Roligare i Allinge än i Visby

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 juni 2014

Från torsdag till söndag denna vecka samlas Danmarks politiska elit och alla de som vill påverka samhällsutvecklingen. Men även om ett antal skånska politiker är på plats, så gror ändå en misstanke om att Almedalsveckan överprioriteras.

Senast i september 2015 blir det val till Folketinget. Efter Socialistisk Folkepartis utträde ur regeringen, Dansk Folkepartis spektakulära framgång i Europavalet, och senast debaklet runt det största oppositionspartiet Venstres ledare, så är det hela havet stormar. Frågan är om detta kan stärka den danska regeringens ställning. Oavsett, så kan det inte uteslutas att statsminister Helle Thorning-Schmidt försvinner ur bilden och i stället blir EU-kommissionens ordförande.

Stora frågor saknas inte när 2014 års Folkemøde samlar hundratals organisationer och kanske 60 000 människor. I stort sett alla danska ministrar och folketingsledamöter är på plats. Förra årets drygt 1300 evenemang, främst i form av seminarier och debatter, men också mingel och jippon av olika slag, har nu vuxit till mer än 2000. Många seminarier äger rum i tält, och därtill tas i stort sett alla samlingslokaler i Allinge i anspråk – från konditorier till en gammal brandstation. Det blir lätt lite trångt i tvillingbyarna Allinge-Sandvig, som till vardags bara har 1600 invånare.

Folkemødet kom till med inspiration från Almedalsveckan, det stora samhälls- och politikevenemanget som sedan flera decennier arrangeras i Visby i juli varje år. Danmarks inrikesminister Bertel Haarder var med vid det gotländska evenemanget 2010, och blev så betagen att han vid hemkomsten började verka för att sätta upp en dansk version. Som inflytelserik politiker lyckades det honom, i gott samarbete med Bornholms kommun, att i juni 2011 sjösätta det första Folkemødet i Allinge. Undertecknad var där, och ja, det var lugnt och stilla med 235 arrangemang och 10 000 besökare. Det stod nog och vägde lite grand – skulle Folkemødet slå rot eller skulle det fallera? Även om jag tyckte det var trevligt, så var det inte självklart för alla – Ekstrabladet skrev att det var “komiskt” och “löjligt”. Men så fel de fick!

Precis som vid Almedalsveckan, så är syftet att att stärka demokratin genom samtal och dialog. Därför är alla registrerade evenemang gratis, och allmänheten är välkommen. Men bakom kulisserna pågår naturligtvis en hel del som bara de invigda har kännedom om. Med många tunga beslutsfattare samlade, så är det upplagt också för diverse slutna middagar. Icke desto mindre – vid Folkemødet kan “vanligt folk” och rätt så vanliga organisationer, på ett osedvanligt enkelt sätt, komma i kontakt med tunga politiker.

Medvetandet om Folkemødet som plattform även för skånsk politik finns i någon grad. Region Skåne har, främst tack vare insatser från Öresundskomiteens sida, varit på plats sedan starten 2011. I år syns även Ystads hamn i programmet, men i övrigt är det tunnsått från Skåne. Kan det vara så att alltför många prioriterar kompisgänget i Visby, i stället för att bygga framtiden i Öresundsregionen?

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Centerpartiet Statskramarna

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 april 2013

Det fanns en tid när man kunde särskilja en centerpartist från en folkpartist och en moderat. Men när decentralism och federalism likställs med individualism så kan man konstatera att Centerpartiet tappat greppet om sina grundvalar.

Nyligen höll Centerpartiet i Skåne sin distriktsstämma. Andre vice partiordföranden Anders W Jonsson var på plats. Bloggaren och kritiskt tänkande centerpartisten Malte Lewan från Lund frågade Jonsson om han inte tycker det är motsägelsefullt att Centerpartiet å ena sidan säger sig värna det kommunala självstyret, och å andra sidan anser att kommunerna själva inte ska få bestämma huruvida friskolor tillåts eller ej.

