, det Östersjösamarbete som – med det medeltida handelsförbundet Hansan som partiell förebild – skulle växa fram efter järnridåns fall. En liten del i att konkretisera ”Den nya Hansan” var att pengar avsattes för att, med början 1989, dra ihop ungdomar från hela Östersjö-området till en årlig konferens. För mig och många andra blev detta en stark upplevelse, med resultat att jag engagerade mig i Skånes förbindelser med närområdet runt södra Östersjön.

Om Skåne redan den gången haft sitt regionala självstyre hade vi kanske i dag haft ett långt framskridet interregionalt samarbete på såväl politisk som operativ nivå inom olika verksamhetsområden i Region Skåne och i kommunerna. Även om de gamla landstingen inledde utlandskontakter, så kan man inte komma i från att den långa processen för att forma Region Skåne, har tagit fokus från de konkreta frågor som verkligen kan avgöra Skånes chanser framöver.

Sedan 1998 sker viss utveckling av Region Skånes kontakter med norra Tyskland inom ramen för det s k STRING. Mest konkret har det måhända blivit på kulturområdet, där Hamburg med öppna armar tog emot skånska kulturpolitiker. Ambitioner finns nu också inom t ex infrastrukturområdet.

Men om jag som 20-åring hade förmågan att år 1990 – tillsammans med ännu yngre vänner – dra igång ett omfattande utbyte runt södra Östersjön, så blir man ändå betänksam när man blickar ut över Skåne idag. Var finns polska Pommern, Mecklenburg-Vorpommern, Schleswig-Holstein och Hamburg i det skånska samhällslivet? Det som dominerar är en gnagande oro över att skånska politiker bekymrar sig för mycket om den 300-åriga parentesen som undersåtar till Stockholm, och för lite om att knyta an till de många sekler när Skåne levde i symbios med norra Tyskland.

Diskussionen om att slå ihop Skåne med Kronoberg är ett talande exempel på hur ett sidospår kan skymma sikten. Risken är stor att skogsbygdens problem kommer i fokus – i stället för framtidens möjligheter. Framtiden ligger i Hamburg, Rostock, Szczecin och Gdansk – inte i Växjö och Stockholm. Så var det på Hansans tid och så är det idag.

Anders L. Hansson

Publicerad i Skånska Dagbladet söndag 19 juni 2011

SAMMA SPRÅK. När Bornholms regionskommune nu köpt Almedalskonceptet så har Bornholm hamnat i centrum för den danska och öresundska politiken. Eller? Nja, politikerna på såväl Bornholm som Österlen kan inte förlita sig på någon annan än sig själv.

Nyhetsrapporteringen i Danmark domineras sedan en tid av spekulationer kring utgången av det Folketingsval som ännu inte är utlyst. En hel del talar för att Socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt blir ny statsminister till hösten. Mot denna bakgrund var temperaturen vid premiären för Folkemødet i Allinge hög redan från start. Alla de danska partiledarna var på plats, liksom en mängd organisationer och privata företag. En snabb analys ger vid handen att konceptet har gått hem även i Danmark, och att Folkemödet 2012 kommer att vara större än i år.

Folkemødet i Allinge har poänger som Almedalsveckan inte har: Allinge på Bornholm ligger i det som kallas Öresundsregionen, och därmed så blir Folkemødet en angelägenhet inte bara för Danmark utan även för Skåne. Öresundsinstituttet deltog, med såväl seminarium som utdelning av sin excellenta, tvåspråkiga tidskrift Job & Magt. Flera skånska regionråd var på plats, bland dem Katarina Erlingson (C). Det interregionala organet Öresundskomiteen var som sig bör där, och har haft en pådrivande roll i Folkemødets tillkomst. Ett seminarium liksom ett välbesökt Öresundsmingel stod på Öresundskomiteens agenda.

Mer än tio år efter Öresundsbrons öppnande förvånas man ändå och alltsomoftast över hur dåligt utbyggda kontakterna är mellan intressenter i den svenska respektive danska delen av Öresundsregionen. Förvisso sågs i Allinge spridda skurar av skånska politiker och reportrar som på olika sätt försökte greppa den danska samhällsdebatten. Men förgäves letade jag efter tecken på representation från sydöstskånska kommuner som Ystad och Simrishamn. Kanske var någon där helt inkognito?

Precis som Bornholm med nöd och näppe hör till Danmark, lika knappt är det att Bornholm kommer med på Öresundskartan. Bornholm har, trots sitt läge mitt i södra Östersjön, blivit utkanternas utkant. Och precis som de sydskånska politikerna vill ha snabbast möjliga förbindelser till Malmö/Lund, så märktes det i Allinge att många bornholmares största bekymmer är hur de snabbt och billigt ska kunna ta sig till Köpenhamn.

Bornholm med sina drygt 40 000 invånare utgör det befolkningsunderlag som Ystad och Österlen saknar för att bli ett område att räkna med. Historiskt, ekologiskt och kulturellt hör Bornholm och Österlen ihop. Tillfälligheter i historien gjorde att Skåne och Bornholm hamnade i olika stater. Men om Österlen och Bornholm ska möta framtiden med tillförsikt så måste båda parter inse att storstäderna vid Sundet inte är det allenagörande mirakelmedlet. I partnerskap skulle Ystad-Simrishamn-Rønne kunna bli som Köpenhamn-Lund-Malmö, om än i mindre skala. Bornholmskan och skånskan på Österlen är samma språk – så varför ska det vara så svårt att tala med varandra?

Anders L. Hansson
Egenföretagande konsult och regionalist