Anders W Johnsson menar att debatten om det kommunala självstyret är död inte bara sedan några år utan snarare avslutades på 90-talet. Han antydde att Lewan är en gammalmodig kommunalsjälvstyreskramare som inte hängt med. Vidare anser han att personlig frihet bara är ytterligare ett oproblematiskt steg i fullföljandet av decentralisering. Lewan skriver på sin blogg:

“Decentralisering för honom hade tillsynes inget att göra med var, på vilken nivå, den offentliga, demokratiska makten ligger, utan är en exakt synonym till människors frihet att fatta egna beslut. På så sätt raderas skillnaden ut i denna fråga mellan moderater och centerpartister, som jag ser det. Det handlar bara om individens frihet. Och centern använder ett annat ord för att beskriva samma sak.”

För att riktigt slå in spiken i kistan, så framkom att Johnsson är övertygad motståndare till att föra över beskattning av företag och naturresurser till den kommunala nivån, och än mindre den regionala. Han menar att denna idé motverkar det kommunala utjämnningssystemet.

Malte Lewan kommenterar Johnssons olika utspel med orden “en veritabel mardröm för ett parti som kallar sig decentralistiskt och federalistiskt.”

För ett parti som på 80- och 90-talen torgförde sig med slogan “Gemenskap där alla behövs” och som för inte ens tio år sedan gick ut hårt med idéer om federalisering av Sverige, är det minst sagt förvånande att man nu i stora stycken förbiser människors samverkan i demokratiska strukturer. Kommunalt och regionalt självstyre finns förvisso med i det nya idéprogrammet men synes vara mera av dekorativ karaktär än reell. Centerpartiet utgår helt och hållet från individen och nästa steg är i praktiken staten Sverige. Det är staten som garanterar individens frihet, medan kommuner och regioner mest ses som potentiella hinder.

Om Centerpartiet hade haft en verklig vilja att omsätta teori i praktik, så hade man insett att enskilda individer inte kan sätta sig upp mot Staten på egen hand, utan att det möjliggörs genom formell och demokratisk samverkan på kommunal och regional nivå. Den stora brytningslinjen i politiken är inte längre fördelningspolitik, utan striden mellan regioner och centralmakt. Annie Lööfs centerparti hade kanske varit ett vinnande koncept på 90-talet. Men statskramarnas tid är förbi.

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Skånepolitiker i sociala medier

Publicerad i Skånska Dagbladet den 24 mars 2013

Skånepolitiker har långt kvar i sociala medier. Förvånande kan man tycka – men ledande skånska politiker är dåliga på ett av sina viktigaste arbetsredskap, nämligen sociala medier. Skåne förlorar när dess politiska företrädare misslyckas med att kommunicera med väljare och omvärld.

Att företag är långsamma med att anamma sociala medier är allvarligt. Men ännu allvarligare är när demokratin inte får den näring den behöver. Tack vare internet och plattformar som t.ex. Google+ och Facebook kan människor i dag påverka politik och händelseförlopp på ett bokstavligt talat revolutionerande sätt, vilket vi sett i Mellanöstern. Även Skånes och skåningarnas inflytande gentemot omvärlden – t.ex. Köpenhamn, Stockholm och Bryssel – hänger på hur vi kommunicerar med sociala medier.

Bataljen om samhällsinflytande står på internet. Tack vara sociala medier så kan politiker i dag nå ut – och nås – mycket enklare än tidigare. Om de vill och vet hur man gör. En Google-sökning på skånska riksdagsledamöter ger en del insikter.

Ulf Holm (MP) som har hemsida men inga sociala medier, och Morgan Johansson (S) tillhör båda kategorin som verkar tro att sociala medier är en fluga. Johansson har en insomnad blogg samt ett Twitter-konto som man med viss möda kan hitta. Där är han aktiv men pga låg närvaro i sociala medier i övrigt så är det ändå ingen som hör honom skrika.

Språkröret Gustav Fridolin (MP) har en livlig Facebook-sida men ett Twitter-konto i träda. Johan Linander ( C ) har sedan år 2004 en blogg som kontinuerligt fylls på. Han har dock missat att koppla den till sociala medier och mister därmed mycket väljarkontakt. Synd, när han finns på Twitter, och också har en profil på Facebook. Christer Nylander (FP) har en blogg som går att dela i sociala.medier, och är dessutom aktiv på Twitter och Facebook. Olof Lavesson (M) är ägare till en hemsida med ringa substans, dock med länkar till flera sociala medier. Flickr-foton är ett intressant tilltag.

Maria Ferm (MP) har en ökentorr hemsida och dito blogg. Hon är hyperaktiv på Twitter och bra på Facebook men behöver jobba på att knyta ihop de olika kanalerna för att öka synligheten.
Björn Söder (SD), partisekreterare och gruppledare i riksdagen, håller sig med en opersonlig hemsida som inte är knuten till Söders övriga nätnärvaro. Hans Facebook-sida har hög aktivitet och många följare medan Twitter verkar handhas av en spökskrivare. Bekvämt för Söder, tråkigt för läsarna.

En f d PR-konsult kan man ha lite extra förväntningar på. Och faktiskt – Jonas Jacobsson Gjörtler (M) har en hyfsad hemsida med möjlighet att dela i sociala medier. Jacobsson är aktiv på Twitter, Facebook och LinkedIn. Sist men inte minst, hittar man Jonas i egen kanal på YouTube! Riktigt bra grepp men än så länge endast med tråkiga klipp från riksdagen.

Sammanfattningsvis – vi som hoppas på större genomslag för skånska infallsvinklar och behov förtjänar mer. En början vore att använda hashtaggen #skpol för skånsk politik.

Posted in Europe of Regions - A World of Regions | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Vilken väg till Danmark?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 18 januari 2013

Många vill framställa en fast förbindelse Helsingborg-Helsingör som det självklara valet. Men det finns alternativ. Frågan väljare och politiker bör ställa sig är vad som är bäst för Skåne och Öresundsregionen som helhet.

Öresundsinstituttets chef Anders Olshov har låtit mig förstå att han i sin kommande bok “Öresundsregionen – Köbenhavns outnyttjade möjlighet”, som publiceras 29 januari, förutser att det år 2026 kommer beslutas om en järnvägsförbindelse mellan Nordhavn (norra Köpenhamn) och Landskrona. Detta som ett sätt att öka Köpenhamns omland och knyta ihop regionen.

Öresundsbrons VD Caroline Ullman-Hammer uppmanade redan 2010 till att tänka förutsättningslöst om en andra fast förbindelse. “Kan den hamntunnel som diskuteras i Köpenhamn kopplas till Sverige? Det skulle ge en förbindelse ungefär mellan Tuborg och Landskrona i stället för mellan Helsingborg och Helsingör. Jag vill inte säga att det är lösningen, men det är en möjlighet.” sade hon i tidskriften Job o Magt.

Slutligen kan påminnas om att en viss J E Jarlås så tidigt som 1988 gav ut en bok med titeln “Tunnel Öresund mellan Barsebäck och Danmark”.

Helsingborgs Peter Danielsson är utan tvekan den främste företrädaren för HH-alternativet. Väg- och järnvägstunnlar mellan Helsingör och Helsingborg samt ny motorväg på norra Själland blir resultatet om det PR-kunniga kommunalrådet får som han vill. Det faktum att såväl Danielsson som Region Skånes ledande politiker, däribland Pia Kinhult, är moderater kan säkert ha underlättat för Helsingborg att få med Region Skåne på idén om HH. Än viktigare är kanske att nordvästra Skåne är så moderat-tungt.

Den svenska regeringens positiva tongångar om HH är så här långt inget annat än ett kostnadsfritt sätt för den moderata infrastrukturministern att lugna Helsingborg och Region Skåne. Samtidigt som Reinfeldt vitt och brett lovar tunnelbana under vattnet i Stockholm, och höghastighetståg från Mälardalen ner till Linköping, så ska Öresundsförbindelser utredas in absurdum och dessutom betalas med höga avgifter för brukarna. Sverige må på papperet ha en Alliansregering – men i verkligheten är det en Stockholmsregering.

Med en tunnel från Landskrona eller Barsebäck skulle helsingborgarna komma till Köpenhamn lika bra som om de skulle åka via Helsingör. Och framförallt så skulle Landskrona och hela det folktäta området ner mot Lund få en helt annan nytta av en fast förbindelse på denna breddgrad. För Köpenhamn skulle det, som Olshov påpekar, ge större omland. Man kan gissa att Landskrona skulle bli mycket attraktivt. Den relativa närheten till Malmö skulle ge ett alternativ i händelse av att Öresundsbron drabbas av olyckor o.d.

Mycket talar för Landskrona-alternativet – och det är därför ett mysterium att kommunalrådet Torkild Strandberg (FP) inte hörs i debatten. Ännu konstigare är det att Region Skånes politiker faller för PR i stället för att göra analyser.

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Jag är skåning

Publicerad i Skånska Dagbladet den 5 januari 2013

Jag är skåning. I lagens bemärkelse och i passet må jag ha andra epitet. Men i hjärtat – och i politiken – är jag skåning.

Efter studier, boende och arbete i Skåne, Steiermark, Malopolska, Rheinland-Pfalz, Stockholm, Sydholland och Katalonien, är jag sedan några år hemma i Skåne igen. Men med min erfarenhet och historia, som sträcker sig långt utanför Europa, så har jag även i Malmö och Öresundsregionen en umgängeskrets med internationell prägel. Därför hamnar jag ofta i situationer där folk är nyfikna på varandras ursprung.

Medan många utan att reflektera slänger ur sig vad det nu råkar stå i deras pass – tysk, peruan, kines, polack, svensk – så svarar jag alltid frågan med en stunds tystnad och eftertanke. Detta för att samla kraft och styrka inför den utläggning som följa måste. För en person vars kulturella tillhörighet stämmer överens med medborgarskapet så är det ofta enkelt att förklara var man är i från, vilket språk man talar etc. Men medan antalet s k suveräna stater i världen uppgår till ca 200, så uppges antalet språk vara 5000-6000. Antalet kulturgrupper torde vara minst lika stort som antalet språk.

Eftersom många stater är s k nationalstater av en modell där en kulturregion dominerar över andra kulturregioner, så¨är det en mycket stor andel av jordens befolkning som är medborgare i stater där de inte tillerkänns samma rättigheter som den dominerande gruppen – formellt eller i praktiken.

Att debattera Kurdistan och Tibet går ofta utmärkt. När problematiken kommer närmre i geografi och kultur är det dock många som börjar skruva på sig – det kan räcka med att säga Katalonien eller Sameland. Ofta ligger problematiken också olika på tidsaxeln. När man diskuterar regioners eller nationers rätt till självbestämmande och självstyre, så måste man därför ha med sig bilden inte bara av hur situationen är i dag utan även hur den utvecklat sig över årtionden och århundraden.

Beroende på omständigheter i dag och under gångna tider, finns det därför en stor variation i slutsatser om vad som behöver förändras nu. Katalonien och Skottland vill kanske bli självständiga stater. Åtminstone vill de förbehålla sig rätten att själva bestämma hur det blir. Bayrarna stannar antagligen kvar i Tyskland – men bevarar sin identitet. Och så har vi då Skåne och skåningarna. Var finns detta historiska land, denna kulturregion, på en skala från självständighetsivran till total assimilation och underkastelse?

Från att ha varit den kanske mäktigaste och rikaste delen av Skandinavien så är Skåne i dag ett ekonomisk-politiskt bihang till Stockholm. Ekonomiskt ligger vi likaledes en bra bit efter Köpenhamn. Men en skånsk regional identitet lever kvar. Det är viktigt eftersom den regionala och kollektiva identiteten är grunden för att vi som bor här ska kunna säga i från, ryta till, och ta kommandot över vår framtid. Jag är skåning – både av historiska skäl och därför att framtiden kräver det.

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Jylland vaknar på rätt sida?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 5 december 2012

Trots EU och globalisering så är perspektiven i infrastrukturpolitiken ofta nationalistiska. I Skandinaviens epicentrum – Öresund – står ett av de stora slagen. Hör Själland mest ihop med Jylland eller Skåne?

Med tåg från Århus via Kiel till Hamburg på 2,5 timmar, från år 2030 och på 1,5 timmar från 2050. Idag tar resan 4,5 timmar. Förslaget kom nyligen från Region Syddanmark. Jylland räds att hamna i periferin. Fehmarn Bält-tunneln som ska invigas 2021 driver på denna rädsla. Idén om Kattegatt-förbindelsen, en enormt kostsam fast förbindelse från Jylland till Själland, är ett annat utslag av den jylländska ängsligheten.

Region Syddanmarks ordförande, Carl Holst, samarbetar sedan länge med Schleswig-Holsteins regering i Kiel. Holst säger: “Många glömmer att Hamburg för västra Danmarks näringsliv är ett mycket viktigare centrum än vad Köpenhamn är. — Att knyta ihop bandet av städer på Jylland med metropolen vid Elbe får effekter på tillväxt och jobb som inte kan överskattas. — Det är otroligt att järnvägen i dag inte tillåter högre tempo än vad den gjorde på 50-talet.” (shz.de 8/10)

Det verkar som om många jylländare, av icke helt logiska skäl, vill ha Köpenhamn så nära som det bara går. Kanske är de rädda för att Köpenhamn och Själland ska knytas allt närmare Skåne. Kanske har Århus och norra Jyllands makthavare inte fullt ut analyserat alternativen – att i stället fokusera på handelsplatser som Hamburg, Kiel, eller London. Jylland har starka historiska band till såvål Hamburg som England. Geografin har inte ändrats. Däremot har Danmark, precis som Sverige, under mer än 100 års tid haft nationalistiskt tunnelseende.

Nu är det en annan tid. Dansknationalism och svensknationalism utmanas av europeisk och global integration. Öresund finns i skärningslinjen. Det kostar på för folk i allmänhet och politiker i synnerhet, såväl regionalt som på riksplan, att förstå vad det betyder i praktiken. Som t ex för danska politiker att ändra geografiskt perspektiv och dumpa Kattegatt till förmån för Hamburg och Skåne.

På den tyska sidan gränsen är politikerna försiktigt positiva till höghastighetståg mot Århus men som vanligt är frågan vem som ska betala. I det sydjylländska förslaget, utarbetat av konsultfirman Atkins, nämns EU:s program för gränsöverskridande transportinfrastruktur (TEN), som bl.a. ska betala en del av Fehmarn Bält-tunneln. Men TEN kan täcka maximalt 20 procent av kostnaden. Så vem betalar resten? Det borde ligga i såväl Tysklands som Danmarks intresse att göra något åt det eländiga järnvägsnätet från Hamburg och norrut. Gissningsvis kommer tyska staten försöka slippa kostnader för järnväg i perifera Schleswig-Holstein. Men med ett danskt minoritetsparti i delstatens regering, så kan Jylland måhända hoppas på en järnvägspakt som hörs ända in i förbundsregeringen.

Den dag jylländarna vaknar på rätt sida och kan ta höghastighetståget till Hamburg, då kan Öreundsregionen kanske också integreras maximalt.

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Katalonien har tröttnat på Spanien

Publicerad i Skånska Dagbladet den 20 november 2012

Katalonien har omfamnat Spanien och försökt göra det också till sitt projekt. Men kärlek från Madrid fick man aldrig. Nu är tålamodet snart slut.

I september höll Kataloniens regeringschef Artur Mas ett tal hos Nueva Economía Forum i Madrid. Inledningsvis noterar Mas att den ekonomiska situationen är svår men att det på längre sikt finns gott hopp för Spanien. Katalonien, med drygt sju miljoner invånare, har betydligt bättre möjligheter att återhämta sig. Export har inte varit varken Spaniens eller Kataloniens bästa gren men åtminstone de katalanska exportföretagen upplever nu en stark utveckling. Dessutom, menar Mas, är villkoren för utländska investeringar bättre nu.

Vad vanligt folk märker mest är dock att det offentliga måste spara pengar. Samtidigt som Spaniens regering ber om mera tid och mera pengar från EU, så hålls en hård attityd mot ansatta regioner som Katalonien. Men varför, undrar Mas, behöver produktiva Katalonien 50 miljarder euro i ekonomiskt stöd från Spaniens regering? – Därför att Katalonien varje år, sedan lång tid, tvingas avstå netto 15-16 miljarder euro till den spanska staten.

Katalanerna är trötta på att hjälpa Spanien utan att få respekt, och spanjorerna är trötta på att ständigt höra gnället från Katalonien – så tolkar Mas stämningarna. Katalonien har troget stött den spanska staten – med alltifrån demokratins införande till inträdet i EG, liksom i kampen mot terrorism. Så vad får Katalonien i utbyte? Jo, att den spanska staten ständigt försöker gröpa ur Kataloniens regionala författning. Under ett kvarts sekel, ett läge där åtta procent, netto, av bruttoregionalprodukten försvinner till Madrid. Bristfälligt med investeringar i infrastruktur. Samt en stark känsla av att Spanien inte respekterar den katalanska identiteten och det katalanska språket.

“Begå inte det största misstaget som kan begås i denna stund: att förminska det som sker i Katalonien”, säger Mas. Den 11:e september (Kataloniens nationaldag) demonstrerade 1,5 miljoner katalaner på Barcelonas gator, till stöd för ett starkt Katalonien. “Ett eget projekt”, som Mas uttrycker det.

Kan Spanien acceptera att Katalonien är en nation? frågar sig Mas. I såfall kan många problem lösas. Om inte, då vill ett folk med lång historia, och med många projekt för framtiden, lösa sina problem på egen hand – i fredliga, demokratiska och i strikt europeiska former, understryker Mas. “Vi har inte blivit galna”, fortsätter han, och förklarar att när katalanerna kräver de redskap som en stat kan ge, då gör man det inom ramen för såväl EU som euro.

En vecka efter sitt tal gav Spaniens regeringschef Rajoy ett tydligt nej: Katalonien kommer inte ges skattesuveränitet på det sätt som Baskien har. Mas svar blev att utlysa nyval i Katalonien. Sannolikt får Mas partifederation, CiU ca 50 procent av rösterna. Om inte, har de katalanistiska partierna ändå majoritet tillsammans. Då kan det bli en folkomröstning om självständighet. Valet hålls nu på söndag den 25 november.

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Lönt söka jobb på Själland?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 augusti 2012

Språkbarriären är – och lär under många år ännu – förbli det största gränshindret i Öresund. Men kommun- och regionpolitiker på båda sidor Sundet skulle med lite fantasi kunna ta några genvägar för att skynda på nedmonteringen av denna språkliga Berlinmur.

För några år sedan sökte jag en näringslivsrelaterad tjänst vid Köpenhamns kommun. Jag hade precis kommit hem till Skåne efter många år på andra håll, och såg fram emot att få ta del av Öresundsintegrationen. Ett jobb i Köpenhamn skulle passa perfekt, tyckte jag.

Per telefon samtalade jag med den rekryterande avdelningens chef. Mina värsta farhågor besannades: “Nej, det är inte ens lönt att du kommer på jobbintervju – vår borgmästare Ritt Bjerregaard är folkskolelärare och skulle aldrig acceptera rapporter som inte är skrivna på perfekt danska”!

Jobbsökarepisoden med Köpenhamns kommun lärde mig att det – i många fall – inte är lönt att söka jobb på Själland. Politiker och tjänstemän må tala vitt och brett om Öresundsintegration – men när det kommer till konkretisering av de fina orden och högtidstalen, då är det gamla hjulspår som gäller. I en tid av globalisering och migration, så orkar politiker och förvaltningar i Öresundsregionen inte ens med att ta sig an nabospråket.

Jag undrar hur många vi är som på den öresundska arbetsmarknaden sprungit på denna språkbarriär? Och hur många som låtit bli att söka ett jobb på andra sidan på grund av att man – sannolikt helt riktigt – dragit slutsatsen att den inte är mödan värt?

Problematiken gäller inte bara den offentliga sektorn. Men politik och förvaltning har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel. Om Region Hovedstaden, Region Sjaelland, Köpenhamns kommun, Malmö stad – och andra kommuner i Öresundsregionen – vill ha verklig Öresundsintegration, så vore det också rimligt att aktivt verka för att få sökanden från andra sidan.

Öresundskomiteen, vars direktör Finn Lauritzen nyligen börjat diskutera språkbarriären, kan vara en lämplig startpunkt. Jag föreslår därför att Öresundskomiteen tar initiativ till att:

1. Upprätta en deklaration som kommuner och regioner i Öresundsregionen kan ansluta sig till. I dokumentet stipuleras att arbetssökanden med danska eller svenska som modersmål ska behandlas lika. Undantag tillåts endast i specifika och väl motiverade fall.

2. Tillsätta en ombudsman som får i uppdrag att övervaka avtalets efterlevnad och att ta emot klagomål och förfrågningar från allmänheten.

3. Genomföra en kampanj för att fler ska söka offentliga tjänster på andra sidan Öresund.

På detta sätt skulle språkbarriären sättas under press. Kanske det skulle bli ett stort steg framåt. Men det kan lika väl hända att projektet havererar innan det ens hunnit påbörjas. För politiker i Stockholm och Köpenhamn har, inte minst under senare år, stiftat många nya lagar utan en tanke på vare sig Öresundsintegration eller nordiskt samarbete.

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions | Leave a comment

Ett Öresundsparti i EU

Publicerad i Skånska Dagbladet den 11 augusti 2012

Nästa val till Europaparlamentet äger rum i juni 2014. Precis som i tidigare val, så får vi nöja oss med att rösta på kandidater inom den stat där vi bor. Men kanske det är tid för ett Öresundsparti i Europaparlamentet?

Behovet av ett regionalt parti utan bindningar och lojaliteter till de nationalstatsfixerade partierna blir alltmer uppenbart. Gång på gång ser vi hur skånska politiker röstar emot sina egna väljares intressen, och det även i stora avgörande frågor som t.ex. Öresundsbroavgifter, språkfrågor, utbildning, infrastruktur. Visst, initiativ av det regionala slaget har funnits, även med Öresundsutblick. Men när det kommer till kritan så har de gamla partierna nästan alltid kraften och verktygen för att piska in även sina skånska ledamöter i fållorna.

Om man tittar ut över Euopa så blir det tydligt att regionala politiska partier kan vara ett skarpt vapen för att bättre ta hand om väljarnas behov. Bayern, Skottland och Katalonien är några av de mera kända exemplen. Även om regionala partier ofta får konkurrera med de s k rikspartierna, så når de framgångar på två olika sätt: dels genom de mandat de själva får, dels genom att de kan driva de andra partierna i en viss riktning och på så sätt få upp de regionala frågorna på agendan.

Det finns dock gott om hinder för den som ger sig på att utmana de s k nationalstaternas strukturer. Det är många av våra regionala politiker väl medvetna om – men hittills har ingen vågat utmana systemet. I stället för att säga rakt ut vad man tycker och tänker, så lirkas det vidare. År efter år förlorar politikerna tid genom att agera som pendanger till Stockholmsetablissemanget i stället för att starta eget.

De valkampanjetekniska svårigheterna ska förvisso inte underskattas. I Europaval är hela landet en valkrets. Det i kombination med dominansen av s k riksmedia gör att de regionala frågorna kommer i skymundan. Men sociala medier kan sälert vara en del i att övervinna det mediala motståndet. Valkretsarnas utformning kan inte åtgärdas på kort sikt, även om det vore önskvärt med en egen Europavalkrets för Skåne eller Skåneland, respektive Själland med öarna. Tanken om en gemensam Öresundsvalkrets för de båda regionerna bör också prövas. Sådana gränsöverskridande valkretsar skulle kunna bli aktuella på flera håll i Europa.

Inför Europa-valet om två år får vi kanske trots allt se ett Öresundsparti ta form? Ett äkta regionalt parti som försvarar Skånes, Hallands, Blekinges. Bornholms, Själlands samt de andra öarnas intressen. Ett parti som förvisso är tvingat till att gå ut med en lista på vardera sidan om Öresund men som driver en tväröresundsk valkampanj. Och ett parti som försvarar och befrämjar de intressen som regionens medborgare har – inte några framkrystade valprogram som försöker täcka in hela Danmark respektive Sverige i samma svep.

För att citera Albert Einstein: “Man kan inte lösa dagens problem med samma nivå på tänkandet som skapade dem.”

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions | Leave a comment

Sydnytt är slut

Publicerad i Skånska Dagbladet den 8 augusti 2012

Sydnytt var en gång i tiden ett viktigt decentraliseringsprojekt. Nu är det utslitna nyhetsprogrammet i stället en ständig påminnelse om att såväl Skåne som Öresundsregionen saknar resursstarka, samhällsgranskande medier.

Det finns en avgörande skillnad mellan Skånskan å ena sidan och Sydnytt (och även Sydsvenskan) å den andra: Skånskan styrs lokalt, Sydnytt styrs från Stockholm.

På den svenska regeringens hemsida står att läsa: “Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet…” Vidare sägs: “Uppdraget för radio och tv i allmänhetens tjänst handlar i vid mening om att programföretagen självständigt och oberoende av utomstående ekonomiska, politiska och andra intressen ska erbjuda ett programutbud som är tillgängligt för alla, speglar hela landet och kännetecknas av god kvalitet, allsidighet och relevans oavsett genre.”

Yttrandefrihet när agendan sätts i Stockholm? Mångfald när mångfalden definieras av Sveriges riksdag och Sveriges Television (SVT), båda med säte i Stockholm? Oberoende när Sydnytt är beroende av SVT i Stockholm? Tillgänglighet när SVT:s makthavare sitter 60 mil norrut? Speglar hela landet… – till vilken nytta när man inte speglar hela Skåne och Öresundsregionen?

Grundproblemet är att det politiska systemet har beslutat dra in stora summor pengar från medborgarna och sätta sju miljarder kronor per år i händerna på de centralistiska giganterna Sveriges Radio och Sveriges Television. Man måste vara åtminstone smygimperialist för att tro på att Sveriges Television i Malmö agerar självständigt och oberoende. Än mindre kan man påstå att Sveriges Television i Malmö är allsidigt och relevant i det man producerar. Sydnytt och Robins må vara gott och väl – men allt det andra som man INTE gör?

Den stora frågan är: hur mycket går vi skåningar miste om när vi alltid ser vår omvärld utifrån ett perspektiv som definieras i Stockholm? Vad betyder det när Rapport, Aktuellt och andra tv-program prioriterar Finland och Norge framför Christianstad och Köpenhamn, att Hamburg och Rostock inte ges samma betydelse som Helsingfors och Tallinn?

Det är bra att de skånska politikerna och Region Skåne lyckats ro hem en del av kulturpolitiken till Skåne. Men den riktigt stora utmaningen återstår, nämligen att plocka hem public service-pengarna och använda dem för att ge oss skåningar den omvärldsbevakning och samhällsgranskning m m som vi faktiskt behöver. Gemensamma referensramar skapas genom media. Media utgör grund för en fungerande demokrati. Om det regionala självstyret ska fungera så är regional mediepolitik en nödvändig ingrediens.

I dag får samhällsintresserade skåningar förlita sig på en kombination av danska och svenska medier och en bristfällig komplettering av skånska dito. Utan den public service-miljard som på förfelade grunder kontrolleras av Stockholm ser det dock mörkt ut. Skåne fortsätter sin Törnrosa-sömn i medieskuggan. Sydnytt är slut men ingen verkar bry sig. Söder om vadå, förresten?

Anders L. Hansson

Posted in Europe of Regions - A World of Regions | Leave a comment